Take Me Home Country Roads

Efter veckans darriga kryss mot Leganes var nu Athletic äntligen tillbaka på sin hemmaborg. En hemmaborg där Gaizkas mannar ska visa upp helt andra klor än när man är ute på vägarna. Dessutom var det hela-havet-stormar-klubben Valencia som stod för motsåndet. Nu jävlar, skulle alla som haft fräckheten att ifrågasätta kung Garitanos blodfattiga bortaspel få känna på långfinger. Och visst trycktes det på lite inledningsvis. Men ganska snart blev det uppenbart vilken sida som satt på kvalitetsstämpeln. Där Athletic mekaniskt avancerar på kanterna, hittar Valencia fram centralt. Och de klara chanserna står Valencia för. Visst hade Athletic, med lite flyt, kunnat pressa in en boll i andra halvlek. Och det är säkert där Garitano kommer att försöka förklara bort det hela. Han kommer knappast erkänna att det här är baksidan av den garitanska fotbollsfilosofin. Om intensitet är allt man har att erbjuda kommer det se ut så här när intensiteten inte är på topp. Om allt handlar om fysik på bekostnad av teknik ser det ut så här när fysiken inte är en tydlig fördel gentemot motståndaren. Garitano idé om anfallsfotboll ligger på en brittisk 70-talsnivå. Dvs, rejält lättläst om inte Yuri och Capa är femstjärniga i sitt kantkutande.

Garitano är en perfekt tränare för en nykomling som med enkla medel vill göra det svårt för motståndaren. För ett lag utan tekniska spetskvaliteter, där kollektivet alltid är större än individen och där man alltid kämpar mer än motståndaren. Problemet med en sådan tränare för ett lite bättre lag är att spelare som besitter konstruktiva kvaliteter inte kommer till sin rätt. I Athletic är det tydligast i fallet Muniain. Garitano väljer hellre att använda sig av den betydligt grövre Raul Garcia i rollen som offensivt ankare. Inget konstigt med det eftersom anfallsfotboll enligt Gaizka inte bör ske via kombinationsspel i mitten utan med fart via kanterna. Raul Garcia är trots allt vassare än Muniain på att rusa in i höjdbollsdueller och hoppas på att bollen dimper ner framför ens fötter. I Garitanos spelsystem får Muniain istället jaga boll på kanten, vilket knappast är en idealposition för lagets skickligaste bollspelare. Att inte använda sig av Muniain mer centralt när matcher skall föras kan tyckas vansinnigt, men sådan är garitanismen. Muniain behöver spelande lagkamrater för att blomma, medan Garcia är bättre på att individuellt slita ner ett motståndarförsvar. Garcia gör sin grej, han behöver inte lagkamrater att interagera med på samma sätt. Hans roll är att vinna grötduellen när den väl dyker upp. Att försöka dyrka upp ett försvar med konstruktivt kombinationsspel längs marken är varken hans eller Garitanos grej. Kreativt mittfältsspel är inget kapitel i Gaizkas bok.

Det är ingen slump att de fem bästa så här långt har varit de fyra i backlinjen och den defensive mittfältaren Dani Garcia. Garitano väljer spelare utifrån hur bra de förväntas vara defensivt. Exempelvis satsar han på den otekniske maratonlöparen Inigo Cordoba framför den mer tekniskt drivne Inigo Vicente, som istället blir utlånad. Och när det ska plockas upp nån från b-laget väljer han rivjärnet Gaizka Larrazabal framför den betydligt mer spelskickliga Oihan Sancet. Även här finns det naturligtvis en garitansk logik. Om vi inte ska försöka kombinationsspela oss framåt är det bättre att satsa på den som är bäst på att springa och slita. Med största sannolikhet kommer Garitano inom kort även komma fram till att Unai Lopez inte är av garitanskt virke vid Dani Garcias sida. Och vips, är vi tillbaka på ruta ett där enbart Benat och San José "finns att tillgå".

Vill man dra det ytterligare ett varv skulle man kunna säga att amerikansk fotboll är idealet för Garitano. Dvs, allt handlar om att vinna mark. Med ett sånt spel är det ointressant att Cordoba eller De Marcos aldrig gör sin gubbe eller får till en vettig passning framåt när de rusar fram på sina kanter. Målsättningen är istället att få till en frispark på offensiv planhalva som sedan förhoppningsvis kan ge frukt via en flipperkula in mot straffområdet. För att passa in i ett sådant system krävs det teknisk spelskicklighet på en ganska basal nivå. Däremot krävs det en rejäl dos av lungor och hårdhet. Garitanernas främsta argument för sin "mister" är att man måste anpassa spelet efter materialet och att Athletic inte har materialet för något tiki-taka. Om man bortser från det faktum att alternativet till Barcelona 2012 inte enbart måste vara Stoke 1975, skulle man även kunna nosa på tanken att materialet i viss mån är en konsekvens av spelsystemet. Om ens idé om fotboll inte premierar framåtspel längs marken är det klart att spelare vars främsta styrka ligger just där aldrig får möjlighet att visa vad de kan. Att exempel en spelare som Muniain inte kommer till sin rätt i ett garitaniskt system behöver man inte vara Pep för att se.

Då var det roligare att ännu en gång se Bilbao Athletic, med Oihan Sancet i spetsen, spela ut hela sitt register. 5-0 mot Osasunas b-lag innebär 12-0 på de tre senaste matcherna. Sancet gör som vanligt vad han vill och att se honom i b-laget samtidigt som Garitano spelar med Benat i a-laget är ett stort jävla skämt. Jag skulle också gärna se Unai Vencedor doppa tårna i a-laget. Varför inte ge honom chansen mot "lättare" motstånd i matcher när vi vill vila Dani Garcia. Likt Garcia är Vencedor inte den snabbaste men han har en grym speluppfattning. Sancet gjorde två mål mot Osasuna och bägge målen kom på smörpassningar från Vencedor. Den tredje mannen på det centrala mittfältet, 99-an Oier Zarraga, såg också riktigt bra ut idag. Och ute på sin kant ser Juan Artola bara bättre och bättre ut. Har en känsla av Joseba Etxeberria och hans mannar förstärkta med utlåningarna Peru Nolaskoain och Ingo Vicente skulle reda sig ganska väl i den nästhögsta divisionen.

Lost in translation

Återigen visar Athletics upp sig från sin allra ovilligaste sida när man blir bortbjuden. Med sitt patenterade ickespel lyckades Gaizka Garitano och hans mannar för tredje gången i rad krångla till sig en poäng när det madridiska förortslaget Leganes besöktes. En poäng på bortaplan är som sagt inte uruselt, men ambitionen och genomförandet är under all kritik. Oråd anades redan när förstaelvan presenterades och Benats namn lyste upp det "kreativa" mittfältet. Och man kan väl säga att den gode Benat inte gjorde någon av sina belackare besviken. Ingen kreativitet, kombinerat med ständiga bolltapp och missade passningar möttes av bekräftande suckar från läktarhåll. Att skicka iväg Peru Nolaskoain på lån till La Coruna och förpassa försäsongens bästa Athlet, Oihan Sancet till b-laget, för att sedan hävda att det inte finns någon annan än Benat att tillgå är ett stort hån. Det är möjligt att Sancet hade haft det svårt i Garitanos destruktiva bortadress, men varför inte lätta på förlåten och åtminstone nosa på möjligheten att faktiskt vinna en bortamatch. Mallorca och Leganes är två bortamatcher man borde försöka vinna för att vara med på övre halvan, men icke; Garitano fortsätter med sin ambitionslösa dödgrävarjotta och mumlar nåt om hur svårt det är att spela boll på bortaplan. Men det är klart, så länge han sopar rent på hemmaplan borde jag egentligen hålla käft. Om det enda vi bryr oss om är poängskörd är två poäng per match lysande. 76 poäng vid säsongens slut hade räckt till en andraplats i fjol, och om varje hemmaseger följs upp av en bortapoäng är vi ju i hamn.

Vardag i Bilbao

Och så kom den då, vardagen för Garitano. Trots den sena fredagkvällen på Mallis, var det mer mer måndag och ståplats på tunnelbanan än färgglada drinkar när Ahletic besökte ön. Att mobilsera energi på San Mames när motståndet heter Barcelona eller Real Sociedad var mycket riktigt en helt annan sak än att sparka och springa hem en seger på ett hösttungt Mallorca. Gariatano verkade förvisso nöjd med poängen och det kan han väl få vara. Men frågan är om vi andra ska vara det. Visst, o-o på bortaplan är ingen katastrof oavsett motstånd. Men spelet var inget vidare. Ingen konstruktivitet alls och även den här gången såg det värst ut i den andra halvleken. Och nu börjar jag undra om laget är tillräckligt tränade för Garitanos väldigt fysiskt krävande spelstil. Mot Barca och Real Sociedad kändes bristen på offensiva ambitioner i den andra halvleken medvetna, men mot Mallorca kändes Athletic bara sega och tröttkörda.  Oavsett vad, är Athletics dödgrävarjotta på bortaplan bra jävla trist att titta på och jag vet inte riktigt hur Garitano räknar om han tror att man når Europa utan att vinna på bortaplan. För vågar man inte gå för seger när man besöker nykomlingen Mallorca, undrar jag vad som krävs för att Garitano ska försöka få med sig mer än en poäng på bortaplan.

Desto roligare var det att se Bilbao Athletic, med en 4-0-seger mot Salamanca, ta en saftig revansch för den snöpliga 2-5-förlusten mot Leonesa häromsistens. Extra roligt var det att se de yngsta i 2000-kvartetten fullständigt dominera matchbilden. Att Oihan Sancet är en talang utöver det vanliga visste vi redan. Vi visste också att Unai Vencedor kan vara en kaiser på mittfältet. Men att se Imanol Garcia de Albeniz vara hur säker som helst i backlinjen när han nu fick chansen var lite av en överraskning. Jag visste att han var bra, men i dag var han inte bara bra, han var bäst på plan. Och som extra glittrig grädde på moset fick nummer fyra i kvartetten, Juan Artola, göra två mål när han äntligen fick chansen från start. Tillsammans med 99:an Daniel Vivian utgör de fyras gäng den kreativa stommen i årets Bilbao Athletic. Förhoppningsvis blir fem fyra redan i nästa omgång. Ett hemmaderby mot inte allt för starka Alaves, i en match där Athletic förväntas föra spelet, känns som klippt och skuren för Oihan Sancet att göra sin seriedebut från start  i. Om nu Gaizka Garitano vågar tänka kreativt, det vill säga ...