Jullov

Säsongens sämsta hemmaprestation, där i princip alla förutom målvakten Kepa underpresterade kan nu arkiveras. Genom ett smärre mirakel lyckades Athletic Bilbao dessutom få med sig tre extra poäng in i julledigheten. Ett mirakel eftersom Celta Vigo i 80 minuter var det klart bättre laget. Att Athletic inte låg under med mer än ett mål i det läget kan vi tacka Kepa och hans målram för. Men som en blixt från klar himmel lyckades Inaki Williams tråckla sig in i straffområdet och bli fälld. Inte bara straff utan även en hårt dömd utvisning innebar 1-1 och ett Athletic med blodvittring. I matchens sista spark sker då det som nästan aldrig händer favoritlaget. Drömmål och ett San Mames i extas. Hade jag haft mina sympatier hos Celta hade tårarna runnit eftersom man i så gott som hela matchen gör allt rätt. Athletic var extremt tama och otajmade, samtidigt som Celta kändes farliga så fort man fick bollen under kontroll. Men det finns som sagt ingen "rättvisa" utöver resultatet i fotboll och ibland har man turen att hålla på "rätt" lag.

Hösten har i övrigt innehållit uruselt bortaspel och hyfsat hemmaspel. Resultatmässigt har det sett bra ut på San Mames men spelmässigt har det om man ska vara ärlig sett sisådär ut. De har mer vunnit matcher på inställning och jävlaranamma än ett konstruktivt spel. Mer Tipsextra än Bielsa med andra ord.

Törs man hoppas på ett mer spelande och tekniskt drivet Athletic Bilbao till våren? Trots hackande spel är man fortfarande med på alla fronter och materialet finns ju.

Om ett bortaspöke

Egentligen hade jag velat skriva nåt om hur kul det var att, i söndags, se Iker Muniain göra sin bästa match på flera år eller hur kul det var att se Inaki Williams göra sin bästa match för säsongen, men istället ställde sig en i raden av urusla bortamatcher i vägen.

De minuter av godkänt spel, utanför Bilbao, den här säsongen kan från Athletics sida räknas på ena handens fingrar. Sex bortamatcher mot lag som på pappret är sämre än Athletic har resulterat i två riktigt krampaktiga segrar och fyra förluster där förmildrande omständigheter inte varit i närheten av skeendet på planen. Visst kan en spelare utvisad mot Malaga anses vara en förmildrande omständighet men att så fullständigt tappa tron på det egna laget att man i en halvtimmes spel släcker ner alla ljus framåt kan inte ursäktas, det är bara dåligt. Och 0-5 över två matcher i en Europa League-grupp där man var storfavoriter till gruppsegern går inte att skaka bort. Sånt-som-händer-kontot är sedan länge tömt. Som supporter undrar man om det är nån femtekolonnare i staben som häller mogadon i vattenflaskorna så fort spelarbussen passerar stadsgränsen.

Skillnaden mellan spel i Bilbao och utanför Bilbao har till synes varit avgrundsdjup, men det tåls kanske ändå att nosa på tanken att vi överskattat hemmaspelet en smula. Visst har segrarna ramlat in och visst har det emellanåt sett ganska trevligt ut på San Mames. Men jag skulle nog vilja påstå att segrarna kommit trots avsaknad av eget grundspel. De har istället vunnit pga ett högt presspel där motståndarna till slut stressats till att göra avgörande misstag som Athletic kunnat utnyttja. Det är naturligtvis gott så, men från och till har jag saknat förmågan att med hjälp av den egna spelskickligheten själva styra matcherna . Det är som att Valverde, till skillnad från sin företrädare Bielsa, inte riktigt litar på de egna spelarnas individuella kvaliteter. På hemmaplan funkar det ändå eftersom det är jävligt jobbigt att möta Athletic på San Mames. Alla ger allt och lite till. Men på bortaplan när presspelet inte sker lika högt blir avsaknaden av egen kreativitet mycket tydligare. Avvaktande spel när motståndaren har bollen och alibispel präglat av frånvaro av kreativitet när du själv har bollen är ingen vidare kombination.

Att Muniain och Williams visade sig från sin bästa sida i derbyt mot Real Sociedad var därför extra glädjande. En Muniain i gammal god form är just en sån kreativ motor som laget saknat. En spelare som pga sin individuella skicklighet skapar en defensiv osäkerhet hos motståndaren. Muniain kallades i yngre år för Baskiens Messi. Likt Messi var han nästan omöjlig att, med schysta medel, ta bollen av. Det enda som saknades hos Muniain var Messis kirurgiska känsla för avslut. Men i Manchester drömmer man fortfarande mardrömmar om den då 19-årige basken som på  Old Trafford i mars 2012 åkte slalom genom deras backlinje. Tyvärr har en del allvarliga skador satt käppar i Muniains utvecklingshjul, men i matchen mot Real Sociedad fanns det åtminstone antydningar om en framtid i dur.

En klyscha i samtiden är begreppet utmaning. Istället för att andas problem andas vi utmaningar och låt gå för det. Ernesto Valverde stora utmaning inför framtiden är att sluta bry sig om var man spelar. Athletic måste, om man vill vara kvar i årets EL eller vara med och kämpa om nästa års Europaplatser, hitta ett eget konstruktivt spel på bortaplan. En början är då att kombinera forceringsspelet på hemmaplan med en kreativitet där spelarnas individuella skicklighet kan slå ut i full blom. I allt detta borde Iker Muniain ha en nyckelroll.

Balenziaga II

Från hjälte till syndabock är steget aldrig långt, något Mikel Balenziaga blivit varse det senaste dygnet. Från den hyllade grovjobbaren som alla ville ge en extrakram till busen som såg till att Athletic Bilbao inte hamnade i delad serieledning inför uppehållet. Efter en onödig eftersläng såg Balenziaga till att Athletic fick spela med en man mindre i en timmes tid. Ingen enkel uppgift och 1-0, som länge såg ut att stå sig, förvandlades kvickt med några minuter kvar på matchklockan till 1-2. Jag hoppas att allt krut i Bilbao inte läggs på att skylla förlusten på förra helgens hjälte. Lite kritik bör sparas till Ernesto Valverde.  Att som Valverde gjorde byta ut samtliga offensiva krafter kändes onödigt defensivt även om man är i numerärt underläge. Att i närmare trettio minuter skänka bort sin offensiv för att ställa upp nio försvarare i eget straffområde som enbart ägnar sig åt att sparka i väg bollen är nästan dömt att misslyckas. Förr eller senare blir det mål bakåt om motståndaren inte alls behöver oroa sig för sin egen defensiv.

Tyvärr var Valverdes defensivtänk inte unik för gårdagens match mot Malaga. Även om resultaten gått vägen den senaste tiden har spelet på bortaplan från Athletics sida befunnit sig långt bort från Old Trafford, våren 2012. Om Bielsa försökte spela som om hans Athletic var Barcelona oavsett arena, spelar Valverde som om motståndet på bortaplan alltid är Barcelona. Att som i en match mot seriens sämsta lag Granada, så gott som vägra passera mittlinjen efter ett tidigt ledningsmål, var ungefär som att se en ferrari träna på fickparkeringar.

Om man har ambitionen, vilket man borde ha, att nå Champions League bör nog Valverde under uppehållet ta sig en rejäl funderare över lagets avsaknad av eget spel på bortaplan. Man behöver kanske inte gå över helt till Bielsas ringhörna, men ett möte på mitten skulle nog inte skada. Det är trots allt inte Barcelona man åker till varje gång det är dags för bortamatch.

Balenziaga

Som på-håll-supporter har jag alltid slagits av bristen på "kritik" mot spelare och ledare inom Athletic Bilbao. Själv har jag på tryggt avstånd krävt både tränaren Ernesto Valverdes och diverse tveksamt presterande spelares avgång när spelet och resultaten hackat, men varje gång har jag slagits av att den typen av onyanserad spelarkritik lyser med sin frånvaro innanför den baskiska klubbens väggar. I lördags förstod jag varför, på riktigt varför. Det som hände fick mig faktiskt att skämmas en smula eftersom jag under det gångna året skällt en hel del på just lördagkvällens huvudperson.

I Bilbao åker man hellre ut ur La Liga än rubbar på sin policy om vad Athletic Club är och bör vara. När andra klubbar köper och säljer för åtskilliga miljoner, ägnar sig Athletic framför allt åt det man har, dvs utveckling av egna produkter. En lokal förankring som naturligtvis skapar band av närmast familjär karaktär. Spelarna och ledarna är inte utbytbara gladiatorer som de är i den moderna fotbollens finrum. I somras köptes det och såldes det exempelvis för noll kronor i Bilbao. Athletic är som den lokala ungdomsföreningen där alla är engagerade i alla och den glädje som alla, i laget och på läktaren, visade när Mikel Balenziaga äntligen fick sätta dit bollen ser man bara i en klubb där alla är engagerade i alla.

Efter ungefär tio år som professionell fotbollsspelare, mestadels i Athletic Club, har Balenziaga aldrig tidigare gjort mål, så när han några minuter efter det att Sevilla kvitterat fick chansen tog han den tillvara på absolut stiligaste vis. Efter att enkelt ha fintat sig till ett skottläge i hörnet av straffområdet drog han till. Hela San Mames förvandlades i det ögonblicket till ungdomslaget där den blyge alibispelaren äntligen får göra sitt första mål. Att Athletic Club återtog ledningen mot de bistra rivalerna Sevilla var stort men att Mikel Balenziaga fick göra mål var större. Det är vad Athletic Bilbao handlar om.

September i Bilbao

Fem matcher in i La Liga ser det på pappret ganska hyfsat ut för Athletic Bilbao. Efter två förluster har det blivit tre raka segrar. Men även om det resultatmässigt, med undantag av det rejäla magplasket mot Sassuolo i EL, varit godkända dagar på jobbet har spelet sett trevande och lojt ut. Deras guldfötter, Aymeric Laporte och Inaki Williams har en bra bit kvar till normal status. Det samma gäller fjolårets succélås på mitten, Mikel San José och Benat Etxebarria. Dessutom befinner sig även högerbacken Oscar De Marcos fjärran från fjolårets fina spel. Vänsterbacken Mikel Balenziaga utgjorde i fjol tillsammans med Laportes mittbackskollega Etxeita lagets svagaste punkt och tyvärr tyder ingenting så här långt på motsatsen för Balenziagas del den här säsongen. Före detta underbarnet, Baskiens Messi, Iker Muniain har förbenat svårt att komma tillbaka i gammalt slag. Han försöker och försöker men lyckas endast stötvis vissa prov på det han egentligen kan. Fjolårets skyttekung Aduriz visade, efter en trög start på säsongen, åtminstone mot Valencia att han fortfarande har förmågan och rivjärnet Raul Garcia har i alla fall frälst oss med två drömträffar från långt håll. Att se mosiga ut i september har faktiskt utvecklat sig till en dålig vana under Ernesto Valverdes ledning. Enda undantaget var 2013, då Valverde precis tillträtt och laget inte hade nåt Europaspel att tänka på.

Visst hade det varit trevligt med Chelseas Azpilicueta bredvid Laporte och Arsenals Monreal på vänsterbacken istället för Balenziaga, men i brist på dessa ständiga ryktesköp kanske man bör blicka inåt. Kanske kan Inigo Lekue blomma ut och ta över vänsterbacken och kanske kan Yeray Alvarez göra detsamma och bli den permanenta lösningen bredvid Laporte som vi så länge saknat. Ett långskott på mittbacken kanske också går att finna i den spelskicklige defensive mittfältaren Ander Iturraspe som efter ett strålande 2014 då han tom blev uttagen i Spaniens VM-trupp, blev skadad och nu haft svårt att ta tillbaka sin plats i förstaelvan. Att backa några meter skulle kanske vara lösningen för både honom och Athletic.

Men även om det ser hackigt ut för stunden finns det så mycket grundkvalitet i laget att om alla bara får vara friska och kan komma upp till sin potential kan det här bli riktigt trevligt framåt våren.

Semesterjotta

Likt eleven som fortfarande har huvudet fyllt av sommarlov när det ropas upp i slutet av augusti brukar Athletic Bilbao ha stora problem att kravla sig upp ur hängmattan när det vankas La Liga-premiär. Årets säsongstart utgjorde tyvärr inget undantag. De sex senaste säsongerna är det faktiskt enbart en gång de lyckats med att inte förlora premiären. Efter en småtrevlig inledning där baskerna rullade runt fint, blev man ju längre halvleken led varse att Athletic inte riktigt var på tårna denna dag. Allt såg semesterlojt ut. Ingen riktig skärpa nånstans och allt annat än orättvist stod Sporting Giron till slut som segrare med 2-1. Förhoppningsvis kan vi senare i höst arkivera det som hände under en sömning och bakfull dag på jobbet. På pappret är det i stort sett samma lag som i fjol och förmodligen kommer laget att stadigt växa i kvalité under hösten. Vi får inte glömma att truppens tre stora, Aduriz, Laporte och Raul Garcia har haft sina skavanker under försäsongen och har av naturliga skäl en bra bit kvar till toppform. OM Aduriz kan kommer upp till fjolårets fina målform och OM en av ligans främsta mittbackstalanger Laporte reser sig från vårens otäcka skada kan säsongen bli minst lika vacker som fjolårets femteplats.

St Totteringham's Day

Det räcker så. Vissa dagar känner man sig mer nöjd över valen man en gång gjorde.

Iñaki Williams

Eftersom Athletic Bilbao har en något unik spelarpolicy är det viktigt att så gott det går behålla sina talanger. Att Iñaki Williams äntligen förlängde sitt kontrakt med Athletic Bilbao till 2021, med en utköpsklausul på 50 miljoner euro är då naturligtvis strålande nyheter. Strålande på mer än ett sätt, vill jag påstå. Under åren har jag med ganska stort darr på ribban försvarat deras inställning att endast spela med basker. Som motvikt till den kapitalistiska storfotbollen där rikast alltid vinner i längden brukar det ses som befriande med en klubb vars policy är närproducerat. Få har därför något ont att säga om att man först och främst spelar med de som växt upp i klubben. Det som jag har haft vissa problem med att förklara och försvara är vidgandet till att endast spela med basker, även basker som inte spelat sig upp genom Athletic Bilbaos ungdomsakademi. Min egen ickebruna tolkning av policyn är att det inte har med "etnicitet" att göra utan mer likt hur vi som inte är sverigedemokrater ser på svenskar. Lite slarvigt skulle man kunna säga att alla som bor i Baskien har rätt att spela i klubben, men spelare värvas inte utifrån om de inte tidigare har bott och verkat i Baskien. Men, som sagt, det är med darr på ribban den utvidgade policyn faller i god jord hos mig. Därför är det dubbelt glädjande att Iñaki nu förlänger. Domen brukar inte vara nådig mot "svikare" i klubben och många hårda ord riktades exempelvis mot Fernando Llorente, Javi Martinez och Ander Herrera när de valde att lämna. Befogad kritik blandades hejvilt med mer smutsiga kommentarer om bristen på "äkthet". Llorente var minsann spanjor och ingen äkta "bask", medan Martinez och Herrera förvisso var basker men inte uppfostrade i akademien. Även om majoriteten av supportrarna inte drog upp utbölingskortet i sin kritik, låg det ändå där och bubblade som en stinkande komposthög, som då och då kom upp till ytan. Med detta sagt är jag därför extra glad att Iñaki som mörkhyad och bask valde att förlänga.

Baskiens Åshöjden

Om du är nyanländ här på jorden och vill ha ett fotbollslag att följa lite extra rekommenderas Baskiens Åshöjden, Eibar som likt humlan har flugit ståtligt i La Liga under säsongen.

Att vinna eller att utvecklas?

Athletic Bilbaos b-lag, Bilbao Athletic ligger efter halva säsongen sist i den spanska andradivisionen. Och efter att ha följt laget via Bet365:s minimala skärm under hösten är det både lätt och svårt att förstå varför. De har, trots bra spel fram till straffområdesgränsen, haft förbenat svårt att göra mål. Det typiska matchmönstret har sett Bilbao Athletic spela småtrevligt på mittplan. Ofta har man haft både spelövertag och skenbart chansövertag. Skenbart, därför att den riktiga spetsen saknats. Det småtrevliga spelet innebär också att man gärna vill spela sig ur svåra situationer istället för att bara sparka bort bollen. Med andra ord har det varit ganska enkelt att se vad Bilbao Athletic saknat, nämligen ett mer cyniskt försvarsspel och en anfallare med tyngd. Exempelvis är jag ganska säker på att anfallaren Gaizka Toquero hade varit perfekt för laget om lagets främsta ambition varit att stanna kvar i Segundan. Toquero platsade inte längre i Athletic Bilbao och har den här säsongen istället varit en av de bidragande orsakerna till att de baskiska bröderna i Deportivo Alaves nu leder Segundan. Det fanns och finns fler exempel på spelare inom organisationen som förmodligen skulle ha gjort Bilbao Athletic till ett habilt mittenlag i Segundan. Varför har man då inte använt sig av dessa spelare och tillåtit sig att spela lite cyniskt för att vinna matcher emellanåt?

Lägligt nog dök debatten om Svenska fotbollsförbundets beslut att ta bort seriespel för fotbollsungdomar under tolv år upp som ett filter att även förstå Bilbao Athletics höstsäsong med. Kortsiktig vinst är inte alltid det samma som långsiktig utveckling. Bilbao Athletic är ett utvecklingslag vars målsättning är att utveckla spelare på bästa sätt. På samma sätt som det främsta skälet, ur ett sportsligt perspektiv, till att ta bort seriespel under tolv år i Sverige är att det inte främjar den enskilde spelarens utveckling. Det finns naturligtvis fler sunda skäl till att inte seriespela men jag inbillar mig att spelarutvecklings-argumentet är det som biter bäst på fladdriga sportjournalister som med en grogg i näven skrockar om att man kanske ska avskaffa målstolpar också. Vill man att ett lag med tolvåringar ska hamna högt i en serie, toppar man och låter de för stunden stora och starka ha framträdande positioner. Att klubben några år senare förmodligen både saknar bredd, eftersom de tidigare bortvalda skaffat sig en ny hobby, och elit, eftersom de tidigare valda inte är störst och starkast längre, är ju ett senare problem när belöningen i serieseger för stunden står på agendan. Vän av ordning invänder förmodligen nu med att den tränare som toppar för tidigt inte bör vara tränare. Det ligger naturligtvis något i det men det är garanterat svårare att stå emot trycket från föräldrar och sitt eget ego när seriesystemsbetyget finns. Det är lättare att tänka bredd och spelarutveckling om varje match har ett värde i sig och inte främst som en del i ett större seriesystem.

Det är klart att Bilbao Athletics resultatmässiga ökenvandring har varit tung för Bilbao Athletic och deras tränare Ziganda. Målstolparna är ju trots allt inte avskaffade och man blir alltid bättre till mods av vinster än av förluster. Men till skillnad från konkurrenterna i Segundan är Zigandas främsta uppgift inte att vinna till varje pris utan att utveckla spelare som i framtiden kan utgöra stommen i a-laget. Att använda sig av spelare som inte kan tänkas vara med och forma framtidens Athletic Bilbao är därför otänkbart. På samma sätt som det är otänkbart att spela cyniskt eftersom det alternativet aldrig är utvecklande där och då.

Om alla ungdomstränare inom svensk fotboll hade samma tänk som José Ziganda skulle vi naturligtvis inte behöva ta bort serietabeller för spelare under tolv år. Å andra sidan skulle vi då inte heller ha något behov av dessa tabeller.