Rockaden är fullbordad. Ernesto Valverde har fått den tveeggade glädjen att stå i det korsdrag som Barcelona badar i för närvarande och i hans stol har den gamle b-lagsansvarige Cuco Ziganda satt sig. Om vi bortser från sju minuter är det inte mycket i Athletics spel som skiljer sig från föregående år. Träningsmatcherna har sett okej ut men inte mycket mer och spelet i söndagens hemmapremiär mot Getafe såg ganska oengagerat och statiskt ut. Som vanligt alltså, när det vankas ligapremiär i Spanien för Athletics del. Vet inte riktigt vad jag hade hoppats på, men ett mer varierat och passningssäkert anfallsspel hade varit en fin start. Materialet finns ju. Trots detta finns det några få ljusglimtar att skönja. Det som kännetecknade Valverdes (sista) tid i klubben var ett uruselt bortaspel. Nånting hände så fort stadsgränsen passerades. Och även om bortaspelet knappast sett bedårande ut hittills är jag tveksam till om Athletic under föregående säsong skulle lyckats med den bedrift man gjorde i Aten mot Panathinaikos förra veckan. På sju minuter förvandlade man ett förväntat förnedrande nederlag till en bragdseger, när 0-2 skrevs om till 3-2. Känslan efter matchen var att det här hade blivit en pajartad 0-3-förlust i fjol.
Den som spelmässigt vände vindarna var en inhoppande Inaki Williams. Många ställde sig då frågande till varför Inaki inte varit med från start. I söndags fick vi svaret. Han orkar inte en hel match helt enkelt. Det är sällan man ser en spelare på elitnivå så trött som Inaki var i slutet av matchen mot Getafe. Inaki Williams är en talang utöver det vanliga men han blandar och ger lite för mycket. Fullständigt briljant ena gången och ensamseglande boll- och målsumpare andra gången. En talang som äntligen fått lite stabilitet i spelet är däremot Iker Muniain. Någon Baskiens Mesi blev han aldrig men den kreativa ledartröjan i Athletic Bilbao är inte fy skam att ha ansvar för.
Som vanligt är Silly Season inte ett begrepp i Bilbao. Här sitter man lugnt under korkeken och odlar sin trädgård. Startelvan är så gott som identisk som föregående år. Det stora orosmolnet är Yerays sjukdom och alla håller naturligtvis tummarna för att allt ska gå bra. I hans frånvaro har rotationsspelarna Etxeita och Boveda, utan framgång, testats bredvid härföraren Laporte. Lite bättre har det gått för mittfältaren San Jose när han flyttats ner i banan, men min favorit på posten är ändå Unai Nunez. 97:an Nunez har den här säsongen tagit steget upp från Bilbao Athletic och han visar ett lugn och en säkerhet i spelet som Boveda och Etxeita saknar. Utöver Nunez har även den jämnårige Inigo Cordoba tagit steget upp från reservlaget. En snabb och lurig kantspringare som om Muniain tar steget in i mitten borde få mycket speltid. Tillbaka från lån har mittfältarna Aketxe och Vesga anslutit från strålande vårsäsonger i sina respektive utlåningslag och om man ska gå på träningsmatcherna har åtminstone Vesga mycket speltid framför sig. Vesga har tillbringat mycket tid under försäsongen bredvid Benat på den defensiva mitten. Han är mer kreativ och passningssäker än San Jose som i sin tur är starkare i defensiven. Rent spontant känns truppen lite bredare i år. "Nyförvärven" Aketxe, Cordoba, Nunez och Vesga känns alla som fullgoda ersättare till de tidigare ordinarie spelarna.
När Valverde gick till Barca var jag lite orolig över att han skulle ta med sig exempelvis Laporte. Men den ende spelaren med Bilbao-anknytning han hintade om var Inigo Ruiz de Galarreta. Ruiz de Galarreta var i flera år ansedd som den största talangen i Athletics akademi men långvariga skador satte grova käppar i hjulet på hans utvecklingskurva. Väl tillbaka ansågs han för bra för Bilbao Athletic men ändå inte riktigt redo för a-laget. Konsekvensen blev flera år av utlåning, där han inte riktigt övertygade. Sommaren 2016 släppte därför klubben honom gratis till segunda-laget Numancia. Under säsongen som gick var han lagets dominant och när det nyuppflyttade segundalaget Barcelona B såg sig behöva en dirigent på mitten som kunde hålla ihop de unga talangerna ur Barcelonas akademi kom Valverde ihåg sin gamla adept. Sagt och gjort; för en spottstyver tillhör nu Ruiz de Galarreta Barcelonas organisation. Och hittills har han varit bäst i laget även där. Med tanke på de lovord som folk i Barcaleden strör över den 24-årige basken är det klart man undrar om inte Athletic släppte honom lite för tidigt. Alla blommor blommar inte samtidigt och nudda lite vid tanken att den nye Xavi skulle visa sig vara en ratad Athletic-spelare ...
