Iñaki Williams

Eftersom Athletic Bilbao har en något unik spelarpolicy är det viktigt att så gott det går behålla sina talanger. Att Iñaki Williams äntligen förlängde sitt kontrakt med Athletic Bilbao till 2021, med en utköpsklausul på 50 miljoner euro är då naturligtvis strålande nyheter. Strålande på mer än ett sätt, vill jag påstå. Under åren har jag med ganska stort darr på ribban försvarat deras inställning att endast spela med basker. Som motvikt till den kapitalistiska storfotbollen där rikast alltid vinner i längden brukar det ses som befriande med en klubb vars policy är närproducerat. Få har därför något ont att säga om att man först och främst spelar med de som växt upp i klubben. Det som jag har haft vissa problem med att förklara och försvara är vidgandet till att endast spela med basker, även basker som inte spelat sig upp genom Athletic Bilbaos ungdomsakademi. Min egen ickebruna tolkning av policyn är att det inte har med "etnicitet" att göra utan mer likt hur vi som inte är sverigedemokrater ser på svenskar. Lite slarvigt skulle man kunna säga att alla som bor i Baskien har rätt att spela i klubben, men spelare värvas inte utifrån om de inte tidigare har bott och verkat i Baskien. Men, som sagt, det är med darr på ribban den utvidgade policyn faller i god jord hos mig. Därför är det dubbelt glädjande att Iñaki nu förlänger. Domen brukar inte vara nådig mot "svikare" i klubben och många hårda ord riktades exempelvis mot Fernando Llorente, Javi Martinez och Ander Herrera när de valde att lämna. Befogad kritik blandades hejvilt med mer smutsiga kommentarer om bristen på "äkthet". Llorente var minsann spanjor och ingen äkta "bask", medan Martinez och Herrera förvisso var basker men inte uppfostrade i akademien. Även om majoriteten av supportrarna inte drog upp utbölingskortet i sin kritik, låg det ändå där och bubblade som en stinkande komposthög, som då och då kom upp till ytan. Med detta sagt är jag därför extra glad att Iñaki som mörkhyad och bask valde att förlänga.

Baskiens Åshöjden

Om du är nyanländ här på jorden och vill ha ett fotbollslag att följa lite extra rekommenderas Baskiens Åshöjden, Eibar som likt humlan har flugit ståtligt i La Liga under säsongen.

Att vinna eller att utvecklas?

Athletic Bilbaos b-lag, Bilbao Athletic ligger efter halva säsongen sist i den spanska andradivisionen. Och efter att ha följt laget via Bet365:s minimala skärm under hösten är det både lätt och svårt att förstå varför. De har, trots bra spel fram till straffområdesgränsen, haft förbenat svårt att göra mål. Det typiska matchmönstret har sett Bilbao Athletic spela småtrevligt på mittplan. Ofta har man haft både spelövertag och skenbart chansövertag. Skenbart, därför att den riktiga spetsen saknats. Det småtrevliga spelet innebär också att man gärna vill spela sig ur svåra situationer istället för att bara sparka bort bollen. Med andra ord har det varit ganska enkelt att se vad Bilbao Athletic saknat, nämligen ett mer cyniskt försvarsspel och en anfallare med tyngd. Exempelvis är jag ganska säker på att anfallaren Gaizka Toquero hade varit perfekt för laget om lagets främsta ambition varit att stanna kvar i Segundan. Toquero platsade inte längre i Athletic Bilbao och har den här säsongen istället varit en av de bidragande orsakerna till att de baskiska bröderna i Deportivo Alaves nu leder Segundan. Det fanns och finns fler exempel på spelare inom organisationen som förmodligen skulle ha gjort Bilbao Athletic till ett habilt mittenlag i Segundan. Varför har man då inte använt sig av dessa spelare och tillåtit sig att spela lite cyniskt för att vinna matcher emellanåt?

Lägligt nog dök debatten om Svenska fotbollsförbundets beslut att ta bort seriespel för fotbollsungdomar under tolv år upp som ett filter att även förstå Bilbao Athletics höstsäsong med. Kortsiktig vinst är inte alltid det samma som långsiktig utveckling. Bilbao Athletic är ett utvecklingslag vars målsättning är att utveckla spelare på bästa sätt. På samma sätt som det främsta skälet, ur ett sportsligt perspektiv, till att ta bort seriespel under tolv år i Sverige är att det inte främjar den enskilde spelarens utveckling. Det finns naturligtvis fler sunda skäl till att inte seriespela men jag inbillar mig att spelarutvecklings-argumentet är det som biter bäst på fladdriga sportjournalister som med en grogg i näven skrockar om att man kanske ska avskaffa målstolpar också. Vill man att ett lag med tolvåringar ska hamna högt i en serie, toppar man och låter de för stunden stora och starka ha framträdande positioner. Att klubben några år senare förmodligen både saknar bredd, eftersom de tidigare bortvalda skaffat sig en ny hobby, och elit, eftersom de tidigare valda inte är störst och starkast längre, är ju ett senare problem när belöningen i serieseger för stunden står på agendan. Vän av ordning invänder förmodligen nu med att den tränare som toppar för tidigt inte bör vara tränare. Det ligger naturligtvis något i det men det är garanterat svårare att stå emot trycket från föräldrar och sitt eget ego när seriesystemsbetyget finns. Det är lättare att tänka bredd och spelarutveckling om varje match har ett värde i sig och inte främst som en del i ett större seriesystem.

Det är klart att Bilbao Athletics resultatmässiga ökenvandring har varit tung för Bilbao Athletic och deras tränare Ziganda. Målstolparna är ju trots allt inte avskaffade och man blir alltid bättre till mods av vinster än av förluster. Men till skillnad från konkurrenterna i Segundan är Zigandas främsta uppgift inte att vinna till varje pris utan att utveckla spelare som i framtiden kan utgöra stommen i a-laget. Att använda sig av spelare som inte kan tänkas vara med och forma framtidens Athletic Bilbao är därför otänkbart. På samma sätt som det är otänkbart att spela cyniskt eftersom det alternativet aldrig är utvecklande där och då.

Om alla ungdomstränare inom svensk fotboll hade samma tänk som José Ziganda skulle vi naturligtvis inte behöva ta bort serietabeller för spelare under tolv år. Å andra sidan skulle vi då inte heller ha något behov av dessa tabeller.