Take Me Home Country Roads

Efter veckans darriga kryss mot Leganes var nu Athletic äntligen tillbaka på sin hemmaborg. En hemmaborg där Gaizkas mannar ska visa upp helt andra klor än när man är ute på vägarna. Dessutom var det hela-havet-stormar-klubben Valencia som stod för motsåndet. Nu jävlar, skulle alla som haft fräckheten att ifrågasätta kung Garitanos blodfattiga bortaspel få känna på långfinger. Och visst trycktes det på lite inledningsvis. Men ganska snart blev det uppenbart vilken sida som satt på kvalitetsstämpeln. Där Athletic mekaniskt avancerar på kanterna, hittar Valencia fram centralt. Och de klara chanserna står Valencia för. Visst hade Athletic, med lite flyt, kunnat pressa in en boll i andra halvlek. Och det är säkert där Garitano kommer att försöka förklara bort det hela. Han kommer knappast erkänna att det här är baksidan av den garitanska fotbollsfilosofin. Om intensitet är allt man har att erbjuda kommer det se ut så här när intensiteten inte är på topp. Om allt handlar om fysik på bekostnad av teknik ser det ut så här när fysiken inte är en tydlig fördel gentemot motståndaren. Garitano idé om anfallsfotboll ligger på en brittisk 70-talsnivå. Dvs, rejält lättläst om inte Yuri och Capa är femstjärniga i sitt kantkutande.

Garitano är en perfekt tränare för en nykomling som med enkla medel vill göra det svårt för motståndaren. För ett lag utan tekniska spetskvaliteter, där kollektivet alltid är större än individen och där man alltid kämpar mer än motståndaren. Problemet med en sådan tränare för ett lite bättre lag är att spelare som besitter konstruktiva kvaliteter inte kommer till sin rätt. I Athletic är det tydligast i fallet Muniain. Garitano väljer hellre att använda sig av den betydligt grövre Raul Garcia i rollen som offensivt ankare. Inget konstigt med det eftersom anfallsfotboll enligt Gaizka inte bör ske via kombinationsspel i mitten utan med fart via kanterna. Raul Garcia är trots allt vassare än Muniain på att rusa in i höjdbollsdueller och hoppas på att bollen dimper ner framför ens fötter. I Garitanos spelsystem får Muniain istället jaga boll på kanten, vilket knappast är en idealposition för lagets skickligaste bollspelare. Att inte använda sig av Muniain mer centralt när matcher skall föras kan tyckas vansinnigt, men sådan är garitanismen. Muniain behöver spelande lagkamrater för att blomma, medan Garcia är bättre på att individuellt slita ner ett motståndarförsvar. Garcia gör sin grej, han behöver inte lagkamrater att interagera med på samma sätt. Hans roll är att vinna grötduellen när den väl dyker upp. Att försöka dyrka upp ett försvar med konstruktivt kombinationsspel längs marken är varken hans eller Garitanos grej. Kreativt mittfältsspel är inget kapitel i Gaizkas bok.

Det är ingen slump att de fem bästa så här långt har varit de fyra i backlinjen och den defensive mittfältaren Dani Garcia. Garitano väljer spelare utifrån hur bra de förväntas vara defensivt. Exempelvis satsar han på den otekniske maratonlöparen Inigo Cordoba framför den mer tekniskt drivne Inigo Vicente, som istället blir utlånad. Och när det ska plockas upp nån från b-laget väljer han rivjärnet Gaizka Larrazabal framför den betydligt mer spelskickliga Oihan Sancet. Även här finns det naturligtvis en garitansk logik. Om vi inte ska försöka kombinationsspela oss framåt är det bättre att satsa på den som är bäst på att springa och slita. Med största sannolikhet kommer Garitano inom kort även komma fram till att Unai Lopez inte är av garitanskt virke vid Dani Garcias sida. Och vips, är vi tillbaka på ruta ett där enbart Benat och San José "finns att tillgå".

Vill man dra det ytterligare ett varv skulle man kunna säga att amerikansk fotboll är idealet för Garitano. Dvs, allt handlar om att vinna mark. Med ett sånt spel är det ointressant att Cordoba eller De Marcos aldrig gör sin gubbe eller får till en vettig passning framåt när de rusar fram på sina kanter. Målsättningen är istället att få till en frispark på offensiv planhalva som sedan förhoppningsvis kan ge frukt via en flipperkula in mot straffområdet. För att passa in i ett sådant system krävs det teknisk spelskicklighet på en ganska basal nivå. Däremot krävs det en rejäl dos av lungor och hårdhet. Garitanernas främsta argument för sin "mister" är att man måste anpassa spelet efter materialet och att Athletic inte har materialet för något tiki-taka. Om man bortser från det faktum att alternativet till Barcelona 2012 inte enbart måste vara Stoke 1975, skulle man även kunna nosa på tanken att materialet i viss mån är en konsekvens av spelsystemet. Om ens idé om fotboll inte premierar framåtspel längs marken är det klart att spelare vars främsta styrka ligger just där aldrig får möjlighet att visa vad de kan. Att exempel en spelare som Muniain inte kommer till sin rätt i ett garitaniskt system behöver man inte vara Pep för att se.

Då var det roligare att ännu en gång se Bilbao Athletic, med Oihan Sancet i spetsen, spela ut hela sitt register. 5-0 mot Osasunas b-lag innebär 12-0 på de tre senaste matcherna. Sancet gör som vanligt vad han vill och att se honom i b-laget samtidigt som Garitano spelar med Benat i a-laget är ett stort jävla skämt. Jag skulle också gärna se Unai Vencedor doppa tårna i a-laget. Varför inte ge honom chansen mot "lättare" motstånd i matcher när vi vill vila Dani Garcia. Likt Garcia är Vencedor inte den snabbaste men han har en grym speluppfattning. Sancet gjorde två mål mot Osasuna och bägge målen kom på smörpassningar från Vencedor. Den tredje mannen på det centrala mittfältet, 99-an Oier Zarraga, såg också riktigt bra ut idag. Och ute på sin kant ser Juan Artola bara bättre och bättre ut. Har en känsla av Joseba Etxeberria och hans mannar förstärkta med utlåningarna Peru Nolaskoain och Ingo Vicente skulle reda sig ganska väl i den nästhögsta divisionen.

Lost in translation

Återigen visar Athletics upp sig från sin allra ovilligaste sida när man blir bortbjuden. Med sitt patenterade ickespel lyckades Gaizka Garitano och hans mannar för tredje gången i rad krångla till sig en poäng när det madridiska förortslaget Leganes besöktes. En poäng på bortaplan är som sagt inte uruselt, men ambitionen och genomförandet är under all kritik. Oråd anades redan när förstaelvan presenterades och Benats namn lyste upp det "kreativa" mittfältet. Och man kan väl säga att den gode Benat inte gjorde någon av sina belackare besviken. Ingen kreativitet, kombinerat med ständiga bolltapp och missade passningar möttes av bekräftande suckar från läktarhåll. Att skicka iväg Peru Nolaskoain på lån till La Coruna och förpassa försäsongens bästa Athlet, Oihan Sancet till b-laget, för att sedan hävda att det inte finns någon annan än Benat att tillgå är ett stort hån. Det är möjligt att Sancet hade haft det svårt i Garitanos destruktiva bortadress, men varför inte lätta på förlåten och åtminstone nosa på möjligheten att faktiskt vinna en bortamatch. Mallorca och Leganes är två bortamatcher man borde försöka vinna för att vara med på övre halvan, men icke; Garitano fortsätter med sin ambitionslösa dödgrävarjotta och mumlar nåt om hur svårt det är att spela boll på bortaplan. Men det är klart, så länge han sopar rent på hemmaplan borde jag egentligen hålla käft. Om det enda vi bryr oss om är poängskörd är två poäng per match lysande. 76 poäng vid säsongens slut hade räckt till en andraplats i fjol, och om varje hemmaseger följs upp av en bortapoäng är vi ju i hamn.

Vardag i Bilbao

Och så kom den då, vardagen för Garitano. Trots den sena fredagkvällen på Mallis, var det mer mer måndag och ståplats på tunnelbanan än färgglada drinkar när Ahletic besökte ön. Att mobilsera energi på San Mames när motståndet heter Barcelona eller Real Sociedad var mycket riktigt en helt annan sak än att sparka och springa hem en seger på ett hösttungt Mallorca. Gariatano verkade förvisso nöjd med poängen och det kan han väl få vara. Men frågan är om vi andra ska vara det. Visst, o-o på bortaplan är ingen katastrof oavsett motstånd. Men spelet var inget vidare. Ingen konstruktivitet alls och även den här gången såg det värst ut i den andra halvleken. Och nu börjar jag undra om laget är tillräckligt tränade för Garitanos väldigt fysiskt krävande spelstil. Mot Barca och Real Sociedad kändes bristen på offensiva ambitioner i den andra halvleken medvetna, men mot Mallorca kändes Athletic bara sega och tröttkörda.  Oavsett vad, är Athletics dödgrävarjotta på bortaplan bra jävla trist att titta på och jag vet inte riktigt hur Garitano räknar om han tror att man når Europa utan att vinna på bortaplan. För vågar man inte gå för seger när man besöker nykomlingen Mallorca, undrar jag vad som krävs för att Garitano ska försöka få med sig mer än en poäng på bortaplan.

Desto roligare var det att se Bilbao Athletic, med en 4-0-seger mot Salamanca, ta en saftig revansch för den snöpliga 2-5-förlusten mot Leonesa häromsistens. Extra roligt var det att se de yngsta i 2000-kvartetten fullständigt dominera matchbilden. Att Oihan Sancet är en talang utöver det vanliga visste vi redan. Vi visste också att Unai Vencedor kan vara en kaiser på mittfältet. Men att se Imanol Garcia de Albeniz vara hur säker som helst i backlinjen när han nu fick chansen var lite av en överraskning. Jag visste att han var bra, men i dag var han inte bara bra, han var bäst på plan. Och som extra glittrig grädde på moset fick nummer fyra i kvartetten, Juan Artola, göra två mål när han äntligen fick chansen från start. Tillsammans med 99:an Daniel Vivian utgör de fyras gäng den kreativa stommen i årets Bilbao Athletic. Förhoppningsvis blir fem fyra redan i nästa omgång. Ett hemmaderby mot inte allt för starka Alaves, i en match där Athletic förväntas föra spelet, känns som klippt och skuren för Oihan Sancet att göra sin seriedebut från start  i. Om nu Gaizka Garitano vågar tänka kreativt, det vill säga ...

Grumpy old man

Sju poäng på tre matcher är naturligtvis väl godkänt och spelmässigt har de första halvlekarna mot Barcelona och Real Sociedad varit strålande. Individuellt har framför allt våra lokomotiv till ytterbackar, Yuri och Capa, varit våra vägvisare. Men om jag nu ska påkalla min griniga gamla gubbe är jag aningen skeptisk till den i överkant defensiva hållningen som vår Gaizka lägger som ett täcke över spelet efter paus. Visst, resultat är allt och vi lyckades hålla undan mot Real Sociedad, och mot Barca fick vi till och med in ett segermål. Men trots detta förstår jag inte poängen med att så tydligt ge bort initiativet. Mot Real Sociedad kändes det som att vi borde ha kunnat döda matchen med ett 3-0-mål, men i stället för de extra kliven framåt tog vi istället ett steg åt sidan för att bara få tiden att gå. Förutom att det är ganska trist att titta på är det även en vansklig taktik. Hade exempelvis Isaks mål blivit godkänt hade vi haft en helt annan och mycket mer nervös matchbild den sista halvtimmen. Än så länge är resultaten på Garitanos sida men jag vill nog vänta ett tag till innan jag plockar fram glorian. Lyckas han med det här spelet (intensitet och hög press kombinerat med effektivt boxplay-spel) hålla oss kvar där uppe när det börjar nalkas adventstider är jag beredd att ta av mig hatten. Men att plocka fram genistämpeln enbart baserat på de två mest adrenalinkickande matcherna du kan tänka dig för Athletics del är i tidigaste laget för en grinig gammal gubbe.

Don Aduriz

Premiär i ensamt majestät, hemma på San Mames mot regerande mästarna från Barcelona. Om nu någon undrade varför det bubblade lite extra i Bilbao när skymningen började anas i fredags.

En första halvlek med mersmak där framförallt ytterbackarna Ander Capa och Yuri Berchiche samt anfallaren Inaki Williams visade sig från sin allra finaste sida. Kul var det också att se hur Unai Lopez visade upp det konstruktiva mittfältspel som lyst med sin frånvaro de senaste åren. Trots två bollar i virket såg Barca vilsna och stressade ut och de tillspelade chanser som visades upp stod Athletic för.

Men i den andra halvleken var den höga pressen och de egna intentionerna som bortblåsta för hemmalagets del. Det verkade som att man bara ville spela av matchen. Bollinnehavet och målchanserna var Barcelonas. Så när Inaki byttes av i den 87:e minuten var det bara för att få tiden att gå. Inhopparen, den 38-årige Aritz Aduriz hade inte gjort nån glad när han halkat omkring under försäsongen. Att han deklarerat att det här skulle bli hans sista säsong kändes bara naturligt. Många undrade nog varför han inte slutade efter sin halvskadade fjolårssäsong och jag är ganska säker på att han själv gjorde det samma när åldern visade sig från sin rynkigaste sida i träningsmatcherna. Det var med andra ord få som hade förhoppningar om att bytet skulle förändra någon matchbild.

En minut senare slår Capa ett inlägg som Aduriz av gammal vana försöker nå med en cykelspark. En sån där cykelspark som i nio fall av tio hamnar vid hörnflaggan. Men den här cykelsparken var inte bara en på tio, den var närmare en på hundra. Med en perfekt timing får han på en träff som ekade över Baskien. San Mames fullständigt exploderar och för en stund är alla tvivel som bortblåsta. Don Aduriz kan nu lugnt och stilla sätta sig ner och vila resten av säsongen. Den där träffen gjorde all skillnad. Att Athletic knappt visade upp något konstruktivt spel under de första 43 minuterna av den andra halvleken är det ingen som bryr sig om. Med en cykelspark från himmelriket spelade ingenting annat nån roll. Låt oss ta rygg på den, åtminstone fram tills nästa omgång.

Teenage Kicks

Att Gaizka Garitano har satt sig i en svår sits är ett understatement. Att låna ut Inigo Vicente, en av de mest lovande talangerna i föreningen, i ett läge där han är kraftigt kritiserad för att inte våga stöta sig med veteranerna i omklädningsrummet gör att han knappast kan räkna med att inleda säsongen med en smekmånad.

Brist på mod till att göra det nödvändiga säger många. Man skulle också kunna vända på det hela och säga att det är just mod han visar. Tålamodet hos supportrarna är naturligtvis större om man väljer att satsa på yngre förmågor som förväntas bli bättre vad det lider. Om man ser att det finns en tanke om framtiden har man förmodligen mer överseende med en blygsam placering i början av säsongen. Om man däremot fortsätter att spela med kritiserade veteraner har man inte samma startsträcka. På så vis kan man påstå att det är modigt av Garitano att, om han väljer att återigen luta sig mot de gamla "trotjänarna", så tydligt visa att han förtjänar att bli sparkad om inte Athletic visar att de är med där uppe under hösten.

Det är en sak om veteranerna fortfarande håller en hög klass. Men jag har svårt att se hur exempelvis San Jose, Benat, De Marcos och Balenziaga fortfarande av egen kraft kan ses som självklara i ett La-ligalag med ambitioner. På sin höjd som reserver i krissituationer. Att då Inigo Vicente lånas ut bådar inte gott inför den kommande säsongen. Få i Athletics trupp besitter Vicentes offensiva spelförståelse. Tyvärr känns åsidosättandet av Vicente som ett bevis på Garitanos primitiva synsätt på fotboll. Gaizka premierar spelare som jagar och stressar. Inget fel med att vara duktig på att jaga och stressa motståndaren. Men om du inte har nån känsla för vad du ska göra av bollen när du erövrat den blir ditt spel enkelspårigt och lättläst. Tyvärr var det det som präglade Athletics vår. Defensivt spel med hög press tog Athletic upp i tabellen och allt verkade frid och fröjd. Bristerna med Garitanos spel uppenbarades först när nedflyttningsstrecket var på betryggande avstånd. När offensivt spel inte längre bara kunde mjölkas ur energi blev Athletic väldigt lättlästa. När anfallsspelet i nio fall av tio handlade om långbollar från backlinjen eller adresslösa inlägg från kantspringarna blev det ganska enkelt att försvara sig mot Athletic. Garitano har inget annat än energi att erbjuda i anfallsväg. En spelare som Inigo Vicente skulle kunna erbjuda ett alternativ till långbollar in mot motståndarnas backlinje. Förväntar man sig en matchbild där motståndarna för matchen är kanske inte Inigo Vicente förstavalet, men i matcher där Athletic förväntas vara kreativa bör det finnas plats för en Vicente, nån som kan kombinationsspela och hitta öppningar där andra slår iväg bollen på chans.

Det är mycket möjligt att jag överskattar Vicente. Han kanske är för vek och för dålig defensiv för att lyckas på den högsta nivån. Garitano kanske har rätt som inte låter honom få chansen. Men i min bok illustrerar fallet Vicente ett vidare problem med Gaizkas tränargärning än bara en spelare. Garitano representerar en fotboll som i huvudsak är destruktiv och ganska kortsiktig. Att i vissa fall premiera spelare som är bäst utan boll är naturligtvis en del av spelet. Många är exemplen på nykomlingar där det egna "vackra" spelet sjunkit som en sten för att man varit i överkant naiva. Att som nykomling sätta defensiven främst och spela på att motståndaren gör misstag är naturligt. Det var också naturligt att Athletic i det läget de befann sig i slutet av förra året började spela så. Garitano lyckades både täppa till bakåt och i det korta loppet tillföra energi. Men i det långa loppet räcker inte det. Det är därför som vissa tränare gör karriär som brandsläckare. Tränare som tar över lag i kris. Tränare som med enkla medel får det krisade laget att ta de nödvändiga poängen som krävs för att kravla sig ovanför nedflyttningsstrecket. Men en klubb som Athletic borde ha större ambitioner än att kortsiktigt undvika nedflyttning. En klubb med en policy där den egna akademin sätts i förarsätet måste också göra sitt yttersta för att ge de talanger som finns möjligheten att nå sin fullständiga potential. Att enbart premiera rutin och fysik kanske funkar om du vill undvika nedflyttning men det fungerar inte om du i längden har större ambitioner än så.

I årets Athletic hade jag utöver Vicente även gärna sett att Peru Nolaskoain fått en permanent plats i truppen, men här är ändå utlåningen mer begriplig. Nolaskoain är i nuläget inget förstaval på vare sig mittbackspositionen eller det centrala mittfältet, oavsett matchbild. Daniel Vivian och framförallt Oihan Sancet har också övertygat under försäsongen, men sägs alternera spel i Bilbao Athletic med spel i a-laget. Att mittbacken Vivian mestadels kommer att hålla till i b-laget är inget konstigt men att Sancet som kanske varit Athletics bästa spelare under försäsongen inte är given i förstauppställningen är mycket märkligt. Jag hoppas innerligt att Sancets dubbla pass enbart är på pappret. Skulle det inte vara det, och vi istället får se lösningen på Athletics största problem de senaste åren harva runt i b-laget under hösten, känns det som ännu ett bevis på att Garitano inte bör vara tränare för ett lag med högre ambitioner än att undvika nedflyttning. Då har han visat att han skiter i ett kreativt mittfältspel.

Jag kanske borde invänta åtminstone en månad in i säsongen innan jag börjar ringa i domedagsklockan. Det kan vara så att jag i dagsläget bara är överdrivet bitter över att en spelartyp som Inigo Vicente inte får chansen. Benat, San Jose och De Marcos kanske storspelar under hösten och Athletic kanske ligger och jäser på en CL-plats när julskinkan plockas fram. Men jag kan inte riktigt släppa känslan över att vi riskerar en upprepning av Zigandas sorgliga uppvisning för två år sedan. Med tanke på att Garitano inte aviserat några större förändringar, vare sig spelar- eller spelmässigt, är det vi ser det vi har. Den inslagna vägen har ju redan presenterats under våren, då kreativitet lyste med sin tydliga frånvaro när kniven hade lyfts från stupen.

Om mina farhågor skulle besannas hoppas jag att det finns ett alternativt tränarnamn i rockärmen och frågan är då om den nuvarande b-lagstränaren och gamle storspelaren Joseba Etxeberria är det namnet. Han är möjligen lite för oprövad för att fungera som brandsläckare i november, men till skillnad från Garitano har han åtminstone konstruktiv fotboll som utgångspunkt och det ska bli kul att följa hans gärning i Bilbao Athletic. Etxeberria förfogar där över en stomme bestående av spelare som likt Sancet är födda år 2000.

Spelare att där följa lite extra är ytterbackarna Imanol Garcia de Albeniz och Alvaro Nunez. Om det råder ett överskott på kompetenta mittbackar i Athletics a-trupp är där inte lika välfyllt med ytterbackar av hög klass. Klasskillnaden mellan Yuri och Capa å ena sidan och Balenziaga och De Marcos å andra sidan är lite för stor. På tal om högklassiga mittbackar är förresten Aitor Paredes ännu en i raden att kika lite närmare på. På det centrala mittfältet förväntar jag mig också mycket av Unai Vencedor och 2001:an Benat Prados. Vencedor var redan ifjol den självklara dirigenten på BA:s mittfält och Prados styrde och ställde lite hur han ville på Basconias mittfält. Lite längre fram anses Inigo Cordobas tre år yngre lillebror Asier Cordoba vara en större talang, på ungefär samma position, än sin storebror. En annan kantspringare med potential är Juan Artota. Och allra längst fram är det många som kommer slänga ett extra öga på strikern Ewan Urain som briljerade stort under fjolåret i Basconia.

Slår man en djupare lov ner bland utvecklingslagen i Bilbao bör supertalangen Nico Serrano, född 2003, nämnas. Endast 16 år gammal anses han vara en offensiv talang utöver det vanliga. Man ska naturligtvis vara försiktig med superlativen över sådana unga spelare. Utvecklingskurvan går inte alltid spikrakt uppåt. 2001:an Ruben Azkona ansågs för ett år sedan vara den självklara arvtagaren till Aduriz, men trampade lite vatten i fjol. Det kommande året, som inleds i Basconia, får ge vid handen om stagnationen var temporär eller inte. En intressant nykomling som också tangerar ovanstående är backen Iker San Vicente. San Vicente är född 2001 och värvades till Barcelonas akademi från Osasuna för två år sedan. Då som sextonåring ansågs han vara en av de största talangerna i Spanien, vilket bevisades av att även Real Madrid och Manchester City ryckte i honom. Nu två år senare visade det sig att tiden i Barca inte riktigt blev vad han hoppades på. Vill det sig väl får han en nytändning i Athletic. Andra intressanta juniorer att lägga i marineringshatten är Inaki Williams lillebror Nico Williams, född 2002 samt mittfältarna Benat Gerenabarrena (2003) och Kepa Uriarte (2002).

Alla lovande talanger lyckas inte men har man en filosofi som bygger på att så många som möjligt i a-truppen ska komma inifrån huset, bör man åtminstone ha dörren på glänt in till det egna huset. Att se San Jose, Benat och De Marcos halka omkring år efter år, samtidigt som man själv aldrig får chansen, måste kännas tröstlöst.

Det kan tyckas märkligt att vara så negativt inställd som jag är till Garitanos gärning. Resultatmässigt kan man inte klaga på hans fjolår i Athletic. Han gjorde det han skulle och förde med råge upp Athletic på trygg mark. Athletic är inget Barcelona som ska spela "vacker" fotboll hela tiden. Det är också möjligt att jag fortfarande har Bielsabollens finaste stunder i allt för färskt minne för att se nyktert på saken. Bielsa är naturligtvis en extrem, men man kan inte förneka att han, vart han än går, skapar hopp om att framgångsrik och attraktiv fotboll är möjlig utan en välfylld plånbok. Det finns inget hos Garitano som får mig att drömma. Allt handlar om att i det korta loppet få ihop de poäng som krävs.

Athletics målsättning bör som vanligt vara en EL-plats. Når vi dit är säsongen, oavsett hur det har gått till, objektivt sett godkänd. Problemet med ett Garitaniskt perspektiv på fotboll är att allt annat än åtminstone en EL-plats är underkänt. Det finns inte utrymme för stolpe ut. Jag har lättare att acceptera en Bielsisk tolfte plats än en Garitanisk åttondeplats. Om jag under säsongen har kunnat glädjas åt mervärde som "vackert" spel och individuell spelarutveckling tar jag hellre en tolfte plats än en i slutändan åttondeplats med kastrerat spel där bågen aldrig spändes. Att i match efter match se spelarna hålla igen för att säkra defensiven ger inget pulshöjande mervärde. Att exempelvis låta det centrala mittfältet reduceras till en position där kortpassningar längs marken enbart är tillåtna om adressaten är den egna backlinjen ger inget pulshöjande mervärde. Jag är mycket medveten om att det finns större risker med Bielsabollen. Berizzos light-variant hamnade ju rejält i diket under förra hösten. Men min poäng är att om vi aldrig får drömma om unga talangers genombrott eller ett eget spel som både är vägvinnande och kreativt är siffrorna vid bokslutet det enda du har. Godkänd eller underkänd; gråzoner göre sig icke besvär.

Under en korkek i Bilbao

Som vanligt är det inte mycket som händer i Bilbao när semestrarna lägger sig som bomull runt våra fotbolls-alter-egon. I andra städer pågår 'silly season' för fullt, med den ena flygande maran värre än den andra. Men inte i Bilbao inte; där är det som brukligt stiltje på värvningsfronten. När det enda  namn som luftas är en 17-årig Robert Navarro, som tillhör Monaco men sägs vilja bort, vet man att det är lugnt och skönt under korkeken.

Vid samma tid förra året var det argentinaren Eduardo Berizzo som placerade ut konerna. Likt många argentinska tränare står Berizzo för en Bielsa-light-fotboll, vilket visade sig vara en dikeskörning för våra hjältar från Bilbao. Efter en förnedrande förlust med 3-0 mot Levante i början av december, och en fastgjuten nedflyttningsplatta under fötterna fick b-lagstränaren Gaizka Garitano ta över. Och likt Ole Gunnar Solskjaers äventyr i Manchester United gick det inledningsvis ganska bra. Med en rakare och enklare fotboll där hålen bakåt tätades igen kravlade man sig efter ett tag upp på säker mark. Ett tag hade man till och med en Champions League-plats inom räckhåll. Men på samma vis som i Manchesters röda kvarter stannade säsongen av när släckningsarbetet var avklarat. Det är en sak att spela som ett spelmässigt underlägset bottenlag där allt handlar om att kämpa ner de spelmässigt skickligare lagen på den övre halvan; men en helt annan sak att vara ett lag på den övre halvan som förväntas ha ett eget grundspel och föra matcher.

Gaizkavännerna säger att grundspelet kommer infinna sig nu när Garitano får en försäsong på sig att sätta sin egen prägel på laget. Kritikerna hävdar att Garitanos fotbollsfilosofi är ganska grund och att "sparka och spring" inte håller i längden för ett lag med högre ambitioner än att undvika nedflyttning.

Det knorras också om att veteranerna har haft lite väl mycket att säga till om sedan Valverde lämnade Bilbao för Barcelona. Det mumlas om att att varken Ziganda, Berizzo eller Garitano har haft styrkan att montera ner gamla, inkörda hierarkier i Athletics omklädningsrum. Det bör tilläggas att förekomsten av informella hierarkier, per definition, är större på en plats där personalomsättningen är mindre. Och om det är frågan om en baksida kan man kanske säga att det är myntets baksida för en klubb av Athletics signum. Athletic blir lätt som ett gammalt familjeföretag där makt och kompetens inte alltid går hand i hand. Nackdelen med en tränare inifrån huset som "känner klubben väl" är att han redan internaliserat dessa informella hierarkier. När den nya ledaren för a-laget rekryteras från b-laget är naturligtvis risken överhängande att vederbörande inte ifrågasätter tågordningen i omklädningsrummet. Ett sätt att motverka detta är att ta in en tränare utifrån. Men det kräver sin man; att Berizzo inte var den mannen blev tyvärr allt tydligare under förra hösten. Berizzo hamnade till slut i ett ingenmansland där varken han eller spelarna trodde på hans fotbollsfilosofi.

Athletic Bilbaos "varumärke" i fotbollsvärlden är unik. Där alla andra professionella toppklubbar har hela världen som marknadsplats riktar sig Athletic inåt mot den egna verksamheten. Målet är att a-laget i så hög utsträckning som möjligt ska bestå av spelare från de egna leden. I den mån det värvas är ramen satt till spelare som är fotbollsfostrade i Baskien. Med andra ord bygger hela systemet på att Lezama ger "frukt".  Till skillnad från andra klubbar finns det ett egenvärde i att den egna verksamheten ger frukt i form av a-lagsspelare. I detta ligger ett dilemma som är större i Bilbao än i andra stora fotbollsstäder. Att måna om de man har innebär å ena sidan att ge yngre förmågor chansen i högre utsträckning än i andra klubbar. Men det kan också innebära att inte åsidosätta gamla trotjänare i onödan. Att bänka en trogen veteran är inte lätt i någon klubb och än svårare blir det när mer än halva laget består av gamla trotjänare.

En ständig tvistefråga är det önskvärda i att tränaren också kommer från de egna leden. Att risken att ta allt för stor hänsyn till veteranerna eller trotjänarna är redan nämnt. Gamla osunda hierarkier blottläggs lättare av en person utifrån. Å andra sidan kan internaliseringen av att Athletic är ett ständigt pågående projekt också vara positivt.

När Berizzo anställdes kände jag en frisk fläkt som skulle öppna fönstret i omklädningsrummet och vädra ut lukterna av sommarstuga i mars. Likt läromästaren Bielsa började han också med att ge flera av de yngre chansen. Varför han inte fullföljde det spekulerades det ganska vilt om i Bilbao under fjolåret. En teori är att han inte hade tillräckligt med mod att stå emot veteranernas syn på saken och att konsekvensen blev det sämsta av två världar. En coach som hade viljan att förändra men inte orken att övertyga truppen om de uppoffringar som krävdes. Flera var fallen av truppförändringar som drogs in innan de ens kommit upp ur startblocken. Exempelvis testades jättetalangen Inigo Vicente under försäsongen och gjorde enligt rapporterna ett strålande intryck. Trots detta förpassades han snabbt tillbaks till b-laget. Unai Lopez var bäst på planen i flera av försäsongsmatcherna, ändå fick han inte förtroendet när ligan startade. En som fick chansen var Peru Nolaskoain. Men trots fina betyg blev hans tid i rampljuset ganska kortvarig.

Under Garitano är det kanske framförallt tre saker som stuckit ut. Valet av Iago Herrerin som självklar förstemålvakt är det första. Den unge Unai Simon gjorde inte bort sig när han i inledningen av fjolårssäsongen tvingades till en oväntad a-lagsdebut. Att den ojämne Herrerin trots detta sågs som det självklara förstavalet när han kom tillbaka efter skada sågs allmänt som en ren eftergift åt hierarkin i omklädningsrummet. Att Benat, trots att han inte är i närheten av sitt gamla jag, ständigt får förnyat förtroende är det andra. Unai Lopez som under försäsongen briljerade fick ytterst få chanser att visa sin förmåga. Benat tar dessutom av gammal vana hand om så gott som alla fasta situationer trots att hans statistik numer är urusel på det området. Det tredje är att rollen som central offensiv mittfältare nästan alltid tilldelas den hårdföre Raul Garcia på bekostnad av den mer bolltrillande Iker Muniain då bägge är tillgängliga. Detta trots att exempel Inaki Williams trivs mycket bättre när Muniain håller i den offensiva taktpinnen.

Våravslutningen visade knappast några tecken på mod att bryta upp gamla hierarkier eller försök att skapa ett bollsäkert grundspel, så innan allt sparkat igång på riktigt får jag nog ställa mig till de tveksammas skara.

Men vem vet, vill det sig väl kanske Garitano utvecklas till en coach i Diego Simeones anda, dvs en tränare som sätter lungor och defensiven främst, men ändå bollskickligt hugger som en kobra när tillfälle ges. Vill det sig illa får vi en upprepning av 2017/18 där en före detta b-lagstränare utan egen spelfilosofi sköter administrationen, samtidigt som det äldre gardet tar hand om laguttagningen under en säsong.

Spelarmaterialet är annars sig likt sedan föregående säsong. Tackat för sig har bland andra Susaeta, Iturraspe och Rico gjort, vilket knappast någon kan beklaga. Tyvärr har även målvaktstalangen Alex Remiro lämnat för lokalkonkurrenten Real Sociedad (som för övrigt ser hyperintressanta ut i år). Vilket innebär att det förmodligen blir Unai Simon och Iago Herrerin som får dela på uppdraget även i år. Förhoppningsvis har Simon tagit ytterligare ett kliv och tagit över som förstaval när säsongen startar i augusti. Ännu ett år med säkerhetsrisken Herrerin som förstamålvakt vill jag helst slippa. Ny i truppen är Jokin Ezkieta, en målvakt med rötter i Osasuna som harvat runt i Barcelona B de senaste åren. Tveksamt om han går in och tar över men kanske blommar han ut i Bilbaos flora.

Med Inigo Martinez, Yeray Alvarez och Unai Nunez i mitten och Yuri Berchiche och Ander Capa på flankerna känns backlinjen som den starkaste lagdelen i Athletics trupp. Det ska dessutom bli intressant att se hur 20-årige Daniel Vivian sköter sig under försäsongen. Ifjol var han en klippa i Bilbao Athletics försvar. På flankerna är det fortfarande veteranerna Balenziaga och de Marcos som backar upp. Om backlinjen är den starkaste lagdelen är det defensiva mittfältet den svagaste. Benat och San Jose gjorde inte heller den gångna säsongen någon människa glad. Bägge två har sett sina bästa dagar och gör mer skada än nytta. Benat slår bort alldeles för många fasta situationer och San Jose är på tok för långsam. Personligen hade jag gärna sett Unai Vencedor testa vingarna under försäsongen. Vencedor har potential att bli den spelfördelande dirigenten som saknats på mitten i Athletics rike de senaste åren.

Tyvärr verkar inte Vencedor vara en av de som försäsongar med a-truppen den här sommaren och möjligen är det så att avsaknaden av en spelfördelande dirigent är en ickefråga i Gaizkas syn på fotboll. Ungtupparna Oihan Sancet, Inigo Vicente, Gaizka Larrazabal och Asier Villalibre har däremot fått chansen att övertyga om sin klass under försäsongen. Speciellt hoppas jag att Sancet och Vicente får fortsatt förtroende. Sancet är en bollsäker herre som skulle passa både defensivt som offensivt på det centrala mittfältet. Vicente är en spelare som likt Muniain har det där lilla extra, men likt Muniain är han inte heller någon defensiv vinthund. Apropå Muniain hoppas jag att vi den kommande säsongen får se honom i den fria offensiva mittfältsrollen och inte utslängd på en kant. En spelare jag däremot gärna ser lite längre ut på kanten är Inaki Williams. Garitano har envisats med att placera honom som striker; i hopp om att ersätta en åldrande Aduriz. Om inte Asier Villalibre tar det avgörande klivet in i Aduriz inkörda skor, skulle jag inte ha nåt emot att istället se Raul Garcia längst fram.

Min personliga elva skulle vara nåt i den här stilen: Unai Simon i mål. En backlinje bestående av Yuri Berchiche, Yeray Alvarez, Inigo Martinez och Ander Capa. Ett mittfält med Unai Lopez (när Athletic förväntas vara spelförande)/ Dani Garcia (när Athletic förväntas vara tillbakapressade), Oihan Sancet, Iker Muniain, Inigo Vicente (med Inigo Cordoba som alternativ när vi inte är spelförande)och Inaki Williams. Och så Raul Garcia längst fram.

Om ett par veckor vet vi mer om hur Garitano tänker organisera sina styrkor. Låt oss då åtminstone hoppas att mina farhågor om Benat, San Jose och Herrerin på bekostnad av Vicente, Sancet och Simon inte besannas.