Om ett bortaspöke

Egentligen hade jag velat skriva nåt om hur kul det var att, i söndags, se Iker Muniain göra sin bästa match på flera år eller hur kul det var att se Inaki Williams göra sin bästa match för säsongen, men istället ställde sig en i raden av urusla bortamatcher i vägen.

De minuter av godkänt spel, utanför Bilbao, den här säsongen kan från Athletics sida räknas på ena handens fingrar. Sex bortamatcher mot lag som på pappret är sämre än Athletic har resulterat i två riktigt krampaktiga segrar och fyra förluster där förmildrande omständigheter inte varit i närheten av skeendet på planen. Visst kan en spelare utvisad mot Malaga anses vara en förmildrande omständighet men att så fullständigt tappa tron på det egna laget att man i en halvtimmes spel släcker ner alla ljus framåt kan inte ursäktas, det är bara dåligt. Och 0-5 över två matcher i en Europa League-grupp där man var storfavoriter till gruppsegern går inte att skaka bort. Sånt-som-händer-kontot är sedan länge tömt. Som supporter undrar man om det är nån femtekolonnare i staben som häller mogadon i vattenflaskorna så fort spelarbussen passerar stadsgränsen.

Skillnaden mellan spel i Bilbao och utanför Bilbao har till synes varit avgrundsdjup, men det tåls kanske ändå att nosa på tanken att vi överskattat hemmaspelet en smula. Visst har segrarna ramlat in och visst har det emellanåt sett ganska trevligt ut på San Mames. Men jag skulle nog vilja påstå att segrarna kommit trots avsaknad av eget grundspel. De har istället vunnit pga ett högt presspel där motståndarna till slut stressats till att göra avgörande misstag som Athletic kunnat utnyttja. Det är naturligtvis gott så, men från och till har jag saknat förmågan att med hjälp av den egna spelskickligheten själva styra matcherna . Det är som att Valverde, till skillnad från sin företrädare Bielsa, inte riktigt litar på de egna spelarnas individuella kvaliteter. På hemmaplan funkar det ändå eftersom det är jävligt jobbigt att möta Athletic på San Mames. Alla ger allt och lite till. Men på bortaplan när presspelet inte sker lika högt blir avsaknaden av egen kreativitet mycket tydligare. Avvaktande spel när motståndaren har bollen och alibispel präglat av frånvaro av kreativitet när du själv har bollen är ingen vidare kombination.

Att Muniain och Williams visade sig från sin bästa sida i derbyt mot Real Sociedad var därför extra glädjande. En Muniain i gammal god form är just en sån kreativ motor som laget saknat. En spelare som pga sin individuella skicklighet skapar en defensiv osäkerhet hos motståndaren. Muniain kallades i yngre år för Baskiens Messi. Likt Messi var han nästan omöjlig att, med schysta medel, ta bollen av. Det enda som saknades hos Muniain var Messis kirurgiska känsla för avslut. Men i Manchester drömmer man fortfarande mardrömmar om den då 19-årige basken som på  Old Trafford i mars 2012 åkte slalom genom deras backlinje. Tyvärr har en del allvarliga skador satt käppar i Muniains utvecklingshjul, men i matchen mot Real Sociedad fanns det åtminstone antydningar om en framtid i dur.

En klyscha i samtiden är begreppet utmaning. Istället för att andas problem andas vi utmaningar och låt gå för det. Ernesto Valverde stora utmaning inför framtiden är att sluta bry sig om var man spelar. Athletic måste, om man vill vara kvar i årets EL eller vara med och kämpa om nästa års Europaplatser, hitta ett eget konstruktivt spel på bortaplan. En början är då att kombinera forceringsspelet på hemmaplan med en kreativitet där spelarnas individuella skicklighet kan slå ut i full blom. I allt detta borde Iker Muniain ha en nyckelroll.

Balenziaga II

Från hjälte till syndabock är steget aldrig långt, något Mikel Balenziaga blivit varse det senaste dygnet. Från den hyllade grovjobbaren som alla ville ge en extrakram till busen som såg till att Athletic Bilbao inte hamnade i delad serieledning inför uppehållet. Efter en onödig eftersläng såg Balenziaga till att Athletic fick spela med en man mindre i en timmes tid. Ingen enkel uppgift och 1-0, som länge såg ut att stå sig, förvandlades kvickt med några minuter kvar på matchklockan till 1-2. Jag hoppas att allt krut i Bilbao inte läggs på att skylla förlusten på förra helgens hjälte. Lite kritik bör sparas till Ernesto Valverde.  Att som Valverde gjorde byta ut samtliga offensiva krafter kändes onödigt defensivt även om man är i numerärt underläge. Att i närmare trettio minuter skänka bort sin offensiv för att ställa upp nio försvarare i eget straffområde som enbart ägnar sig åt att sparka i väg bollen är nästan dömt att misslyckas. Förr eller senare blir det mål bakåt om motståndaren inte alls behöver oroa sig för sin egen defensiv.

Tyvärr var Valverdes defensivtänk inte unik för gårdagens match mot Malaga. Även om resultaten gått vägen den senaste tiden har spelet på bortaplan från Athletics sida befunnit sig långt bort från Old Trafford, våren 2012. Om Bielsa försökte spela som om hans Athletic var Barcelona oavsett arena, spelar Valverde som om motståndet på bortaplan alltid är Barcelona. Att som i en match mot seriens sämsta lag Granada, så gott som vägra passera mittlinjen efter ett tidigt ledningsmål, var ungefär som att se en ferrari träna på fickparkeringar.

Om man har ambitionen, vilket man borde ha, att nå Champions League bör nog Valverde under uppehållet ta sig en rejäl funderare över lagets avsaknad av eget spel på bortaplan. Man behöver kanske inte gå över helt till Bielsas ringhörna, men ett möte på mitten skulle nog inte skada. Det är trots allt inte Barcelona man åker till varje gång det är dags för bortamatch.