Vi fortsätter spela rock'n'roll men vi håller på att dö

Det var något närmast defaitistiskt över Cuco Zigandas presskonferens i går. Som om han var medveten om att oavsett vad som händer ska han fortsätta att styra det sjunkande skepp som heter Athletic Club. Ingen spegel i världen kan få honom att inse att det räcker nu. Surrad vid masten tänker han fortsätta. Att ett lag som borde vara med och kämpa om en Champions League-plats på ett ytterst förnedrande sätt precis blivit utslagna ur spanska cupen verkade inte riktigt beröra honom. Visst ansåg Ziganda att det var lite jobbigt, men upp med hakan vi har hela säsongen på oss att bli bättre. Som om laget är till för Ziganda och inte tvärtom. Som en ung man i färd med att ta körlektioner. Det ser inget vidare ut just nu, men det är ännu långt kvar till en eventuell uppkörning.

Det börjar bli tradigt det här, men det gick alltså att pressa sig ännu ett pinnhål längre ner på stegen för Athletics del. Det går naturligtvis inte att med ord beskriva hur man mot ett bottenlag i Segunda B (tredjedivisionen i Spanien) på sin egen hemmaborg inte bara misslyckas med att göra ett enda mål framåt, utan även lyckas med att släppa in ett hörnmål i matchens sista andetag. I ett normalt lag hade tränaren Ziganda varit en liten notis om en misslyckad sommarflirt för länge sen. Men inte i Athletic Club. I Athletic fortsätter alla ansvariga att titta åt ett annat håll.

Ziganda som utan konkurrens sitter på La Ligas skralaste CV fick i egenskap av klubbens b-lagstränare chansen att ta över a-laget när Valverde flyttade till Barcelona. Redan då var det många som frågade sig vad presidenten Urrutia höll på med. Speciellt med tanke på att herrarna är goda vänner privat. Initialt var Ziganda en chansning som kunde gå hem. Han kände trots allt klubben och de flesta av spelarna väl. Men redan i augusti började det muttras om avsaknaden av strukturer och egna idéer. Ziganda framstod mer och mer för varje dag som gick som en kombination av föräldratränaren utan sportsligt ansvar och den misslyckade sonen som till varje pris ska ta över pappans framgångsrika företag. Josu Urrutia borde i egenskap av högste ansvarig ganska snabbt begripit att anställningen av den private vännen till den viktigaste posten i klubben var ett misslyckande.

Urrutia har sedan sitt tillträde 2011 gjort sig känd som en i överkant snål jävel. En snålhet som förvisso gagnat klubbens sparkonto, men knappast gagnat verksamheten. Företaget Athletic Club har de senaste åren visat upp fina siffror, men det har i hög grad berott på att Urrutia nästan enbart har lagt pengarna på hög. Athletics speciella värvnings- och försäljningspolicy spelar naturligtvis in i att det sällan köps eller säljs spelare i Bilbao. Enbart spelare som köper ut sig själva till utköpsklausulen får lämna och endast spelare med fotbollsfostran i Bilbao eller resten av Baskien är intressanta som nyförvärv. Men trots att Athletic har haft gott om pengar på banken har man varit ytterst ovilliga att spendera dem. Man tackade exempelvis nej till Antoine Griezmann för en summa som låg på ungefär hälften av vad man fick för Javi Martinez eller Ander Herrera. Klubben hade också fått Mikel Merino för en summa lägre än den Newcastle till slut la upp. En summa som de flesta såg som ett kap. Urrutias tid som president har inte enbart kännetecknats av köp som inte gick i igenom, den har även kännetecknats av utdragna försäljningar där käppar i hjulet varit presidentens signum. Alla detaljer kring Javi Martinez, Ander Herreras och Fernando Llorentes sortier är inte kända men att avskeden knappast kännetecknades av "på återseende" råder det ingen tvivel om. Nu ser även målvakten Kepa ut att försvinna efter en långdragen process som hade kunnat undvikas. Det känns som att Urritias osmidighet och snålhet vid förhandlingar kostat klubben både välbehövliga nyförvärv och återvändarvilja hos spelare som lämnat.

Den suicidala situationen ser tyvärr låst ut för närvarande. Den självpåtagna tvångströjan gör att fallskärmen inte kan vecklas ut. Urrutia är för snål, för envis eller för vänskapskorrumperad för att erkänna misstaget med Ziganda och Ziganda verkar själv inte inse sina begränsningar. De är lite som orkestern på Titanic, som trots att båten sjunker och att alla passagerarna rusar mot livbåtarna fortsätter att spela. Fast beslutna om att följa skeppet ner i djupet.

På spaning efter det spel som flytt. Del 200

Efter att återigen presterat årets sämsta halvlek, skärpte Athletic till sig och lyckades i den andra halvleken vända ett förnedrande underläge till en seger med 3-2. Hertha Berlin är därmed avsågade och för Athletics del räcker det med en poäng i Ukraina om några veckor för att ta sig vidare från gruppspelet i Europa League.

Men ännu en gång var det frånvaron av samspel som präglade laget. I första halvlek dominerade Hertha totalt och ingenting fungerade för Athletic. Obefintligt passningsspel, obefintligt presspel och obefintligt markeringsspel. För vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, såg vi tio lealösa spelare som spelade bredvid varandra, utan tanke på att man tillhör samma lag. Inaki Williams spelade som vanligt med hörlurarna på. Lyckade dribblingar blandades friskt med misslyckade passningar och omotiverade hopkrokningar med medspelare. Så mycket potential men just nu känns han mest som en Denilson light. En annan spelare som i nuläget är en parodi på sig själv är Raul Garcia. Garcia ska vara lite grisig men om inte grisigheten kombineras med spelförståelse blir det bara platt fall. Där Inaki springer omkring och dribblar i sin ensamhet springer Garcia omkring och gruffas med omgivningen utan tanke på att spela fotboll. Ensamsegleriet blir som mest tydligt hos Inaki och Garcia men ingen i laget ser ut att riktigt veta vad han förväntas göra, vilket naturligtvis gör alla och envar frustrerade. Ingen deltar i den kollektiva speluppbyggnaden och ingen deltar i den kollektiva defensiven. Allt blir man-man utan taktik.

I söndags mot Villareal blev allt bättre när Rico och Aketxe byttes in, i går förbättrades allt till det bättre när framförallt Susaeta byttes in. I bägge fallen blev det bättre när San José byttes ut. Men kanske än mer tydligt förändrades matchbilden när handbromsen släpptes. Fortfarande ingen struktur eller samspel att tala om men återigen var det individuella prestationer och full fart framåt som räddade laget. I andra halvlek såg det faktiskt hyfsat ut. På samma sätt som det såg hyfsat ut i slutet av matchen i söndags. Men att det såg bra ut var mer trots Ziganda än på grund av Ziganda. Det är mer som en autopilot sätts på än nåt annat.

Det är med andra ord när tränaren är som mest frånvarande i spelarnas medvetande laget är som mest lyckosamt den här hösten. Vilket naturligtvis gör en än mer frustrerad eftersom man återigen blir påmind om hur bra laget hade varit med en samlande kraft med kompetens att leda laget i rätt riktning. För även om spelare som exempelvis San José och Etxeita inte borde vara i närheten av startelvan i dagsläget är det ändå högre upp problemet ligger.

Jag kan inte låta bli att notera att Bielsa hamnat i onåd hos Lille. Det finns naturligtvis en massa relevanta invändningar mot en återkomst för "El Loco", men ett hugskott skulle vara att anställa Bielsa i någon slags spel/spelar/tränar-utvecklarroll. Om Urrutia envisas med en kompis som på något vis ska läras upp till en habil tränare, borde man åtminstone anställa en lärare för uppdraget.

Kock sökes

Athletic gjorde absolut ingen dålig match i går mot Villareal. Med lite tur hade man tagit alla tre poäng. Pigge inhopparen Ager Aketxe var till exempel bara någon decimeter från ett curlande drömmål i matchen sista spark. Individuellt sett var det också fina prestationer över lag. Bland annat gjorde den hårt kritiserade Balenziaga sin bästa match för säsongen. En insats som kulminerade med ett stiligt inlägg till Aduriz kvitteringsnick. Även Lekue stod förmodligen för sin främsta insats under Ziganda. Och att Inaki Williams har spetskvaliteter utöver det vanliga visade han gång på gång, när han lekte Johnny Bråttom med motståndarna. Under första halvan av första halvlek och andra halvan av andra halvlek var det nästan bara Athletic på plan. Framförallt hände det saker när Mikel Rico och Aketxe byttes in. Om Ziganda såg samma match som vi andra borde Aketxe och Rico vara med från start mot Hertha Berlin på torsdag. Med Aketxe på plan började det äntligen fördelas bollar via mittens rike och komplementspelaren Rico kändes bra mycket tryggare på sin position än San José. De två inhopparna kändes igår åtminstone som en hint på ett svar på Athletics mittfältsproblem i år.

Men, det finns alltid ett men, gårdagens match visade kanske med ännu mer önskvärd tydlighet än tidigare vad som är problemet. Trots att många av ingredienserna visade upp sig från sin bästa sida blev måltiden inte bättre än ett nja. För att få till en anrättning krävs att någon vet hur och varför en ingrediens används. En person som i dagens Athletic fortfarande lyser med sin frånvaro. En person som med hjälp av spelarmaterialet skapar något större än delarna, var och en för sig. Trots individuellt sett godkända prestationer sitter man gång efter annan och skriker efter ett fungerande kombinationsspel. Som det är nu bygger nästan alla framstötar på långbollar och individuella prestationer. Det är en bedrift i sig att ett lag där spelarna i princip växt upp med varandra ser så kollektivt vilsna ut på planen. Om jag inte visste bättre skulle jag gissa att de tränar en gång i veckan och att de då träffas för att spela lite tvåmål i en timme.

I går såg med andra ord många av spelarna riktigt bra ut, men kollektivet Athletic är fortfarande en katastrof. Och så länge Urrutia envisas med att ha en vilsen administratör utan egna idéer vid rodret kommer det nog så förbli är jag rädd.

På tränarfronten intet nytt

Så gott som dagligen har jag under landslagsuppehållet gått in på twitterkonton med Athleticanknytning i hopp om att Zigandas avgång eller Kepas kontraktförnyelse hade tillkännagivits.

Men icke; i fallet Ziganda enbart fraser om att kämpa på och att Ziganda fortfarande har spelarnas och klubbens förtroende. Ziganda själv verkar inte förstå någonting och mumlar osammanhängande om att det är bortaspelet som hackar. Det verkar närmast som om Ziganda råkat komma över Valverdes gamla talpunkter från i våras. Hemmaspelet har ju under hösten knappast fungerat heller. Visst har Athletic vunnit över Sevilla och Östersund och visst såg det hyfsat ut mot Barcelona. Men, det som såg hyfsat ut var inställningen inte spelet. Prestationerna hade mer med viljan att göra sitt bästa att göra. Och visst är det fint att vilja göra sitt bästa, men det som skiljer kompisgänget som spelar korpfotboll från ett professionellt topplag är hur man gör det. Athletic har i vissa matcher klarat sig på att kompisgänget kämpat sig till en och annan poäng men det finns ännu ingen struktur eller idé om hur det ska gå till. Ziganda framstår fortfarande som föräldratränaren som ska hålla viss ordning på ungarna. Jag har hittills inte sett ens en antydan om någon spelidé utöver det mest basala. Att se Athletic Bilbao spela fotboll under hösten 2017 påminner smärtsamt mycket om att se ett valfritt mittenlag i Allsvenskan hösten 1975.

Presidenten Josu Urrutia borde naturligtvis ha vetat om det här och aldrig anställt den lojale men mediokre Ziganda för uppdraget. Möjligen såg den ekonomiskt sinnade Urrutia kompisen Ziganda som en billig lösning när Valverde försvann. Men om han då var så förblindad av att inte spendera pengar borde han åtminstone efter ett par månader sett att det håller på att gå fullständigt åt skogen. Men nej, Urrutia verkar även han vissla på. Hans brist på fingertoppkänsla blir sen inte bättre av att Bilbao Athletic gör sin sämsta säsong på länge nu när Gaizka Garitano tagit över den skutan. Garitano har förvisso bättre a-lagsmeriter än Ziganda men det är knappast några stordåd han åstadkommit. Att ta in en trött och oinspirerande a-lagscoach som ansvarig för det främsta utvecklingslaget i klubben har också visat sig vara fullständigt katastrofalt. Varken Ziganda eller Garitano premierar kombinationsspel och teknik. Istället är det fysiskt spel och långbollar som dominerar. Följden i Bilbao Athletic har blivit att tekniskt drivna talanger som Inigo Vicente och Peru Nolaskoain inte alls tagit det steg i utvecklingen man trodde.

Om man i Bilbao vill se tekniskt driven kombinationsfotboll får man gå och se a-juniorerna födda 2000. Här finns allt det som saknas bland seniorerna. Det är nästan att jag redan i dagsläget vill se mittfältskungarna Unai Vencedor och Oisar Sancet ta över mittfältet i a-laget. Vencedor som i dagarna fyllde 17 har allt jag saknar hos Iturraspe, San Jose eller Vesga. Bolltrygg och passningsäker styr han allt på mittfältet.

Ett bevis på Garitanos misslyckande är att flera av spelarna i Bilbao Athletic ser mycket bättre ut när de spelar med klubbens U23-lag som matchats mot brittiska lag under hösten. Inigo Vicente visade exempelvis upp ett helt annat register när Athletic gästade Manchester för en match mot Uniteds U23-lag här i veckan.

Klubbens två ledande tränare, a-lagstränaren Ziganda och b-lagstränaren Garitano, saknar med andra ord helt kreativa spelidéer. Möjligen är problemet att man försöker förvalta Valverdes spel. Valverde var knappast heller någon överdriven förespråkare av kombinationsspel. Ett ytterligare problem är att Ziganda leder a-laget som om de vore ett utvecklingslag och att Garitano leder b-laget/utvecklingslaget som om de vore ett a-lag. Den ene roterar friskt och verkar inte riktigt veta vad han har och vad han vill ha, medan den andre verkar premiera fysik framför teknik utan en tanke på att spelarna också ska utvecklas.

Problemet med den nuvarande presidenten Josu Urrutias ekonomiska hållning är att pengarna bara läggs på hög, inga pengar verkar satsas på laget. Om man inte ska köpa sig till framgång utan istället satsa på att utveckla och finslipa det man har måste folk anställas som vet hur man utvecklar spelare och kan utveckla spelet. Just nu känns det som 200 år sedan Bielsa var i klubben och initierade lite kombinationsspel.

Det finns till och med röster som i dagsläget ser en nedflyttning till Segundan som ett nödvändigt ont för att bli av med Josu Urrutia och hans vänskapkorrumperade Athletic. Så långt är jag själv inte beredd att gå, men någonting måste hända och det verkar inte som Urrutia själv är beredd att flytta på sina polare. OM nu det otänkbara skulle ske. Om Athletic för första gången någonsin skulle degraderas, hoppas jag på ett rejält reningsbad i klubben. En ny president som vågar satsa på kvalitet i en ledarstab som har förmågan att få ut max av den nya generationen. Om man satsar rätt nu kommer Athletic ha något riktigt fint på gång om några år, men förmodligen krävs det att man vädrar ut Urrutia/Ziganda/Garitano först.

I dagarna kan serien Åshöjden av twitterkontot Busternostalgis följare bli framröstad som tidernas främsta Busterserie. Sagan om Åshöjden inleddes med att den utsocknes Bagarn Olsson kom till byn och satte allt på ända. Det som tidigare varit en klubb där ett gång träningsovilliga farbröder träffades en gång i veckan för att sparka boll och gruffas med motståndarna, förbyttes till en klubb där Bagarn ställde krav. Gubbig trygghet byttes ut mot ungdomlig ambition. De som inte underställde sig Bagarns krav blev åsidosatta.

Med lite fantasi är det lätt att se parallellerna till Athletics nuvarande haveri. Frånvaron av en kvalificerad tränare och ett gäng spelare som mest verkar kompisspela. Det är nästan att jag hoppas på en riktig revolution. Att någon utomstående med idéer och kunnande knackar på och börjar ställa krav. En typ Bielsa som tar sig an klubbens 17-åringar och säger "finns det någon fotboll i er ska jag plocka fram den, men ni måste vilja själva".

Anledningen till att jag sa "typ Bielsa" är att jag inte riktigt tror på att ta tillbaka Bielsa. Dels tror jag inte på att blicka bakåt och tro att allt ska vara som förut bara man tar tillbaka huvudpersonerna. Dels tror jag inte riktigt på Bielsa i det långa loppet. Bielsa är kanske den stora idelogen och föregångaren för många men resultatmässigt har hans toppar varit allt för kortvariga. Baksmällan har alltid kommit som ett brev på posten. Däremot skulle jag vilja se någon från hans hage ta hand om resterna av det nuvarande Athletic. Se vad som finns och se vad som kan fungera i ett kreativt kollektiv.

Eller varför inte kombinera Bielsa med nån mer jordnära. Lite alá Lukic/Åkerby i Djurgården under några år i början av seklet. Där idealisten Lukic hölls i hagen av pragmatikern Åkerby. Lukic funkade aldrig i ensamt majestät. Kanske en spelarutvecklande duo som tar över både a- och b-lag i Athletic. Skulle också gärna se att nuvarande juniorlag födda 2000 ta steget upp som grupp i Bilbao Athletic under kommande säsong. Ser inte riktigt poängen med att en sån talangfull grupp ska ta omvägen runt Basconia.

Men att blunda och vänta till sommaren har som sagt sina risker. Urrutia vill kanske trots allt inte riskera att bli historisk på fel sätt. Skulle han läppja på tanken om ett akut tränarbyte får vi hoppas att han går utanför huset den här gången. Två, för tillfället, lediga tränare med tydliga idéer om hur spelet ska spelas är Luis Enrique eller Tomas Tuchel. Varför inte slå någon av dessa en signal? Till sommaren är utbudet naturligtvis mycket större men då kan det vara för sent.

I övrigt ryktas det om att rumänen Cristian Ganea är på gång till Athletic. Den rumänske landslagsmannen Ganea är en vänsterfotad vänsterback och uppvuxen I Baskien. Svårt att sia om men med tanke på Balenziagas usla form, varför inte? På tal om värvningar skulle jag också gärna se att man försökte få tillbaks Inigo Ruiz de Galarreta från Barcelona. Tyvärr verkar man i Katalonien insett hans storhet, vilket förmodligen innebär att de knappast släpper honom för kaffepengar.

Men som sagt, värvningar känns ändå sekundärt i dagsläget. Det är inte på spelarfronten det primärt brister.

Ja just det, på söndag tar Athletic emot Villareal. Vet inte riktigt vad som talar för Athletic så länge Ziganda envisas med sitt joråsåatte. Men vem vet, Ziganda kanske överraskar, exempelvis kanske han bänkar träbenet San José för att istället testa den betydligt mer spelskicklige Aketxe på det centrala mittfältet. Tyvärr tror jag inte det. Förmodligen kommer vi även på söndag få se Ruben Andersson, flåt San José fortsätta sparka bort enkla passningar, missa enkla brytningar och gruffas med motståndarna när tillfälle ges.