Få supportrar med sympatierna hos Bilbaos stolthet hade väl någon som helst förhoppning om ett bra resultat i Valencia under söndagskvällen. Ett Valencia som efter ett par år i gyttjelimbo äntligen verkar ha något på gång. Och när Kepa efter dryga halvtimmen vid ställningen 0-1 slarvade med händerna och därmed drog på sig en onödig straff var det säkert en hel del som suckade djupt och tänkte jaha. Men så i andra halvlek hände nåt. Det var som att man sket i kartan och bara körde på. Det fanns ju inget att förlora. Aduriz kom in och gjorde ett sånt där mål som bara han kan göra. Och efter en ytterligare felbedömning av Kepa som ledde till ytterligare ett baklängesmål kom Raul Garcia in i handlingen och friserade ner siffrorna igen. Att det under den sista kvarten inte ramlade in en kvittering ska nog Valencia tacka sin lyckliga stjärna för eftersom Athletic trummade på ordentligt. Garcia var återigen riktigt nära, Laporte nickade i ribban och Balenziaga var på väg att klacka in bollen efter ett fint förarbete av Cordoba. Tyvärr ville bolluslingen inte in och den förväntade förlusten var ett faktum. Trots förlusten bjöd matchen på en ganska söt och trevlig eftersmak. Med den förnedrande förlusten mot Zorya i ryggsäcken och med lagets stjärna Muniain borta för resten av säsongen hade i alla fall jag ställt in mig på en förlust av mer förnedrande karaktär.
Frågan är vad som händer nu. Hedersamma förluster kan vara tveeggade. Kraven på Zigandas omedelbara avgång minskar naturligtvis i styrka eftersom laget faktiskt gjorde en bättre insats än förväntat. Anmärkningsvärt är att Athletics bästa stunder under hösten har varit på bortaplan. Söndagens andrahalvlek påminde lite om vändningen i Aten mot Panathinaikos tidigare i höst. Då ställde jag mig frågande till om Valverdes Athletic hade mäktat med den vändningen och jag undrar också om Valverdes Athletic hade varit nån centimeter från en kvittering i söndags. Bortaspelet har faktiskt sett bättre ut under Ziganda, det får man ge honom. Frågan är dock om det har med Zigandas närvaro eller med Valverdes frånvaro att göra. Känslan är att det var spelarna som gav Ziganda konstgjord andning i söndags, vilket för hans del innebär fortsatt liv i åtminstone två veckor till.
Individuellt sett var matchen mot Valencia ett steg framåt. Aduriz och Laporte visade återigen vad de kan. Susaeta gjorde sin bästa match på mycket länge och Cordoba visade att det finns hopp även utan Muniain. Misstänker ändå att Ziganda kommer få en del sömnlösa nätter framöver. Han vet att hans jobb hänger på en skör tråd. Skulle matcherna mot Sevilla och Östersund sluta illa har jag svårt att se hur Josu Urrutia ska kunna stå emot avgångskraven på sin gamle vän. Det Ziganda främst måste lösa är problemen på mitten. Problem som inte blir mindre av att lagets ende kreatör står vid sidan av planen. I söndags spelade han med San Jose, Iturraspe och Vesga på det centrala mittfältet och tyvärr såg det lika vilset ut som vanligt. Exempelvis vittnade laguppställningen om att Vesga skulle ta ett mer offensivt ansvar men frågan är om den informationen hade gått fram till honom. Ingen av de tre tog tag i taktpinnen och bäst fungerade spelet när Laporte eller Nunez istället drog iväg bollen direkt till Cordoba eller Susaeta.
Om jag vore i Zigandas kläder skulle jag i vänskapsmatchen mot Barakaldo testa Aketxe som mittfältsdirigent och även plocka upp åtminstone Andoni Lopez från Bilbao Athletic. Möjligen även någon mer. Kanske Peru Nolaskoain är värd en chans? Den största kritiken mot Ziganda har förvisso riktats mot det ständiga roterandet, men om man nu trots detta eviga snurrande inte hittar något som passar kanske man bör tillföra lite nytt blod utifrån. Ziganda har ju i dagsläget knappast något att förlora.
