Vi fortsätter spela rock'n'roll men vi håller på att dö

Det var något närmast defaitistiskt över Cuco Zigandas presskonferens i går. Som om han var medveten om att oavsett vad som händer ska han fortsätta att styra det sjunkande skepp som heter Athletic Club. Ingen spegel i världen kan få honom att inse att det räcker nu. Surrad vid masten tänker han fortsätta. Att ett lag som borde vara med och kämpa om en Champions League-plats på ett ytterst förnedrande sätt precis blivit utslagna ur spanska cupen verkade inte riktigt beröra honom. Visst ansåg Ziganda att det var lite jobbigt, men upp med hakan vi har hela säsongen på oss att bli bättre. Som om laget är till för Ziganda och inte tvärtom. Som en ung man i färd med att ta körlektioner. Det ser inget vidare ut just nu, men det är ännu långt kvar till en eventuell uppkörning.

Det börjar bli tradigt det här, men det gick alltså att pressa sig ännu ett pinnhål längre ner på stegen för Athletics del. Det går naturligtvis inte att med ord beskriva hur man mot ett bottenlag i Segunda B (tredjedivisionen i Spanien) på sin egen hemmaborg inte bara misslyckas med att göra ett enda mål framåt, utan även lyckas med att släppa in ett hörnmål i matchens sista andetag. I ett normalt lag hade tränaren Ziganda varit en liten notis om en misslyckad sommarflirt för länge sen. Men inte i Athletic Club. I Athletic fortsätter alla ansvariga att titta åt ett annat håll.

Ziganda som utan konkurrens sitter på La Ligas skralaste CV fick i egenskap av klubbens b-lagstränare chansen att ta över a-laget när Valverde flyttade till Barcelona. Redan då var det många som frågade sig vad presidenten Urrutia höll på med. Speciellt med tanke på att herrarna är goda vänner privat. Initialt var Ziganda en chansning som kunde gå hem. Han kände trots allt klubben och de flesta av spelarna väl. Men redan i augusti började det muttras om avsaknaden av strukturer och egna idéer. Ziganda framstod mer och mer för varje dag som gick som en kombination av föräldratränaren utan sportsligt ansvar och den misslyckade sonen som till varje pris ska ta över pappans framgångsrika företag. Josu Urrutia borde i egenskap av högste ansvarig ganska snabbt begripit att anställningen av den private vännen till den viktigaste posten i klubben var ett misslyckande.

Urrutia har sedan sitt tillträde 2011 gjort sig känd som en i överkant snål jävel. En snålhet som förvisso gagnat klubbens sparkonto, men knappast gagnat verksamheten. Företaget Athletic Club har de senaste åren visat upp fina siffror, men det har i hög grad berott på att Urrutia nästan enbart har lagt pengarna på hög. Athletics speciella värvnings- och försäljningspolicy spelar naturligtvis in i att det sällan köps eller säljs spelare i Bilbao. Enbart spelare som köper ut sig själva till utköpsklausulen får lämna och endast spelare med fotbollsfostran i Bilbao eller resten av Baskien är intressanta som nyförvärv. Men trots att Athletic har haft gott om pengar på banken har man varit ytterst ovilliga att spendera dem. Man tackade exempelvis nej till Antoine Griezmann för en summa som låg på ungefär hälften av vad man fick för Javi Martinez eller Ander Herrera. Klubben hade också fått Mikel Merino för en summa lägre än den Newcastle till slut la upp. En summa som de flesta såg som ett kap. Urrutias tid som president har inte enbart kännetecknats av köp som inte gick i igenom, den har även kännetecknats av utdragna försäljningar där käppar i hjulet varit presidentens signum. Alla detaljer kring Javi Martinez, Ander Herreras och Fernando Llorentes sortier är inte kända men att avskeden knappast kännetecknades av "på återseende" råder det ingen tvivel om. Nu ser även målvakten Kepa ut att försvinna efter en långdragen process som hade kunnat undvikas. Det känns som att Urritias osmidighet och snålhet vid förhandlingar kostat klubben både välbehövliga nyförvärv och återvändarvilja hos spelare som lämnat.

Den suicidala situationen ser tyvärr låst ut för närvarande. Den självpåtagna tvångströjan gör att fallskärmen inte kan vecklas ut. Urrutia är för snål, för envis eller för vänskapskorrumperad för att erkänna misstaget med Ziganda och Ziganda verkar själv inte inse sina begränsningar. De är lite som orkestern på Titanic, som trots att båten sjunker och att alla passagerarna rusar mot livbåtarna fortsätter att spela. Fast beslutna om att följa skeppet ner i djupet.

På spaning efter det spel som flytt. Del 200

Efter att återigen presterat årets sämsta halvlek, skärpte Athletic till sig och lyckades i den andra halvleken vända ett förnedrande underläge till en seger med 3-2. Hertha Berlin är därmed avsågade och för Athletics del räcker det med en poäng i Ukraina om några veckor för att ta sig vidare från gruppspelet i Europa League.

Men ännu en gång var det frånvaron av samspel som präglade laget. I första halvlek dominerade Hertha totalt och ingenting fungerade för Athletic. Obefintligt passningsspel, obefintligt presspel och obefintligt markeringsspel. För vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, såg vi tio lealösa spelare som spelade bredvid varandra, utan tanke på att man tillhör samma lag. Inaki Williams spelade som vanligt med hörlurarna på. Lyckade dribblingar blandades friskt med misslyckade passningar och omotiverade hopkrokningar med medspelare. Så mycket potential men just nu känns han mest som en Denilson light. En annan spelare som i nuläget är en parodi på sig själv är Raul Garcia. Garcia ska vara lite grisig men om inte grisigheten kombineras med spelförståelse blir det bara platt fall. Där Inaki springer omkring och dribblar i sin ensamhet springer Garcia omkring och gruffas med omgivningen utan tanke på att spela fotboll. Ensamsegleriet blir som mest tydligt hos Inaki och Garcia men ingen i laget ser ut att riktigt veta vad han förväntas göra, vilket naturligtvis gör alla och envar frustrerade. Ingen deltar i den kollektiva speluppbyggnaden och ingen deltar i den kollektiva defensiven. Allt blir man-man utan taktik.

I söndags mot Villareal blev allt bättre när Rico och Aketxe byttes in, i går förbättrades allt till det bättre när framförallt Susaeta byttes in. I bägge fallen blev det bättre när San José byttes ut. Men kanske än mer tydligt förändrades matchbilden när handbromsen släpptes. Fortfarande ingen struktur eller samspel att tala om men återigen var det individuella prestationer och full fart framåt som räddade laget. I andra halvlek såg det faktiskt hyfsat ut. På samma sätt som det såg hyfsat ut i slutet av matchen i söndags. Men att det såg bra ut var mer trots Ziganda än på grund av Ziganda. Det är mer som en autopilot sätts på än nåt annat.

Det är med andra ord när tränaren är som mest frånvarande i spelarnas medvetande laget är som mest lyckosamt den här hösten. Vilket naturligtvis gör en än mer frustrerad eftersom man återigen blir påmind om hur bra laget hade varit med en samlande kraft med kompetens att leda laget i rätt riktning. För även om spelare som exempelvis San José och Etxeita inte borde vara i närheten av startelvan i dagsläget är det ändå högre upp problemet ligger.

Jag kan inte låta bli att notera att Bielsa hamnat i onåd hos Lille. Det finns naturligtvis en massa relevanta invändningar mot en återkomst för "El Loco", men ett hugskott skulle vara att anställa Bielsa i någon slags spel/spelar/tränar-utvecklarroll. Om Urrutia envisas med en kompis som på något vis ska läras upp till en habil tränare, borde man åtminstone anställa en lärare för uppdraget.

Kock sökes

Athletic gjorde absolut ingen dålig match i går mot Villareal. Med lite tur hade man tagit alla tre poäng. Pigge inhopparen Ager Aketxe var till exempel bara någon decimeter från ett curlande drömmål i matchen sista spark. Individuellt sett var det också fina prestationer över lag. Bland annat gjorde den hårt kritiserade Balenziaga sin bästa match för säsongen. En insats som kulminerade med ett stiligt inlägg till Aduriz kvitteringsnick. Även Lekue stod förmodligen för sin främsta insats under Ziganda. Och att Inaki Williams har spetskvaliteter utöver det vanliga visade han gång på gång, när han lekte Johnny Bråttom med motståndarna. Under första halvan av första halvlek och andra halvan av andra halvlek var det nästan bara Athletic på plan. Framförallt hände det saker när Mikel Rico och Aketxe byttes in. Om Ziganda såg samma match som vi andra borde Aketxe och Rico vara med från start mot Hertha Berlin på torsdag. Med Aketxe på plan började det äntligen fördelas bollar via mittens rike och komplementspelaren Rico kändes bra mycket tryggare på sin position än San José. De två inhopparna kändes igår åtminstone som en hint på ett svar på Athletics mittfältsproblem i år.

Men, det finns alltid ett men, gårdagens match visade kanske med ännu mer önskvärd tydlighet än tidigare vad som är problemet. Trots att många av ingredienserna visade upp sig från sin bästa sida blev måltiden inte bättre än ett nja. För att få till en anrättning krävs att någon vet hur och varför en ingrediens används. En person som i dagens Athletic fortfarande lyser med sin frånvaro. En person som med hjälp av spelarmaterialet skapar något större än delarna, var och en för sig. Trots individuellt sett godkända prestationer sitter man gång efter annan och skriker efter ett fungerande kombinationsspel. Som det är nu bygger nästan alla framstötar på långbollar och individuella prestationer. Det är en bedrift i sig att ett lag där spelarna i princip växt upp med varandra ser så kollektivt vilsna ut på planen. Om jag inte visste bättre skulle jag gissa att de tränar en gång i veckan och att de då träffas för att spela lite tvåmål i en timme.

I går såg med andra ord många av spelarna riktigt bra ut, men kollektivet Athletic är fortfarande en katastrof. Och så länge Urrutia envisas med att ha en vilsen administratör utan egna idéer vid rodret kommer det nog så förbli är jag rädd.

På tränarfronten intet nytt

Så gott som dagligen har jag under landslagsuppehållet gått in på twitterkonton med Athleticanknytning i hopp om att Zigandas avgång eller Kepas kontraktförnyelse hade tillkännagivits.

Men icke; i fallet Ziganda enbart fraser om att kämpa på och att Ziganda fortfarande har spelarnas och klubbens förtroende. Ziganda själv verkar inte förstå någonting och mumlar osammanhängande om att det är bortaspelet som hackar. Det verkar närmast som om Ziganda råkat komma över Valverdes gamla talpunkter från i våras. Hemmaspelet har ju under hösten knappast fungerat heller. Visst har Athletic vunnit över Sevilla och Östersund och visst såg det hyfsat ut mot Barcelona. Men, det som såg hyfsat ut var inställningen inte spelet. Prestationerna hade mer med viljan att göra sitt bästa att göra. Och visst är det fint att vilja göra sitt bästa, men det som skiljer kompisgänget som spelar korpfotboll från ett professionellt topplag är hur man gör det. Athletic har i vissa matcher klarat sig på att kompisgänget kämpat sig till en och annan poäng men det finns ännu ingen struktur eller idé om hur det ska gå till. Ziganda framstår fortfarande som föräldratränaren som ska hålla viss ordning på ungarna. Jag har hittills inte sett ens en antydan om någon spelidé utöver det mest basala. Att se Athletic Bilbao spela fotboll under hösten 2017 påminner smärtsamt mycket om att se ett valfritt mittenlag i Allsvenskan hösten 1975.

Presidenten Josu Urrutia borde naturligtvis ha vetat om det här och aldrig anställt den lojale men mediokre Ziganda för uppdraget. Möjligen såg den ekonomiskt sinnade Urrutia kompisen Ziganda som en billig lösning när Valverde försvann. Men om han då var så förblindad av att inte spendera pengar borde han åtminstone efter ett par månader sett att det håller på att gå fullständigt åt skogen. Men nej, Urrutia verkar även han vissla på. Hans brist på fingertoppkänsla blir sen inte bättre av att Bilbao Athletic gör sin sämsta säsong på länge nu när Gaizka Garitano tagit över den skutan. Garitano har förvisso bättre a-lagsmeriter än Ziganda men det är knappast några stordåd han åstadkommit. Att ta in en trött och oinspirerande a-lagscoach som ansvarig för det främsta utvecklingslaget i klubben har också visat sig vara fullständigt katastrofalt. Varken Ziganda eller Garitano premierar kombinationsspel och teknik. Istället är det fysiskt spel och långbollar som dominerar. Följden i Bilbao Athletic har blivit att tekniskt drivna talanger som Inigo Vicente och Peru Nolaskoain inte alls tagit det steg i utvecklingen man trodde.

Om man i Bilbao vill se tekniskt driven kombinationsfotboll får man gå och se a-juniorerna födda 2000. Här finns allt det som saknas bland seniorerna. Det är nästan att jag redan i dagsläget vill se mittfältskungarna Unai Vencedor och Oisar Sancet ta över mittfältet i a-laget. Vencedor som i dagarna fyllde 17 har allt jag saknar hos Iturraspe, San Jose eller Vesga. Bolltrygg och passningsäker styr han allt på mittfältet.

Ett bevis på Garitanos misslyckande är att flera av spelarna i Bilbao Athletic ser mycket bättre ut när de spelar med klubbens U23-lag som matchats mot brittiska lag under hösten. Inigo Vicente visade exempelvis upp ett helt annat register när Athletic gästade Manchester för en match mot Uniteds U23-lag här i veckan.

Klubbens två ledande tränare, a-lagstränaren Ziganda och b-lagstränaren Garitano, saknar med andra ord helt kreativa spelidéer. Möjligen är problemet att man försöker förvalta Valverdes spel. Valverde var knappast heller någon överdriven förespråkare av kombinationsspel. Ett ytterligare problem är att Ziganda leder a-laget som om de vore ett utvecklingslag och att Garitano leder b-laget/utvecklingslaget som om de vore ett a-lag. Den ene roterar friskt och verkar inte riktigt veta vad han har och vad han vill ha, medan den andre verkar premiera fysik framför teknik utan en tanke på att spelarna också ska utvecklas.

Problemet med den nuvarande presidenten Josu Urrutias ekonomiska hållning är att pengarna bara läggs på hög, inga pengar verkar satsas på laget. Om man inte ska köpa sig till framgång utan istället satsa på att utveckla och finslipa det man har måste folk anställas som vet hur man utvecklar spelare och kan utveckla spelet. Just nu känns det som 200 år sedan Bielsa var i klubben och initierade lite kombinationsspel.

Det finns till och med röster som i dagsläget ser en nedflyttning till Segundan som ett nödvändigt ont för att bli av med Josu Urrutia och hans vänskapkorrumperade Athletic. Så långt är jag själv inte beredd att gå, men någonting måste hända och det verkar inte som Urrutia själv är beredd att flytta på sina polare. OM nu det otänkbara skulle ske. Om Athletic för första gången någonsin skulle degraderas, hoppas jag på ett rejält reningsbad i klubben. En ny president som vågar satsa på kvalitet i en ledarstab som har förmågan att få ut max av den nya generationen. Om man satsar rätt nu kommer Athletic ha något riktigt fint på gång om några år, men förmodligen krävs det att man vädrar ut Urrutia/Ziganda/Garitano först.

I dagarna kan serien Åshöjden av twitterkontot Busternostalgis följare bli framröstad som tidernas främsta Busterserie. Sagan om Åshöjden inleddes med att den utsocknes Bagarn Olsson kom till byn och satte allt på ända. Det som tidigare varit en klubb där ett gång träningsovilliga farbröder träffades en gång i veckan för att sparka boll och gruffas med motståndarna, förbyttes till en klubb där Bagarn ställde krav. Gubbig trygghet byttes ut mot ungdomlig ambition. De som inte underställde sig Bagarns krav blev åsidosatta.

Med lite fantasi är det lätt att se parallellerna till Athletics nuvarande haveri. Frånvaron av en kvalificerad tränare och ett gäng spelare som mest verkar kompisspela. Det är nästan att jag hoppas på en riktig revolution. Att någon utomstående med idéer och kunnande knackar på och börjar ställa krav. En typ Bielsa som tar sig an klubbens 17-åringar och säger "finns det någon fotboll i er ska jag plocka fram den, men ni måste vilja själva".

Anledningen till att jag sa "typ Bielsa" är att jag inte riktigt tror på att ta tillbaka Bielsa. Dels tror jag inte på att blicka bakåt och tro att allt ska vara som förut bara man tar tillbaka huvudpersonerna. Dels tror jag inte riktigt på Bielsa i det långa loppet. Bielsa är kanske den stora idelogen och föregångaren för många men resultatmässigt har hans toppar varit allt för kortvariga. Baksmällan har alltid kommit som ett brev på posten. Däremot skulle jag vilja se någon från hans hage ta hand om resterna av det nuvarande Athletic. Se vad som finns och se vad som kan fungera i ett kreativt kollektiv.

Eller varför inte kombinera Bielsa med nån mer jordnära. Lite alá Lukic/Åkerby i Djurgården under några år i början av seklet. Där idealisten Lukic hölls i hagen av pragmatikern Åkerby. Lukic funkade aldrig i ensamt majestät. Kanske en spelarutvecklande duo som tar över både a- och b-lag i Athletic. Skulle också gärna se att nuvarande juniorlag födda 2000 ta steget upp som grupp i Bilbao Athletic under kommande säsong. Ser inte riktigt poängen med att en sån talangfull grupp ska ta omvägen runt Basconia.

Men att blunda och vänta till sommaren har som sagt sina risker. Urrutia vill kanske trots allt inte riskera att bli historisk på fel sätt. Skulle han läppja på tanken om ett akut tränarbyte får vi hoppas att han går utanför huset den här gången. Två, för tillfället, lediga tränare med tydliga idéer om hur spelet ska spelas är Luis Enrique eller Tomas Tuchel. Varför inte slå någon av dessa en signal? Till sommaren är utbudet naturligtvis mycket större men då kan det vara för sent.

I övrigt ryktas det om att rumänen Cristian Ganea är på gång till Athletic. Den rumänske landslagsmannen Ganea är en vänsterfotad vänsterback och uppvuxen I Baskien. Svårt att sia om men med tanke på Balenziagas usla form, varför inte? På tal om värvningar skulle jag också gärna se att man försökte få tillbaks Inigo Ruiz de Galarreta från Barcelona. Tyvärr verkar man i Katalonien insett hans storhet, vilket förmodligen innebär att de knappast släpper honom för kaffepengar.

Men som sagt, värvningar känns ändå sekundärt i dagsläget. Det är inte på spelarfronten det primärt brister.

Ja just det, på söndag tar Athletic emot Villareal. Vet inte riktigt vad som talar för Athletic så länge Ziganda envisas med sitt joråsåatte. Men vem vet, Ziganda kanske överraskar, exempelvis kanske han bänkar träbenet San José för att istället testa den betydligt mer spelskicklige Aketxe på det centrala mittfältet. Tyvärr tror jag inte det. Förmodligen kommer vi även på söndag få se Ruben Andersson, flåt San José fortsätta sparka bort enkla passningar, missa enkla brytningar och gruffas med motståndarna när tillfälle ges.

Ett fall framåt eller den sista dödsrosslingen

Få supportrar med sympatierna hos Bilbaos stolthet hade väl någon som helst förhoppning om ett bra resultat i Valencia under söndagskvällen. Ett Valencia som efter ett par år i gyttjelimbo äntligen verkar ha något på gång. Och när Kepa efter dryga halvtimmen vid ställningen 0-1 slarvade med händerna och därmed drog på sig en onödig straff var det säkert en hel del som suckade djupt och tänkte jaha. Men så i andra halvlek hände nåt. Det var som att man sket i kartan och bara körde på. Det fanns ju inget att förlora. Aduriz kom in och gjorde ett sånt där mål som bara han kan göra. Och efter en ytterligare felbedömning av Kepa som ledde till ytterligare ett baklängesmål kom Raul Garcia in i handlingen och friserade ner siffrorna igen. Att det under den sista kvarten inte ramlade in en kvittering ska nog Valencia tacka sin lyckliga stjärna för eftersom Athletic trummade på ordentligt. Garcia var återigen riktigt nära, Laporte nickade i ribban och Balenziaga var på väg att klacka in bollen efter ett fint förarbete av Cordoba. Tyvärr ville bolluslingen inte in och den förväntade förlusten var ett faktum. Trots förlusten bjöd matchen på en ganska söt och trevlig eftersmak. Med den förnedrande förlusten mot Zorya i ryggsäcken och med lagets stjärna Muniain borta för resten av säsongen hade i alla fall jag ställt in mig på en förlust av mer förnedrande karaktär.

Frågan är vad som händer nu. Hedersamma förluster kan vara tveeggade. Kraven på Zigandas omedelbara avgång minskar naturligtvis i styrka eftersom laget faktiskt gjorde en bättre insats än förväntat. Anmärkningsvärt är att Athletics bästa stunder under hösten har varit på bortaplan. Söndagens andrahalvlek påminde lite om vändningen i Aten mot Panathinaikos tidigare i höst. Då ställde jag mig frågande till om Valverdes Athletic hade mäktat med den vändningen och jag undrar också om Valverdes Athletic hade varit nån centimeter från en kvittering i söndags. Bortaspelet har faktiskt sett bättre ut under Ziganda, det får man ge honom. Frågan är dock om det har med Zigandas närvaro eller med Valverdes frånvaro att göra. Känslan är att det var spelarna som gav Ziganda konstgjord andning i söndags, vilket för hans del innebär fortsatt liv i åtminstone två veckor till.

Individuellt sett var matchen mot Valencia ett steg framåt. Aduriz och Laporte visade återigen vad de kan. Susaeta gjorde sin bästa match på mycket länge och Cordoba visade att det finns hopp även utan Muniain. Misstänker ändå att Ziganda kommer få en del sömnlösa nätter framöver. Han vet att hans jobb hänger på en skör tråd. Skulle matcherna mot Sevilla och Östersund sluta illa har jag svårt att se hur Josu Urrutia ska kunna stå emot avgångskraven på sin gamle vän. Det Ziganda främst måste lösa är problemen på mitten. Problem som inte blir mindre av att lagets ende kreatör står vid sidan av planen. I söndags spelade han med San Jose, Iturraspe och Vesga på det centrala mittfältet och tyvärr såg det lika vilset ut som vanligt.  Exempelvis vittnade laguppställningen om att Vesga skulle ta ett mer offensivt ansvar men frågan är om den informationen hade gått fram till honom. Ingen av de tre tog tag i taktpinnen och bäst fungerade spelet när Laporte eller Nunez istället drog iväg bollen direkt till Cordoba eller Susaeta.

Om jag vore i Zigandas kläder skulle jag i vänskapsmatchen mot Barakaldo testa Aketxe som mittfältsdirigent och även plocka upp åtminstone Andoni Lopez från Bilbao Athletic. Möjligen även någon mer. Kanske Peru Nolaskoain är värd en chans? Den största kritiken mot Ziganda har förvisso riktats mot det ständiga roterandet, men om man nu trots detta eviga snurrande inte hittar något som passar kanske man bör tillföra lite nytt blod utifrån. Ziganda har ju i dagsläget knappast något att förlora.

Utan botten i Bilbao

När man inte trodde att tillvaron för Athletic Bilbao kunde bli mycket värre slutade alla motorer att fungera och det som man tidigare trodde var botten seglade i snabb takt upp mot ytan. Allt det som tidigare varit dåligt blev i gårdagens hemmamatch mot ukrainska Zorya bottenlöst uruselt. Ett Zorya som kvalitetsmässigt befinner sig ungefär i mittenskiktet av Segundan. Ett Zorya som på hemmaplan förlorade med 2-0 mot Östersund. Athletic spelade som ett knattelag där en spelare befinner sig på en helt annan nivå, där nio av tio utespelare enbart är där som styltiga statister. Det var som att ett otäckt virus spridit sig i laget. Stöttepelare som normalt sett alltid går att lita på såg i går ut att ha fått en stor klubba i huvudet. Att se Laporte och Aduriz göra sina sämsta matcher någonsin i Athletic-tröjan var smärtsamt att se. Vill man vara konspiratoriskt lagd var det som att matchen var riggad. Laporte tog inte ens de mest basala markeringar och Aduriz vägrade nästan demonstrativt att ta avslut som han i normala fall sätter i sömnen. Benat var inte i närheten av att slå en passning rätt och när Garcia på övertid missar öppet mål med två decimeter var det bara en bekräftelse på att nåt är jävligt ruttet i Bilbao. Det skulle naturligtvis också kunna röra sig om en spelarrevolt från lagets tunga pjäser. En protest mot en ledning som vägrar ge Kepa vad han vill ha, en protest mot en tränare som saknar idéer och snurrar runt i laget som om det vore just ett knattelag eller en protest mot en ledning som vägrar anställa en riktig lagledare. Det är inte så att det saknas giltiga skäl.

Men det fanns en ljusglimt, en liten ynka poäng med att se Athletic Bilbao. Den tionde spelaren som äntligen verkade ha hittat hem med sin talang. När övriga nio ägnade sig åt, vad de nu var de ägnade sig åt, tog den tionde tag i bollen, han drev den, han dribblade av sina motståndare och han slog öppnande passningar på beställning. Att hans nio lagkamrater hellre ville sitta inne och spela FIFA 18 var ju inte hans fel.

Iker Muniain debuterade i a-laget som sextonåring och de första åren gick karriären spikrakt uppåt.  Få trodde att han efter att som nittonåring gjort narr av Manchester Uniteds försvar på Old Trafford skulle vara kvar i Athletic Bilbao speciellt länge. Men en allvarlig knäskada för några år sedan satte en stor stock i hjulet för den unge basken och utvecklingskurvan gick lite i stå efter det. Det är först det senaste året Muniain har kommit tillbaka till den han en gång var och under den här säsongsinledningen har han faktiskt sett bättre ut än nånsin. I ett sjunkande skepp har han varit den självlysande sjöjungfrun som fått omgivningen att åtminstone tillfälligt glömma att skeppet faktiskt sjunker.

Eftersom det är Athletic Bilbao, säsongen 17/18 vi talar om, förstår ni att det inte är ett Hollywoodslut som hägrar. I går var Iker Muniain en väldigt ensam människa. Han var överallt på planen och man riktigt såg hur frustrationen växte när lagkamraterna varken ville eller kunde bidra med nån form av konstruktivitet. Efter att under dryga nittio minuter, likt den överlägsne knattestjärnan, varit den ende i rödvit tröja som ville nåt ramlade han plötsligt ihop. Eftersom det inte var någon närkamp inblandad  kändes det nästan som en protest mot lagkamraternas brist på engagemang. Men när han sedan fick bäras ut på bår förstod man att det var mycket värre än så. Hur länge Muniain blir borta är i nuläget osäkert men jag tror att vi ska ta det som ett bonus om han kan komma tillbaka framåt vårkanten.

Eftersom Athletics säsong verkar rökt redan i september borde fokus i det här skedet vara att stoppa blödningen. Det är naturligtvis inte Zigandas fel att han tackar ja till sina drömmars uppdrag. Men folket runt omkring måste ha förstått att det var en chansning att ge jobbet, internt, till någon med så skralt CV. Och nu när hela världen ser att Athletic Bilbao har havererat måste provanställningen upphöra. Jag vet inte om Bilbao Athletics Gaizka Garitano är rätt man att ta över a-truppen, men tillfälligtvis är det nog den enda lösningen. Garitano har en något vassare erfarenhet av att jobba med a-trupper och med tanke på den brist på kvalitet flera av a-lagsspelarna visar skulle det inte heller skada om han tar med sig delar av b-laget upp till a-laget. Har svårt att se hur spelare som Andoni Lopez, Jon Sillero, Peru Nolaskoain, Victor San Bartolomé och Gorka Guruzeta för att nämna några skulle göra det sämre än sina motsvarigheter i a-laget.

Att ersätta Cuco Ziganda och att komma överens med Kepa Arrizabalaga måste i dagsläget ligga högst upp på dagordningen för Athletics ledning. Om så inte sker är jag rädd att Athletic Bilbao för första gången någonsin kommer att spela i Segundan om ett år.

Athletic - The next generation

För en klubb som Athletic Bilbao med dess specifika värvningspolicy är det naturligtvis extra viktigt med återväxten. Här odlar man hellre sin trädgård än lägger pengar på externa vrålåk. Men hur ser det då ut i den bilbaoiska odlingslotten? När kan exempelvis den snart 37-årige Aduriz trappa ner med gott samvete? Länge såg det ut att bara vara en tidsfråga innan Asier Villalibre skulle äntra a-truppen och börja trycka in bollar i nättaket. Hade någon för ett år sedan frågat om vilken 97:a som i dagsläget skulle vara förstavalet på sin position i Athletic hade svaret hos de flesta varit just Villalibre. Få hade svarat Unai Nunez. Vilket egentligen bara visar det vanskliga i att förutse det sista klivet. Vissa är outstanding upp till en viss ålder medan andra för en ganska anonym tillvaro för att blomma ut senare.

Den starkast lysande stjärnan i den Athletiska akademin post-Muniain har förmodligen Inigo Ruiz de Galarreta, född 93, varit. Men mycket på grund av skador tog han aldrig den plats som var vikt för honom. Nu när Athletic släppte taget om honom ser han ut att gå mot en andra vår i Barcelona. Så kan det gå. En annan stjärna som lyste tidigt är Unai Lopez, född 95. Men inte heller han har tagit sin förbokade plats i anspråk. Lopez har de senaste åren varit utlånad och om det inte lyfter inom kort är nog risken att även han lämnas vind för våg. Lopez är likt Galarreta en enorm talang, låt oss därför hoppas att talangen förlöses innan det är för sent. Även backarna Urtzi Iriondo och Markel Exteberria, bägge födda 95, är utlånade och får nog också se sig om efter en ny klubb om det sista klivet inte tas snart. Athletics 95:or är generellt en gyllene generation som ännu inte riktigt tagit sig igenom nålsögat. Den ende som hittills etablerat sig i a-laget är mittbacken Yeray och han var inte ens den i backlinjen det talades mest om för några år sedan. Både Etxeberria och Gil sågs av de flesta som större talanger. Utöver nämnde Lopez, var det även många som spådde att mittfältskollegerna Iker Undabarrena och Aitor Seguin skulle vara etablerade i a-truppen vid det här laget. Seguin har inte riktigt utvecklats som man hoppats och Undabarrena har haft rejäla skadeproblem. Det är naturligtvis bara spekulationer men med tanke på den skrala konkurrensen hade "förmodligen" den bolltrygge, defensive mittfältaren Undabarrena varit bofast i a-laget i det här skedet OM han bara hade sluppit skador.

I Bilbao Athletic var vi många som trodde att Inigo Vicente, född 98, i år skulle ta ett rejält steg närmare platsen som anfallare i Athletics La Liga-trupp. Men speltiden har varit knapp och istället är det anfallskollegan Gorka Guruzeta, född 96, som visat framfötterna. Guruzeta är en spelartyp som mer än Vicente och Villalibre påminner om den store Aduriz. Så svaret på valet mellan Villalibre och Vicente skulle alltså kunna bli Guruzeta. På mittfältet i Bilbao Athletic är det framför allt Peru Nolaskoain, född 98, det talats om det senaste året. Under hösten har också Muiniainkopian Inigo Munoz, född 96, och lagets yngste Victor San Bartolomé, född 99, fångat många blickar. Backlinjens gigant och kanske den som ligger närmast a-laget är vänsterbacken Andoni Lopez, född 96. Mittbacken Oscar Gil, född 95, är ytterligare en av alla dessa lovande 95:or som ännu inte bör räknas bort. På den högra sidan har vi tonåringarna Jon Sillero, född 98, och Jesus Areso, född 99 som bägge spås en lysande framtid om stjärnorna vill oss väl. Allra längst bak ser det också ljust ut för klubben. Skulle Kepa försvinna kan nog både utlånade Alex Remiro, född 95, och Unai Simon, född 97, ta över med den äran.

Går vi sedan några år framåt i tiden väntar den gyllene 2000/20001-generationen på att ta över. I ålderskategorin är det inte många klubbar i världen som slår dem på fingrarna. Mittfältarna, dirigenten Unai Vencedor samt trollgubbarna Juan Artola och Oihan Sancet brukar exempelvis ha lekstuga med sina jämnåriga motståndare och försvararna Julen Barruetabena och Alvaro Nunez brukar vänligt men bestämt se till att ingen under sjutton kommer över bron. Avslutningsvis bör kanske den största talangen av de alla nämnas, nämligen anfallaren Ruben Azcona, född 2001. som för närvarande öser in mål i sin klass. Med Class of 95 i färskt minne är det naturligtvis för tidigt att redan nu utlova guld och gröna skogar men visst ser det ljust ut om man vänder på bladen i Athletic-katalogen.

Om Kepa fortsätter i klubben känns positionen som förstamålvakt ganska gjuten för en lång tid framåt. Men med framförallt Remiro och Simon i bakgrunden känns framtiden både hängslad och skärpt. Med Laporte, Unai Nunez och förhoppningsvis även Yeray är mittbackeriet Athletics starkaste lagdel i dagsläget och med tanke på deras ringa ålder är det inget som tyder på att den inte är det även i morgon. Om Gil eller Exteberria tar sig upp i a-laget är det troligen som andraval på den positionen. I egenskap av trygg och säker backgigant ska det också bli kul att se var Barruetabena står om några år. Om mittbackarna utgjort den stabila stommen i Athletics försvar har ytterbackarna tvärtom varit ganska ojämna. Därför triggar det lite extra att följa exempelvis Andoni Lopez utveckling. Personligen tycker jag att han i det osäkra läge som råder borde få en a-lagschans redan nu. Saborit som enda alternativ till Balenziaga känns inte alls tryggt. På samma position finner vi även Iriondo som var lysande i Bilbao Athletic när de låg i Segundan, men inte riktigt fått till det som utlånad. På högersidan hoppas jag att De Marcos håller ytterligare några år. Däremot känns Lekue alldeles för svajig för den positionen. Han har förmågan att emellanåt göra riktigt bra saker, men saknar den jämnhet som en back bör besitta. Med framtidsmän som Sillero, Areso och Alvaro Nunez i röret ser dock De Marcos ändå ut att få rejält med konkurrens om platsen vad det lider.

Det centrala mittfältet söker också sin ledare och om man har tålamod är det mycket som talar för att mittfältsdirigenten om några år heter Unai Vencedor. Hos honom ser man just den bolltrygghet och passningssäkerhet som saknas på positionen i a-laget för tillfället. Om/När Vencedor tar plats är det inte omöjligt att han där får sällskap av Juan Artola eller Oihan Sancet. Förhoppningsvis är också den ständigt lovande Muniain kvar många år till. Det känns som han spelat för evigt, men han har faktiskt inte fyllt tjugofem ännu. Nolaskoain, San Bartolomé  och kanske även Inigo Munoz kommer säkerligen också vara med och konkurrera om platserna på Athletics mittfält. Som bonus skulle det naturligtvis vara extra roligt om det äntligen skulle lossna för Unai Lopez. Dessutom ska man kanske inte helt räkna bort Undabarrena. Får han vara skadefri finns det trots allt en vakans att fylla. På kanterna borde Inaki Williams och Inigo Cordoba ha många år framför sig och visst borde nån av Guruzeta, Villalibre, Vicente eller lite senare Azcona kunna axla Aduriz mantel.

Vän av ordning invänder naturligtvis att det är på tok för tidigt att nämna spelare som Vencedor, Artola och Azcona i samma mening som Athletic Bilbaos a-trupp. Och visst borde det dröja några år innan de är redo, men glöm inte att Muniain gjorde sin debut som sextonåring.

Istället för ledarskap: Förvirring

Att med en man mer på planen under matchens sista tio minuter tappa en 3-1-ledning mot seriens poänglösa jumbolag är naturligtvis riktigt uselt. Det ska inte riktigt gå. Men ett vilset Athletic Bilbao lyckades just med detta. Att se högerbacken Inigo Lekue göra två horribla pojklagsmisstag inom loppet av tre minuter måste vara något slags rekord. Men ansvaret ligger inte bara på honom. Många var de som underpresterade. Tyvärr har fjolårets "Leffe Nilsson", Balenziaga inte alls kommit upp i motsvarande klass i år, vilket inneburit att Athletic framför allt under de senaste matcherna sett gravt sårbara ut på kanterna. Personligen skulle jag gärna se att Ziganda plockade upp Andoni Lopez från Bilbao Athletic. Lopez gjorde inte bort sig när han i somras tränade med a-laget och i b-laget har han under två års tid varit outstanding. Om inte Balenziaga når upp i fjolårets standard är 21-årige Lopez ett mycket bättre alternativ än Saborit i mina ögon. Laporte och Nunez har sett bra ut på sina mittbackspositioner men när varken ytterbackar eller defensiva mittfältare fungerar ser försvarsspelet väldigt ihåligt ut. Det är uppenbart att San Jose enbart fungerar som komplement till någon som kan hålla i bollen och dirigera offensiven. San Jose är för att uttrycka det milt, bättre på att vinna boll än att hantera boll. Och vinner han inte boll, vilket han inte gjort de senaste matcherna, är han bara en säkerhetsrisk. Bristerna på det centrala mittfältet är ingen nyhet men Ziganda låtsas som att det regnar och fortsätter planlöst att gå runt på de fyras gäng. Det har länge varit uppenbart att Athletic saknar en kreativ motor på mitten och om Benat fortsätter bli bänkad skulle jag kanske hellre se Ager Aketxe få chansen på mitten. Varken Vesga, Iturraspe eller San Jose har Benats förmåga att dirigera från mittens rike. Aketxe är bra på att driva med bollen och har en känslig vänsterfot, vilket borde vara egenskaper att åtminstone testa för rollen som lagets mittfältsdirigent.

Individuella tillkortakommanden i all ära, men efter tre magplask i rad är det kanske även läge att lyfta på locket till frågan om valet av Jose Angel "Cuco" Ziganda som coach för Athletic Bilbao. Vanligtvis brukar jag ligga lågt när avgångskrav lanseras. En tränare måste få tid att lära känna och forma sitt material, men i det här fallet är det inte frågan om nåt nytt blod utifrån som ska acklimatisera sig. Ziganda har varit ansvarig för Bilbao Athletic i sex år, de flesta spelarna känner han bättre än sin egen familj. Trots det verkar han fortfarande väldigt osäker på vad han har och vad han vill åstadkomma. Att låta en marinerad utvecklingscoach få det högsta ansvaret är naturligtvis en risk. På samma sätt som en boxare kan fastna i ett sparringtänk kan en b-lagstränare fastna i nåt liknande. Poängen med ett b-lag är inte primärt att komma så högt upp i seriesystemet som möjligt, det primära målet är att få så många spelare som möjligt att ta klivet upp i a-laget. Att sätta sin egen prägel på ett lagbygge är med andra ord kraftigt begränsat. Minns att jag tyckte det var lite märkligt att Athletic Bilbao lånade ut eller gjorde sig av med en hel hög med spelare istället för att låta de spela med Bilbao Athletic när laget gick upp i Segundan för några år sedan. Men poängen är, likt hos vilket utvecklingslag som helst, att Bilbao Athletic ska vara ett lag som så gott som enbart består av spelare som ännu inte doppat tårna i a-laget men vars målsättning är att göra det. Spelare som tagit steget upp men har svårt att ta en plats lånas hellre ut eller släpps till andra klubbar. I sex år hade Ziganda alltså ett jobb där individuell utveckling var målet för verksamheten. De gånger jag såg Bilbao Athletic spela i Segundan förbryllades jag ofta av deras naivitet i de bägge straffområdena. Spelmässigt, ute på planen var det få lag som kunde mäta sig med laget men trots detta förlorades de flesta matcherna och laget åkte ur Segundan. Vilket i Bilbao inte sågs som något större misslyckande eftersom, återigen, poängen med verksamheten inte är att vinna utan att utveckla spelare. Eftersom Athletic har den värvningspolicy de har är naturligtvis utvecklingsverksamheten, Lezama, extra viktig. Med några få undantag är det den vägen en a-lagspelare i Athletic måste vandra. Att vara ledare för den verksamheten är därmed viktigare i Bilbaos flaggskepp än den är i andra klubbar. Men, vilket säsongsinledningen antyder, skillnaden mellan att leda ett a-lag och ett utvecklingslag är stort.

Det känns som att Ziganda leder Athletic Bilbao på samma sätt som han ledde Bilbao Athletic. Han roterar och testar nytt, men utan någon, till synes, egen idé om hur laget ska spela. I b-laget är det en tillgång eftersom ramarna ritas av a-lagstränaren, i Zigandas fall Valverde. Att sätta en allt för stark prägel på spelet, skulle möjligen stjälpa mer än hjälpa utvecklingen av spelarna i laget. I ett utvecklingslag utgör roterandet, laborerandet och testandet arbetsbeskrivningen för en tränare, medan det i en a-trupp enbart skapar förvirring och otrygghet. Zigandas Athletic är i mångt och mycket ett lag utan kompass som fortfarande träningsspelar. Vad som kännetecknar Zigandas Athletic är ingen som vet. Han verkar mer försöka förbereda spelarna för ett Valverdes Athletic som inte längre existerar.

Att utveckla och ta fram tränare ur de egna leden är naturligtvis aktningsvärt, men frågan är hur mycket tid man kan ge Ziganda. Ju längre tiden går utan synbara framsteg, ju mer bleknar det aktningsvärda i valet av Ziganda. Att Ziganda är en gammal vän till presidenten Josu Urrutia har det kluckats om tidigare. När Urrutia blev president 2011 var en av hans första åtgärder att anställa den personlige vännen Ziganda som tränare för Bilbao Athletic. Josu Urrutia har dessutom ett rykte om sig att vara en mycket ekonomiskt sinnad herre, vilket främst går att se i att klubben gått med vinst varje år sedan Urrutia tog hand om klubban. Men det ekonomiskt sinnade har inte heller alltid fallit i god jord. Många i Bilbao anser att Urrutia är dumsnål. Att klubben knappt spenderat någonting alls på värvningar under Urrutias tid har inte bara med den specifika värvningspolicyn att göra. Exempelvis hävdas att det var Urrutias snålhet som gjorde att Mikel Merino nu spelar i Newcastle och inte i Athletic Bilbao. I sin iver att få till ett absolut lägsta pris, förhalades förhandlingen och till slut dök Newcastle upp och betalade mer än vad Athletic hade behövt göra. Den senaste "lite onödiga" förhandlingen gäller förlängningen av målvaktens Kepas kontrakt. En hel stad skriker åt Urrutia att acceptera Kepas, inte alltför kravfyllda villkor, men Urrutia fortsätter att förhandla. Med tappet av Merino i färskt minne är det många i Bilbao som nu är rädda för att presidentens snålhet kommer leda till att Kepa inte skriver på nån förlängning av kontraktet alls, och istället väntar ut sin tid för att kunna lämna gratis nästa sommar. Skulle det ske ligger det nära till hands att Ziganda, som naturligtvis var ett billigare alternativ än att hitta någon utifrån, i händelse av sportsliga motgångar reduceras till presidentens man och därmed en i raden av usla beslut från Urrutias sida. Vi är inte där riktigt än. Om en vecka kanske vi skålar över att Kepa har förlängt och Athletic står på två raka segrar. Men om både Kepas kontraktförlängning och lagets spel fortsätter att vara ett frågetecken kommer nog Urrutias "fina siffror" devalveras ganska kraftigt under hösten.

Zigandas september

Efter att ha blivit satt på skolbänken av Diego Simeones Atletico Madrid kan man lugnt påstå att smekmånaden är över för Cuco Ziganda. Det var länge sedan jag såg Athletic Bilbao så vilsna på sin hemmaborg, San Mames, som under den andra halvleken i gårdagens förlust mot brödraklubben från Madrid. Att förlora med 2-1 mot Spaniens tredje bästa klubb är naturligtvis ingen katastrof men ju längre matchen led, ju tydligare målades skillnaden i kvalitet upp. Den tidigare så ramstarka defensiven såg inte alls lika ramstark ut när motståndet skruvades upp. Och det är därför som förlusten mot Atletico Madrid är så oroande. När offensiven hackat har Ziganda hyllats för försvarsspelet. Men frågan är om inte försvarets styrka varit lite grann av ett luftslott. Alla andra lag Athletic Bilbao spelat mot under säsongen, såväl i ligan som i Europa League, är lag där Athletic på pappret varit det bättre laget. Gårdagens match var Zigandas första rejäla test och tyvärr blev det knappast något blankt papper på besiktningen. Den första halvtimmen såg fin ut men resten såg ganska ihåligt ut. Tyvärr ett mönster som går igen. För en vecka sedan spelade laget 0-0 mot Hertha Berlin på Olympiastadion i Berlin. Även då såg den första halvtimmen riktigt bra ut. Under den halvtimmen såg jag ett Athletic spela ett spel jag inte sett de prestera utanför Bilbaos gränser på flera år. Men när Hertha, likt Atletico igår, ökade pressen i den andra halvleken såg det även då ganska virrigt ut i det Athletiska försvaret. Om Zigandas Athletic för en vecka sedan stod för klubbens bästa halvlek på bortaplan på mycket länge, stod Zigandas Athletic igår för klubbens sämsta halvlek på hemmaplan på mycket länge. Det driv som tidigare setts när laget hamnat i trubbel på hemmaplan lyste i går med sin frånvaro. Tidigare har man i liknande situationer struntat i utförandet utan bara öst på. I går såg man bara osäkra ut. Det är mycket möjligt att bortaspel och hemmaspel tar ut varandra. Att styrkan i hemmaspelet delvis beror på svagheten i bortaspelet. Att skärpa till sig lite extra när det är hemmamatch förutsätter på något sätt att man inte gör det när det inte är hemmamatch.

Om man ska sammanfatta Zigandas första tid i klubben, tror jag otydlighet är ordet att landa i. Det är som att han fortfarande söker sin identitet. Resultaten fram till i går antyder att han bygger bakifrån. Och fram till i går har man kunna köpa det. Men det är egentligen först i matcher mot ett i teorin bättre lag som defensiven på riktigt sätts på prov. När den då fallerar blir även bristen på offensiv styrka tydligare. På ett plan känns det som att Ziganda inte vågar spänna bågen utan enbart är inne och förvaltar Valverdes Athletic. Valverde kom in för att städa upp efter Bielsa och under hans första lyckosamma säsong såg hans bygge också som bäst ut. Då hade han fått lite defensiv skruv på laget utan att för den skull eftersätta den offensivt kreativa ådran allt för mycket. Men med åren blev Valverdes lag allt mer statiskt och fantasilöst. Att det resultatmässigt sett okej ut hade mer med att Aduriz, likt ett fint vin, bara blev bättre med åren än med ett kreativt kollektiv att göra. När Ziganda tog över i somras hade jag därför hoppats på ett mer spännande och mindre förutsägbart Athletic. Tyvärr har jag hittills inte sett mycket som tyder på det. Defensiven har sett bra ut mot sämre motstånd och bortaspelet har fått sig en ansiktshöjning. Men i övrigt är konturerna ganska otydliga. Att Ziganda laborerat lite väl mycket med laguppställningarna bekräftar bara den bilden.

Ljuspunkterna har främst legat på individuell nivå. Målvakten Kepas spel är defenitivt en sådan. Från en lovande tredjemålvakt i laget till ligans kanske främste målvakt på bara ett år är inte dåligt marscherat. Att Real Madrid ryktas vara intresserade av hans tjänster är därför inte så konstigt. I backlinjen har mittbacken Unai Nunez, i Yerays frånvaro, gått från klarhet till klarhet. Den tjugoårige Nunez ser därmed ut att kopiera Yerays bedrift från i fjol. Imponerande testspel med a-laget under sommarmånaderna som leder till en plats i truppen. Initialt tänkt som reserv på positionen har han nu tagit ett rejält kliv in i rollen som självklart förstaval.

Tyvärr känns inte de defensiva mittfältarna lika självklara som mittbackarna. Den bolltrygga dirigenten som med passningssäker fot öppnar upp framåt saknas i nuläget. Det är också här Ziganda har snurrat som värst. Alla tänkbara par av San Jose, Benat, Vesga och Iturraspe har testats men ingen av de fyra har klivit fram. Efter en svag fjolårssäsong har San Jose möjligen varit den vassaste av de fyra, men han är mer av en städgumma än en dirigent. När han var som bäst för två år sedan hade han en kreativ och passningssäker Benat bredvid sig, men tyvärr har Benat inte riktigt varit sig lik sedan dess. Året före var Iturraspe lysande på den positionen och blev t o m uttagen I Spaniens VM-lag det året. Efter en efterhängsen skada har även han haft svårt att hitta tillbaka till sin fornstora form. Den fjärde i kvartetten, Vesga var i våras utlånad till Sporting Gijon och eftersom han där var lagets främste spelare var vi många som hade förhoppningar om kommande stordåd den här säsongen. Vesga har inte varit dålig när han fått chansen men han har heller inte satt ner foten på det sätt man hade hoppats. Trots detta är nog Vesga det största hoppet om förbättring. I nuläget känns det enbart frustrerande att i match efter match söka efter tecken på att Benat eller Iturraspe skulle vara tillbaka i gammalt gott slag. Möjligen skulle även frisparkskungen Ager Aketxe kunna prövas där. Nu verkar han mest figurera som ett alternativ till Muniain lite längre fram i banan.

Tyvärr är det nog så att den kreativa kraft på mitten vi kunde haft men inte har roar sig kungligt i Premier League i stället. Att vi för några månader sedan bara var en nysning från att få Mikel Merinos underskrift för en i sammanhanget mycket blygsam summa smärtar naturligtvis extra mycket när man ser var i lagbygget Athletic inte riktigt håller måttet. Allt verkade klart. Merino som hade en misslyckad säsong i Dortmund bakom sig, ville tillbaka till Baskien och Borussia Dortmund hade i princip kommit överens med Athletic. Det enda som saknades var den slutgiltiga signeringen. Borussia Dortmund ville egentligen låna ut men Athletic ville köpa och eftersom det även var Merinos vilja verkade saker vara klar ... Men fem i tolv dök helt plötsligt Newcastle upp och ställde upp på de ursprungliga önskemålen från Dortmund. När man nu ser Merino briljera i England är det inte för inte man känner att det skaver lite i hjärtat. Merino skulle ha kunnat ha varit nyckeln till Athletics offensiv och som sådan en skillnad mellan att konkurrera om en Champions Leauge-plats och en anonym mittenplacering. Att ytterligare en mittfältsdirigent i Ruiz de Galarreta äntligen ser ut att få utlopp för sin talang i Barca B får en naturligtvis också att fundera lite. Fullständigt dominant på Lezama fram tills han får skadebesvär. När han sedan är tillbaka efter konvalescensen fastnar han mellan stolarna. Verkligheten ser inte alltid ut som i dikten men det hade onekligen varit ett mer passningssäkert och bolltryggt mittfält om Muniain hade haft  Merino, som brukar jämföras med Xabi Alonso, och Ruiz de Galarreta, som i Barca jämförs med Xavi, att bolla med.

Framåt har det individuellt sett hyfsat ut. Muniain håller en hög och jämn nivå. Tyvärr är han emellanåt ganska ensam som offensiv kreatör. Inaki Williams blandar och ger. Han är hela tiden på gränsen till något riktigt stort. För närvarande är han alldeles för ojämn men när/om han blommar ut på riktigt kommer det bli riktigt kul för Athletic. Längst fram håller Aduriz fortfarande klassen men likt Muniain är han alldeles för ensam i sin roll. På samma sätt som det behövs fler som kan dyrka upp ett försvar och därmed skapa lägen behövs det fler som regelbundet kan ta tillvara på de lägen som bjuds.

För att Zigandas otydliga och lite osäkra lagbygge ska få färg och kunna utmana krävs att mittens rike styrs upp och att Inaki Williams äntligen visar vad han kan mer regelbundet.  Laget har riktig spetskvalitet i Kepa, Laporte, Muniain och Aduriz. Skulle dessutom ovanstående pusselbitar hitta hem kan säsongen bli ljus för Athletics del. Men det är som sagt en hel del nycklar kvar att finna för att nå dit.

Iñigo Ruiz de Galarreta

Rockaden är fullbordad. Ernesto Valverde har fått den tveeggade glädjen att stå i det korsdrag som Barcelona badar i för närvarande och i hans stol har den gamle b-lagsansvarige Cuco Ziganda satt sig. Om vi bortser från sju minuter är det inte mycket i Athletics spel som skiljer sig från föregående år. Träningsmatcherna har sett okej ut men inte mycket mer och spelet i söndagens hemmapremiär mot Getafe såg ganska oengagerat och statiskt ut. Som vanligt alltså, när det vankas ligapremiär i Spanien för Athletics del. Vet inte riktigt vad jag hade hoppats på, men ett mer varierat och passningssäkert anfallsspel hade varit en fin start. Materialet finns ju. Trots detta finns det några få ljusglimtar att skönja. Det som kännetecknade Valverdes (sista) tid i klubben var ett uruselt bortaspel. Nånting hände så fort stadsgränsen passerades. Och även om bortaspelet knappast sett bedårande ut hittills är jag tveksam till om Athletic under föregående säsong skulle lyckats med den bedrift man gjorde i Aten mot Panathinaikos förra veckan. På sju minuter förvandlade man ett förväntat förnedrande nederlag till en bragdseger, när 0-2 skrevs om till 3-2. Känslan efter matchen var att det här hade blivit en pajartad 0-3-förlust i fjol.

Den som spelmässigt vände vindarna var en inhoppande Inaki Williams. Många ställde sig då frågande till varför Inaki inte varit med från start. I söndags fick vi svaret. Han orkar inte en hel match helt enkelt. Det är sällan man ser en spelare på elitnivå så trött som Inaki var i slutet av matchen mot Getafe. Inaki Williams är en talang utöver det vanliga men han blandar och ger lite för mycket. Fullständigt briljant ena gången och ensamseglande boll- och målsumpare andra gången. En talang som äntligen fått lite stabilitet i spelet är däremot Iker Muniain. Någon Baskiens Mesi blev han aldrig men den kreativa ledartröjan i Athletic Bilbao är inte fy skam att ha ansvar för.

Som vanligt är Silly Season inte ett begrepp i Bilbao. Här sitter man lugnt under korkeken och odlar sin trädgård. Startelvan är så gott som identisk som föregående år. Det stora orosmolnet är Yerays sjukdom och alla håller naturligtvis tummarna för att allt ska gå bra. I hans frånvaro har rotationsspelarna Etxeita och Boveda, utan framgång, testats bredvid härföraren Laporte. Lite bättre har det gått för mittfältaren San Jose när han flyttats ner i banan, men min favorit på posten är ändå Unai Nunez. 97:an Nunez har den här säsongen tagit steget upp från Bilbao Athletic och han visar ett lugn och en säkerhet i spelet som Boveda och Etxeita saknar. Utöver Nunez har även den jämnårige Inigo Cordoba tagit steget upp från reservlaget. En snabb och lurig kantspringare som om Muniain tar steget in i mitten borde få mycket speltid. Tillbaka från lån har mittfältarna Aketxe och Vesga anslutit från strålande vårsäsonger i sina respektive utlåningslag och om man ska gå på träningsmatcherna har åtminstone Vesga mycket speltid framför sig. Vesga har tillbringat mycket tid under försäsongen bredvid Benat på den defensiva mitten. Han är mer kreativ och passningssäker än San Jose som i sin tur är starkare i defensiven. Rent spontant känns truppen lite bredare i år. "Nyförvärven" Aketxe, Cordoba, Nunez och Vesga känns alla som fullgoda ersättare till de tidigare ordinarie spelarna.

När Valverde gick till Barca var jag lite orolig över att han skulle ta med sig exempelvis Laporte. Men den ende spelaren med Bilbao-anknytning han hintade om var Inigo Ruiz de Galarreta. Ruiz de Galarreta var i flera år ansedd som den största talangen i Athletics akademi men långvariga skador satte grova käppar i hjulet på hans utvecklingskurva. Väl tillbaka ansågs han för bra för Bilbao Athletic men ändå inte riktigt redo för a-laget. Konsekvensen blev flera år av utlåning, där han inte riktigt övertygade. Sommaren 2016 släppte därför klubben honom gratis till segunda-laget Numancia. Under säsongen som gick var han lagets dominant och när det nyuppflyttade segundalaget Barcelona B såg sig behöva en dirigent på mitten som kunde hålla ihop de unga talangerna ur Barcelonas akademi kom Valverde ihåg sin gamla adept. Sagt och gjort; för en spottstyver tillhör nu Ruiz de Galarreta Barcelonas organisation. Och hittills har han varit bäst i laget även där. Med tanke på de lovord som folk i Barcaleden strör över den 24-årige basken är det klart man undrar om inte Athletic släppte honom lite för tidigt. Alla blommor blommar inte samtidigt och nudda lite vid tanken att den nye Xavi skulle visa sig vara en ratad Athletic-spelare ...

Byte i Bilbao

Och så blev det då officiellt. Efter fyra år i klubben valde Ernesto Valverde att vandra vidare. Lockropen från klubben där han spelade några få år för nästan trettio år sedan gick inte att motstå. När Valverde för fyra år sedan kom tillbaks till Bilbao för en andra sejour var det som ersättare för den minst sagt färgstarke Marcelo Bielsa. Den offensivt lagde Bielsa hade förvandlat den mest brittiska av spanska klubbar till ett Barca 2.0,  ett lag som utan tanke på konsekvenserna skulle spela sig ur alla situationer. Som alltid med den flegmatiske argentinaren är det storslagen fest ett tag. En fest som alltid följs av en tung baksmälla. Säsongen 2011/12 var det många som sjöng Bielsas och Athletics lov. Utspelningen av Manchester United i Europa League är förmodligen det bästa vi sett ett Athletic Bilbao åstadkomma på många år. Om 11/12 var champagne och jordgubbar var 12/13 osämja och ont i huvudet. Sommaren 2013 kom därför den mer jordnära Bilbaobekantingen Valverde till undsättning.  Luftslotten och de storslagna drömmarna ersattes av stabila fötter på jorden. Spelet har under de fyra åren inte varit lika sprakande som under Bielsas tid men resultatmässigt går det knappast att klaga på Valverdes verk i klubben. Placeringarna 4, 7, 5 och 7 med dithörande Europaspel är naturligtvis med beröm godkänd. Trots detta känner jag att tiden för avtackningen är väl vald. Det sista året med Valverde var sämre än året innan och det med ett material som borde kunnat bättre. Möjligen har Valverde nått vägs ände med sitt samarbete med Athletic Bilbao och att i det läget lämna över handen till b-lagets Bilbao Athletics Cuco Ziganda är kanske det bästa för alla inblandade. Ziganda är själv ett ganska oskrivet kort men sett till vad han har att spela med finns det all anledning att inte rädas morgondagen.

Målvakten Kepa Arrizabalaga är vid 22 års ålder en av Spaniens mest lovande och bakom honom finner vi den ett år yngre Alex Remiro som under våren varit utlånad till Segundadominanten Levante. Backlinjen har när den varit ordinarie sett ganska stabil ut under den gångna säsongen. Speciellt är det mittens rike med Aymeric Laporte och årets stora genombrott Yeray Alvarez som imponerat. Laporte och Yeray är trots sin ungdom stöttepelarna i Athletics defensiv och vi är många som hoppas att flyttryktena runt framförallt Laporte även denna sommar stannar vid just bara rykten. På deras vänstra sida har Mikel Balenziaga haft sin hittills bästa tid i klubben. Efter att ha varit en av de mer utskällda under några år har han växlat upp och visat att den tidigare säkerhetsrisken blivit nån att hålla i handen när det blåser. Oscar De Marcos som i huvudsak huserat på den högra sidan har efter en halvdan säsong kommit upp i gammalt gott slag först framåt vårkanten. Axlandet av De Marcos gamla roll som inhoppande allt-i-allo-spelare har Inigo Lekue tagit med viss framgång. Och även om han saknar lite stabilitet tror jag att hans roll i laget har stor chans att fördjupas.

Den yta i laget som dippat mest i förhållande till föregående år är det defensiva mittfältet. I fjol var Benat Extebarria och Mikel San Jose närmast outstanding på den platsen. Tyvärr har ingen av herrarna kommit upp i den standarden i år. Inte heller har Ander Iturraspe visat framfötterna när han väl fått chansen. Om det defensiva mittfältet med Benat och San José har sänkt sina betyg har den offensive mittfältaren, den pånyttfödde Iker Muniain gått i motsatt riktning. Äntligen börjar det gamla underbarnet visa varför han spåddes en karriär som Baskiens främste spelare genom alla tider. Framåt har Raul Garcia, Aritz Aduriz och Inaki Williams blandat och gett. Garcia sliter alltid hårt och Aduriz har fortfarande känsla för mål. Men likt fjolårets stora genombrott Inaki Williams har säsongen varit lite väl ojämn för Athletics hårdingar i frontlinjen.

Som vanligt är det den egna Lezaman som hoppet står till när truppen ska fyllas på inför kommande säsong och även om vi inte hittar den gyllene aura som lyste runt Muniain när han slog igenom som 16-åring finns det tillräckligt med talang för att någon eller några ska kunna ta liknande kliv som Yeray, Inaki eller Laporte gjort de senaste åren.

Varför inte någon av försvararna 97:an Unai Nunez, 96:an Andoni Lopez och 98:an Jon Sillero som alla gjort utmärkt ifrån sig i b-laget, Bilbao Athletic. Möjligen kan även nån av de utlånade 95:orna Markel Etxeberria, Oscar Gil eller Urtzi Iriondo få chansen i a-laget till hösten. På mittfältsfronten har Athletic ganska många ur det yngre gardet som befinner sig på gränsen till a-truppen. I b-laget har den tidigare långtidsskadade, 95:an Iker Undabarrena visat att han är tillbaka. Dessutom har 97:an Inigo Cordoba och 98:an Peru Nolaskoain visat grym potential. De bägge utlånade 93:orna Aker Akexte och Mikel Vesga är annars de som det talas varmast om när den kommande säsongens stora genombrott sias om. Möjligen har vi här ett gott alternativ om Benat och San Josés negativa kurva inte skulle brytas. I gränslandet har vi även 95:an Unai Lopez vars utvecklingskurva inte riktigt gått enligt förhoppningarna de senaste åren. Framåt kommer säkerligen 97:an Asier Villalibre få en och annan chans att visa att klubben inte behöver gå utanför huset för att finna Aduriz efterträdare. Och skulle det inte räcka finns 98:an Inigo Vicente i kulisserna, även om han förmodligen får vänta nån säsong på sin chans.

Nyförvärvsryktena brukar av naturliga skäl alltid vara fåtaliga. I år ryktas det främst om Pamplonasönerna Mikel Merino och Alex Berenguer. Supertalangen, 96:an, Merino har inte riktigt fått chansen i Borussia Dortmund och vill därför tillbaka till Spanien. Eftersom Osasuna ramlade ur högstadivisionen känns inte det som ett alternativ för den hemlängtande basken. Hans gamla lagkamrat i Osasuna, 95:an Berenguer sägs också ha blivit kontaktad av Athletic. Båda två är främst mittfältspelare med rejäl pontential. Merino har exempel varit en tongivande spelare i Spaniens olika juniorlandslag de senaste åren. Ett stående rykte så här års är också att Nacho Monreal kan vara på väg och i år är inget undantag. Tydligen är Monreal kompis med Raul Garcia och om han inte längre skulle ha en plats i Arsenals startelva kanske en övergång inte är omöjlig. Monreal skulle med sin rutin säkerligen bidra med trygghet i de bakre leden, men i det långa loppet ser jag ändå ungdomarna Merino och Berenguer som mer spännande.

Ernesto goes to Barcelona?

Knappt hade Athletics pinsamma sorti ur Europa League kallnat förrän ryktet om Ernesto Valverde som Luis Enriques efterträdare i Barcelona började florera. Ett något märkligt rykte kan tyckas då Valverde är i full färd med att slutföra sin sämsta säsong hittills som tränare för Athletic. Skador och annat otyg går naturligtvis att skyllas på men överlag känns det som att bristen på kreativitet och den ständiga pseudodefensiven som kännetecknat laget i år inte främst går att finna i spelarmaterialet. Athletic Bilbao har i år haft ett lag som borde ha konkurrerat om en CL-plats och som borde kunnat gå långt i EL. När mycket av det som känts fel under säsongen kunnat reduceras till bristen på spelidéer är ryktet om Barcelonas intresse lite underligt.

Men oavsett om Barca blir Valverdes nästa adress eller inte kanske det ändå är läge med ett tränarbyte för Athletics del.  Som det ser ut nu har Valverde nått vägs ände med sitt projekt. Det naturliga valet med tanke på vilken klubb vi pratar om torde vara Bilbao Athletics Cuco Ziganda. Ett annat namn som lagts i hatten är Celta Vigos Eduardo Berizzo,  ett spelfilosofiskt hyperintressant val från Bielsabollens hage.

Med ryktet om ny tränare och det förnedrande uttåget ur EL i färskt minne är det kanske även läge att sondera spelarterrängen inför nästa säsong. Tyvärr känns det som att flera av roteringsspelarna varken håller måttet i La Liga eller har framtiden för sig. Försvararna Boveda, Etxeita och Elustundo känns alltför ofta som säkerhetsrisker när de fått chansen. Likaså är jag tveksam till mittfältarna Eraso och Iturasspes fortsättning i laget. I Iturraspes fall smärtar det lite att säga men han har inte sett bra ut de senaste två säsongerna. Han var riktigt bra 13/14 men efter en skada har han mest sett långsam och loj ut. Likt Athletics saga under denna säsong har man under två års tid ständigt gått och väntat på att Ituarraspe ska komma tillbaka till gammal fin form men inget händer.

I målet misstänker jag att Gorka Iraizoz gör sin sista säsong och då kommer med all säkerhet Kepa och Remiro ta över. Backlinjen har sett relativt stabil ut när den varit ordinarie, och då är det framförallt mittlåset med Yeray och Laporte som imponerat. Oscar De Marcos har ännu inte riktigt kommit tillbaks efter sin långvariga skada men får han vara skadefri ser jag ingen anledning till att han inte kommer tillbaks till god gammal form. På den andra kanten är Balenziaga en av få som faktiskt sett bättre i år än förra året. Som komplement i försvarslinjen skulle jag inför nästa säsong hellre se ungtupparna Marcel Etxeberria, Oscar Gil och Jon Sillero istället för Boveda, Etxeita och Elustundo. 95:orna Marcel Etxeberria och Oscar Gil är för närvarande utlånade och 98:an Jon Sillero gör en strålande säsong i Bilbao Athletic.

På mittfältet har tyvärr duon San José och Benat i år inte varit i närheten av fjolårets form men vi vet vad de kan när det fungerar. Den kreativa motorn Muniain har däremot i år börjat visa varför han en gång i tiden titulerades Baskiens Messi. Förhoppningsvis lyfter det ytterligare ett snäpp inför nästa säsong. Raul Garcia har likt de flesta andra i laget varit snäppet svagare än under fjolåret men när han är på är han otroligt viktig. En annan viktig kugge i framtidens Athletic kan, den nye De Marcos, Lekue bli. Han har blandat och gett under säsongen men med lite stabilitet kan det bli riktigt bra. Istället för Eraso och Iturraspe kanske nån av utlåningarna Ager Aketxe, Unai Lopez eller Mikel Vesga är värda en ny chans. Framför allt är jag nyfiken på vad Aketxe skulle kunna åstadkomma. Han var fullständigt dominant i Bilbao Athletic under fjolårsvåren och ansågs självskriven i Athletic Bilbaos trupp inför den nya säsongen när en allvarlig skada satte käppar i hjulet för honom.  Tre andra tänkbara alternativ är Iker Undabarrena, Inigo Cordoba eller Peru Nolaskoain från årets Bilbao Athletic. 95:an Undabarrena har likt Aketxe kommit tillbaka från en långvarig skada och 97:an Cordoba respektive 98:an Nolaskoain spås en lysande framtid.

På anfallssidan fyllde målsprutan Aduriz nyligen 36 år och kan knappast hålla stilen länge till. Inaki Williams har enorm potential men är än så länge ganska ojämn. 97:an Asier Villalibre har redan doppat fötterna i a-laget och anses vara Aduriz naturliga efterträdare. En annan framtidsman är 98:an Inigo Vicente som under säsongen öst in mål i c-laget Basconia och det är inte omöjligt att mellanlandningen i b-laget blir kortvarig för hans del.

Personligen ser jag två alternativ inför kommande säsong om Valverde försvinner. Det hemvävda stavas Ziganda tillsammans med det bästa från ovanstående uppräkning. Det satsande alternativet är Bielsamannen Berizzo och krokar efter exempelvis Monreal, Azpilicueta, Herrera, Merino och Berenguer.

Apoel

Att få se Iñaki Williams spela mot Apoel var ren och skär njutning, det var säkert fler än jag som då undrade vad Valverde höll på med när han med Apoel mot repen och dryga kvarten kvar bytte ut honom för att säkra upp bakåt?.  Apoel hade bollen under kontroll på Athletics planhalva tre gånger under matchen, vilket resulterade i två mål och en stolpträff. Under all kritik är ett understatement och kan man inte hålla tätt bakåt bör man nog lita på devisen "anfall är bästa försvar". Att då byta ut mannen som på egen hand skapade målchanser varje gång han nuddade bollen är närmast oförlåtligt. Med Iñaki kvar på planen hade det med stor sannolikhet rullat i väg på ett sätt att ett slarvigt baklängesmål  i slutminuterna inte spelat nån roll. Tyvärr var det inte första gången Ernesto Valverde visade att han inte litade på sitt lags offensiva kraft och tyvärr straffade det sig även denna gång. Att om en knapp vecka resa till Cypern med 3-2 i ryggsäcken är naturligtvis ingen säker grundning med tanke på Athletics bottelöst urusla bortaspel den här säsongen och det skulle inte alls förvåna om Valverde åter igen fegspelar vilket åter igen torde leda till en förnedrande insats på bortaplan. Hoppas att jag har fel, att vi istället för fegspel och alibiuppträde får se ett spel där Athletic inser att de står inför säsongens viktigaste match och visar att de har ett mycket bättre lag som även på bortaplan kan spela ut sitt motstånd. För om vi ska vara ärliga har de inget i EL att göra om en bortamatch mot Apoel blir en övermäktig uppgift. Om Valverde väljer hängslen och handbroms och resultatet blir ett pinsamt uttåg ur EL, hoppas jag därför att de satsar på en ny tränare inför nästa säsong. Det här kommer vara Valverde sista chans att ge mig fingret och visa upp ett Athletic som ger f-n i var man spelar. Upp till bevis med andra ord.

Basker på

Mången lans har de senaste åren dragits för den lilla rastplatsen Eibar, Baskiens Åshöjden, som mot alla odds etablerat sig i La Liga. Lite i skymundan har i år även ett annat basklag visat framfötterna. En viskning som igår blev till ett rop när Celta Vigo förpassades ut ur den spanska cupen och finalplatsen mot Barcelona bokades. Deportivo Alaves har som nykomlingar ställt till med rejäla problem för toppklubbarna och med 14 poäng ner till nedflyttningsplatserna ska det mycket till om man inte spelar i högsta divisionen även nästa år. Lägg till detta att San Sebastians stolthet Real Sociedad gör sin bästa säsong på flera år så ser vi att fotboll i Baskien inte enbart är Athletic Bilbao.