När man inte trodde att tillvaron för Athletic Bilbao kunde bli mycket värre slutade alla motorer att fungera och det som man tidigare trodde var botten seglade i snabb takt upp mot ytan. Allt det som tidigare varit dåligt blev i gårdagens hemmamatch mot ukrainska Zorya bottenlöst uruselt. Ett Zorya som kvalitetsmässigt befinner sig ungefär i mittenskiktet av Segundan. Ett Zorya som på hemmaplan förlorade med 2-0 mot Östersund. Athletic spelade som ett knattelag där en spelare befinner sig på en helt annan nivå, där nio av tio utespelare enbart är där som styltiga statister. Det var som att ett otäckt virus spridit sig i laget. Stöttepelare som normalt sett alltid går att lita på såg i går ut att ha fått en stor klubba i huvudet. Att se Laporte och Aduriz göra sina sämsta matcher någonsin i Athletic-tröjan var smärtsamt att se. Vill man vara konspiratoriskt lagd var det som att matchen var riggad. Laporte tog inte ens de mest basala markeringar och Aduriz vägrade nästan demonstrativt att ta avslut som han i normala fall sätter i sömnen. Benat var inte i närheten av att slå en passning rätt och när Garcia på övertid missar öppet mål med två decimeter var det bara en bekräftelse på att nåt är jävligt ruttet i Bilbao. Det skulle naturligtvis också kunna röra sig om en spelarrevolt från lagets tunga pjäser. En protest mot en ledning som vägrar ge Kepa vad han vill ha, en protest mot en tränare som saknar idéer och snurrar runt i laget som om det vore just ett knattelag eller en protest mot en ledning som vägrar anställa en riktig lagledare. Det är inte så att det saknas giltiga skäl.
Men det fanns en ljusglimt, en liten ynka poäng med att se Athletic Bilbao. Den tionde spelaren som äntligen verkade ha hittat hem med sin talang. När övriga nio ägnade sig åt, vad de nu var de ägnade sig åt, tog den tionde tag i bollen, han drev den, han dribblade av sina motståndare och han slog öppnande passningar på beställning. Att hans nio lagkamrater hellre ville sitta inne och spela FIFA 18 var ju inte hans fel.
Iker Muniain debuterade i a-laget som sextonåring och de första åren gick karriären spikrakt uppåt. Få trodde att han efter att som nittonåring gjort narr av Manchester Uniteds försvar på Old Trafford skulle vara kvar i Athletic Bilbao speciellt länge. Men en allvarlig knäskada för några år sedan satte en stor stock i hjulet för den unge basken och utvecklingskurvan gick lite i stå efter det. Det är först det senaste året Muniain har kommit tillbaka till den han en gång var och under den här säsongsinledningen har han faktiskt sett bättre ut än nånsin. I ett sjunkande skepp har han varit den självlysande sjöjungfrun som fått omgivningen att åtminstone tillfälligt glömma att skeppet faktiskt sjunker.
Eftersom det är Athletic Bilbao, säsongen 17/18 vi talar om, förstår ni att det inte är ett Hollywoodslut som hägrar. I går var Iker Muniain en väldigt ensam människa. Han var överallt på planen och man riktigt såg hur frustrationen växte när lagkamraterna varken ville eller kunde bidra med nån form av konstruktivitet. Efter att under dryga nittio minuter, likt den överlägsne knattestjärnan, varit den ende i rödvit tröja som ville nåt ramlade han plötsligt ihop. Eftersom det inte var någon närkamp inblandad kändes det nästan som en protest mot lagkamraternas brist på engagemang. Men när han sedan fick bäras ut på bår förstod man att det var mycket värre än så. Hur länge Muniain blir borta är i nuläget osäkert men jag tror att vi ska ta det som ett bonus om han kan komma tillbaka framåt vårkanten.
Eftersom Athletics säsong verkar rökt redan i september borde fokus i det här skedet vara att stoppa blödningen. Det är naturligtvis inte Zigandas fel att han tackar ja till sina drömmars uppdrag. Men folket runt omkring måste ha förstått att det var en chansning att ge jobbet, internt, till någon med så skralt CV. Och nu när hela världen ser att Athletic Bilbao har havererat måste provanställningen upphöra. Jag vet inte om Bilbao Athletics Gaizka Garitano är rätt man att ta över a-truppen, men tillfälligtvis är det nog den enda lösningen. Garitano har en något vassare erfarenhet av att jobba med a-trupper och med tanke på den brist på kvalitet flera av a-lagsspelarna visar skulle det inte heller skada om han tar med sig delar av b-laget upp till a-laget. Har svårt att se hur spelare som Andoni Lopez, Jon Sillero, Peru Nolaskoain, Victor San Bartolomé och Gorka Guruzeta för att nämna några skulle göra det sämre än sina motsvarigheter i a-laget.
Att ersätta Cuco Ziganda och att komma överens med Kepa Arrizabalaga måste i dagsläget ligga högst upp på dagordningen för Athletics ledning. Om så inte sker är jag rädd att Athletic Bilbao för första gången någonsin kommer att spela i Segundan om ett år.
fredag 29 september 2017
tisdag 26 september 2017
Athletic - The next generation
För en klubb som Athletic Bilbao med dess specifika värvningspolicy är det naturligtvis extra viktigt med återväxten. Här odlar man hellre sin trädgård än lägger pengar på externa vrålåk. Men hur ser det då ut i den bilbaoiska odlingslotten? När kan exempelvis den snart 37-årige Aduriz trappa ner med gott samvete? Länge såg det ut att bara vara en tidsfråga innan Asier Villalibre skulle äntra a-truppen och börja trycka in bollar i nättaket. Hade någon för ett år sedan frågat om vilken 97:a som i dagsläget skulle vara förstavalet på sin position i Athletic hade svaret hos de flesta varit just Villalibre. Få hade svarat Unai Nunez. Vilket egentligen bara visar det vanskliga i att förutse det sista klivet. Vissa är outstanding upp till en viss ålder medan andra för en ganska anonym tillvaro för att blomma ut senare.
Den starkast lysande stjärnan i den Athletiska akademin post-Muniain har förmodligen Inigo Ruiz de Galarreta, född 93, varit. Men mycket på grund av skador tog han aldrig den plats som var vikt för honom. Nu när Athletic släppte taget om honom ser han ut att gå mot en andra vår i Barcelona. Så kan det gå. En annan stjärna som lyste tidigt är Unai Lopez, född 95. Men inte heller han har tagit sin förbokade plats i anspråk. Lopez har de senaste åren varit utlånad och om det inte lyfter inom kort är nog risken att även han lämnas vind för våg. Lopez är likt Galarreta en enorm talang, låt oss därför hoppas att talangen förlöses innan det är för sent. Även backarna Urtzi Iriondo och Markel Exteberria, bägge födda 95, är utlånade och får nog också se sig om efter en ny klubb om det sista klivet inte tas snart. Athletics 95:or är generellt en gyllene generation som ännu inte riktigt tagit sig igenom nålsögat. Den ende som hittills etablerat sig i a-laget är mittbacken Yeray och han var inte ens den i backlinjen det talades mest om för några år sedan. Både Etxeberria och Gil sågs av de flesta som större talanger. Utöver nämnde Lopez, var det även många som spådde att mittfältskollegerna Iker Undabarrena och Aitor Seguin skulle vara etablerade i a-truppen vid det här laget. Seguin har inte riktigt utvecklats som man hoppats och Undabarrena har haft rejäla skadeproblem. Det är naturligtvis bara spekulationer men med tanke på den skrala konkurrensen hade "förmodligen" den bolltrygge, defensive mittfältaren Undabarrena varit bofast i a-laget i det här skedet OM han bara hade sluppit skador.
Går vi sedan några år framåt i tiden väntar den gyllene 2000/20001-generationen på att ta över. I ålderskategorin är det inte många klubbar i världen som slår dem på fingrarna. Mittfältarna, dirigenten Unai Vencedor samt trollgubbarna Juan Artola och Oihan Sancet brukar exempelvis ha lekstuga med sina jämnåriga motståndare och försvararna Julen Barruetabena och Alvaro Nunez brukar vänligt men bestämt se till att ingen under sjutton kommer över bron. Avslutningsvis bör kanske den största talangen av de alla nämnas, nämligen anfallaren Ruben Azcona, född 2001. som för närvarande öser in mål i sin klass. Med Class of 95 i färskt minne är det naturligtvis för tidigt att redan nu utlova guld och gröna skogar men visst ser det ljust ut om man vänder på bladen i Athletic-katalogen.
Om Kepa fortsätter i klubben känns positionen som förstamålvakt ganska gjuten för en lång tid framåt. Men med framförallt Remiro och Simon i bakgrunden känns framtiden både hängslad och skärpt. Med Laporte, Unai Nunez och förhoppningsvis även Yeray är mittbackeriet Athletics starkaste lagdel i dagsläget och med tanke på deras ringa ålder är det inget som tyder på att den inte är det även i morgon. Om Gil eller Exteberria tar sig upp i a-laget är det troligen som andraval på den positionen. I egenskap av trygg och säker backgigant ska det också bli kul att se var Barruetabena står om några år. Om mittbackarna utgjort den stabila stommen i Athletics försvar har ytterbackarna tvärtom varit ganska ojämna. Därför triggar det lite extra att följa exempelvis Andoni Lopez utveckling. Personligen tycker jag att han i det osäkra läge som råder borde få en a-lagschans redan nu. Saborit som enda alternativ till Balenziaga känns inte alls tryggt. På samma position finner vi även Iriondo som var lysande i Bilbao Athletic när de låg i Segundan, men inte riktigt fått till det som utlånad. På högersidan hoppas jag att De Marcos håller ytterligare några år. Däremot känns Lekue alldeles för svajig för den positionen. Han har förmågan att emellanåt göra riktigt bra saker, men saknar den jämnhet som en back bör besitta. Med framtidsmän som Sillero, Areso och Alvaro Nunez i röret ser dock De Marcos ändå ut att få rejält med konkurrens om platsen vad det lider.
Det centrala mittfältet söker också sin ledare och om man har tålamod är det mycket som talar för att mittfältsdirigenten om några år heter Unai Vencedor. Hos honom ser man just den bolltrygghet och passningssäkerhet som saknas på positionen i a-laget för tillfället. Om/När Vencedor tar plats är det inte omöjligt att han där får sällskap av Juan Artola eller Oihan Sancet. Förhoppningsvis är också den ständigt lovande Muniain kvar många år till. Det känns som han spelat för evigt, men han har faktiskt inte fyllt tjugofem ännu. Nolaskoain, San Bartolomé och kanske även Inigo Munoz kommer säkerligen också vara med och konkurrera om platserna på Athletics mittfält. Som bonus skulle det naturligtvis vara extra roligt om det äntligen skulle lossna för Unai Lopez. Dessutom ska man kanske inte helt räkna bort Undabarrena. Får han vara skadefri finns det trots allt en vakans att fylla. På kanterna borde Inaki Williams och Inigo Cordoba ha många år framför sig och visst borde nån av Guruzeta, Villalibre, Vicente eller lite senare Azcona kunna axla Aduriz mantel.
Vän av ordning invänder naturligtvis att det är på tok för tidigt att nämna spelare som Vencedor, Artola och Azcona i samma mening som Athletic Bilbaos a-trupp. Och visst borde det dröja några år innan de är redo, men glöm inte att Muniain gjorde sin debut som sextonåring.
Den starkast lysande stjärnan i den Athletiska akademin post-Muniain har förmodligen Inigo Ruiz de Galarreta, född 93, varit. Men mycket på grund av skador tog han aldrig den plats som var vikt för honom. Nu när Athletic släppte taget om honom ser han ut att gå mot en andra vår i Barcelona. Så kan det gå. En annan stjärna som lyste tidigt är Unai Lopez, född 95. Men inte heller han har tagit sin förbokade plats i anspråk. Lopez har de senaste åren varit utlånad och om det inte lyfter inom kort är nog risken att även han lämnas vind för våg. Lopez är likt Galarreta en enorm talang, låt oss därför hoppas att talangen förlöses innan det är för sent. Även backarna Urtzi Iriondo och Markel Exteberria, bägge födda 95, är utlånade och får nog också se sig om efter en ny klubb om det sista klivet inte tas snart. Athletics 95:or är generellt en gyllene generation som ännu inte riktigt tagit sig igenom nålsögat. Den ende som hittills etablerat sig i a-laget är mittbacken Yeray och han var inte ens den i backlinjen det talades mest om för några år sedan. Både Etxeberria och Gil sågs av de flesta som större talanger. Utöver nämnde Lopez, var det även många som spådde att mittfältskollegerna Iker Undabarrena och Aitor Seguin skulle vara etablerade i a-truppen vid det här laget. Seguin har inte riktigt utvecklats som man hoppats och Undabarrena har haft rejäla skadeproblem. Det är naturligtvis bara spekulationer men med tanke på den skrala konkurrensen hade "förmodligen" den bolltrygge, defensive mittfältaren Undabarrena varit bofast i a-laget i det här skedet OM han bara hade sluppit skador.
I Bilbao Athletic var vi många som trodde att Inigo Vicente, född 98, i år skulle ta ett rejält steg närmare platsen som anfallare i Athletics La Liga-trupp. Men speltiden har varit knapp och istället är det anfallskollegan Gorka Guruzeta, född 96, som visat framfötterna. Guruzeta är en spelartyp som mer än Vicente och Villalibre påminner om den store Aduriz. Så svaret på valet mellan Villalibre och Vicente skulle alltså kunna bli Guruzeta. På mittfältet i Bilbao Athletic är det framför allt Peru Nolaskoain, född 98, det talats om det senaste året. Under hösten har också Muiniainkopian Inigo Munoz, född 96, och lagets yngste Victor San Bartolomé, född 99, fångat många blickar. Backlinjens gigant och kanske den som ligger närmast a-laget är vänsterbacken Andoni Lopez, född 96. Mittbacken Oscar Gil, född 95, är ytterligare en av alla dessa lovande 95:or som ännu inte bör räknas bort. På den högra sidan har vi tonåringarna Jon Sillero, född 98, och Jesus Areso, född 99 som bägge spås en lysande framtid om stjärnorna vill oss väl. Allra längst bak ser det också ljust ut för klubben. Skulle Kepa försvinna kan nog både utlånade Alex Remiro, född 95, och Unai Simon, född 97, ta över med den äran.
Går vi sedan några år framåt i tiden väntar den gyllene 2000/20001-generationen på att ta över. I ålderskategorin är det inte många klubbar i världen som slår dem på fingrarna. Mittfältarna, dirigenten Unai Vencedor samt trollgubbarna Juan Artola och Oihan Sancet brukar exempelvis ha lekstuga med sina jämnåriga motståndare och försvararna Julen Barruetabena och Alvaro Nunez brukar vänligt men bestämt se till att ingen under sjutton kommer över bron. Avslutningsvis bör kanske den största talangen av de alla nämnas, nämligen anfallaren Ruben Azcona, född 2001. som för närvarande öser in mål i sin klass. Med Class of 95 i färskt minne är det naturligtvis för tidigt att redan nu utlova guld och gröna skogar men visst ser det ljust ut om man vänder på bladen i Athletic-katalogen.
Om Kepa fortsätter i klubben känns positionen som förstamålvakt ganska gjuten för en lång tid framåt. Men med framförallt Remiro och Simon i bakgrunden känns framtiden både hängslad och skärpt. Med Laporte, Unai Nunez och förhoppningsvis även Yeray är mittbackeriet Athletics starkaste lagdel i dagsläget och med tanke på deras ringa ålder är det inget som tyder på att den inte är det även i morgon. Om Gil eller Exteberria tar sig upp i a-laget är det troligen som andraval på den positionen. I egenskap av trygg och säker backgigant ska det också bli kul att se var Barruetabena står om några år. Om mittbackarna utgjort den stabila stommen i Athletics försvar har ytterbackarna tvärtom varit ganska ojämna. Därför triggar det lite extra att följa exempelvis Andoni Lopez utveckling. Personligen tycker jag att han i det osäkra läge som råder borde få en a-lagschans redan nu. Saborit som enda alternativ till Balenziaga känns inte alls tryggt. På samma position finner vi även Iriondo som var lysande i Bilbao Athletic när de låg i Segundan, men inte riktigt fått till det som utlånad. På högersidan hoppas jag att De Marcos håller ytterligare några år. Däremot känns Lekue alldeles för svajig för den positionen. Han har förmågan att emellanåt göra riktigt bra saker, men saknar den jämnhet som en back bör besitta. Med framtidsmän som Sillero, Areso och Alvaro Nunez i röret ser dock De Marcos ändå ut att få rejält med konkurrens om platsen vad det lider.
Det centrala mittfältet söker också sin ledare och om man har tålamod är det mycket som talar för att mittfältsdirigenten om några år heter Unai Vencedor. Hos honom ser man just den bolltrygghet och passningssäkerhet som saknas på positionen i a-laget för tillfället. Om/När Vencedor tar plats är det inte omöjligt att han där får sällskap av Juan Artola eller Oihan Sancet. Förhoppningsvis är också den ständigt lovande Muniain kvar många år till. Det känns som han spelat för evigt, men han har faktiskt inte fyllt tjugofem ännu. Nolaskoain, San Bartolomé och kanske även Inigo Munoz kommer säkerligen också vara med och konkurrera om platserna på Athletics mittfält. Som bonus skulle det naturligtvis vara extra roligt om det äntligen skulle lossna för Unai Lopez. Dessutom ska man kanske inte helt räkna bort Undabarrena. Får han vara skadefri finns det trots allt en vakans att fylla. På kanterna borde Inaki Williams och Inigo Cordoba ha många år framför sig och visst borde nån av Guruzeta, Villalibre, Vicente eller lite senare Azcona kunna axla Aduriz mantel.
Vän av ordning invänder naturligtvis att det är på tok för tidigt att nämna spelare som Vencedor, Artola och Azcona i samma mening som Athletic Bilbaos a-trupp. Och visst borde det dröja några år innan de är redo, men glöm inte att Muniain gjorde sin debut som sextonåring.
måndag 25 september 2017
Istället för ledarskap: Förvirring
Att med en man mer på planen under matchens sista tio minuter tappa en 3-1-ledning mot seriens poänglösa jumbolag är naturligtvis riktigt uselt. Det ska inte riktigt gå. Men ett vilset Athletic Bilbao lyckades just med detta. Att se högerbacken Inigo Lekue göra två horribla pojklagsmisstag inom loppet av tre minuter måste vara något slags rekord. Men ansvaret ligger inte bara på honom. Många var de som underpresterade. Tyvärr har fjolårets "Leffe Nilsson", Balenziaga inte alls kommit upp i motsvarande klass i år, vilket inneburit att Athletic framför allt under de senaste matcherna sett gravt sårbara ut på kanterna. Personligen skulle jag gärna se att Ziganda plockade upp Andoni Lopez från Bilbao Athletic. Lopez gjorde inte bort sig när han i somras tränade med a-laget och i b-laget har han under två års tid varit outstanding. Om inte Balenziaga når upp i fjolårets standard är 21-årige Lopez ett mycket bättre alternativ än Saborit i mina ögon. Laporte och Nunez har sett bra ut på sina mittbackspositioner men när varken ytterbackar eller defensiva mittfältare fungerar ser försvarsspelet väldigt ihåligt ut. Det är uppenbart att San Jose enbart fungerar som komplement till någon som kan hålla i bollen och dirigera offensiven. San Jose är för att uttrycka det milt, bättre på att vinna boll än att hantera boll. Och vinner han inte boll, vilket han inte gjort de senaste matcherna, är han bara en säkerhetsrisk. Bristerna på det centrala mittfältet är ingen nyhet men Ziganda låtsas som att det regnar och fortsätter planlöst att gå runt på de fyras gäng. Det har länge varit uppenbart att Athletic saknar en kreativ motor på mitten och om Benat fortsätter bli bänkad skulle jag kanske hellre se Ager Aketxe få chansen på mitten. Varken Vesga, Iturraspe eller San Jose har Benats förmåga att dirigera från mittens rike. Aketxe är bra på att driva med bollen och har en känslig vänsterfot, vilket borde vara egenskaper att åtminstone testa för rollen som lagets mittfältsdirigent.
Individuella tillkortakommanden i all ära, men efter tre magplask i rad är det kanske även läge att lyfta på locket till frågan om valet av Jose Angel "Cuco" Ziganda som coach för Athletic Bilbao. Vanligtvis brukar jag ligga lågt när avgångskrav lanseras. En tränare måste få tid att lära känna och forma sitt material, men i det här fallet är det inte frågan om nåt nytt blod utifrån som ska acklimatisera sig. Ziganda har varit ansvarig för Bilbao Athletic i sex år, de flesta spelarna känner han bättre än sin egen familj. Trots det verkar han fortfarande väldigt osäker på vad han har och vad han vill åstadkomma. Att låta en marinerad utvecklingscoach få det högsta ansvaret är naturligtvis en risk. På samma sätt som en boxare kan fastna i ett sparringtänk kan en b-lagstränare fastna i nåt liknande. Poängen med ett b-lag är inte primärt att komma så högt upp i seriesystemet som möjligt, det primära målet är att få så många spelare som möjligt att ta klivet upp i a-laget. Att sätta sin egen prägel på ett lagbygge är med andra ord kraftigt begränsat. Minns att jag tyckte det var lite märkligt att Athletic Bilbao lånade ut eller gjorde sig av med en hel hög med spelare istället för att låta de spela med Bilbao Athletic när laget gick upp i Segundan för några år sedan. Men poängen är, likt hos vilket utvecklingslag som helst, att Bilbao Athletic ska vara ett lag som så gott som enbart består av spelare som ännu inte doppat tårna i a-laget men vars målsättning är att göra det. Spelare som tagit steget upp men har svårt att ta en plats lånas hellre ut eller släpps till andra klubbar. I sex år hade Ziganda alltså ett jobb där individuell utveckling var målet för verksamheten. De gånger jag såg Bilbao Athletic spela i Segundan förbryllades jag ofta av deras naivitet i de bägge straffområdena. Spelmässigt, ute på planen var det få lag som kunde mäta sig med laget men trots detta förlorades de flesta matcherna och laget åkte ur Segundan. Vilket i Bilbao inte sågs som något större misslyckande eftersom, återigen, poängen med verksamheten inte är att vinna utan att utveckla spelare. Eftersom Athletic har den värvningspolicy de har är naturligtvis utvecklingsverksamheten, Lezama, extra viktig. Med några få undantag är det den vägen en a-lagspelare i Athletic måste vandra. Att vara ledare för den verksamheten är därmed viktigare i Bilbaos flaggskepp än den är i andra klubbar. Men, vilket säsongsinledningen antyder, skillnaden mellan att leda ett a-lag och ett utvecklingslag är stort.
Det känns som att Ziganda leder Athletic Bilbao på samma sätt som han ledde Bilbao Athletic. Han roterar och testar nytt, men utan någon, till synes, egen idé om hur laget ska spela. I b-laget är det en tillgång eftersom ramarna ritas av a-lagstränaren, i Zigandas fall Valverde. Att sätta en allt för stark prägel på spelet, skulle möjligen stjälpa mer än hjälpa utvecklingen av spelarna i laget. I ett utvecklingslag utgör roterandet, laborerandet och testandet arbetsbeskrivningen för en tränare, medan det i en a-trupp enbart skapar förvirring och otrygghet. Zigandas Athletic är i mångt och mycket ett lag utan kompass som fortfarande träningsspelar. Vad som kännetecknar Zigandas Athletic är ingen som vet. Han verkar mer försöka förbereda spelarna för ett Valverdes Athletic som inte längre existerar.
Att utveckla och ta fram tränare ur de egna leden är naturligtvis aktningsvärt, men frågan är hur mycket tid man kan ge Ziganda. Ju längre tiden går utan synbara framsteg, ju mer bleknar det aktningsvärda i valet av Ziganda. Att Ziganda är en gammal vän till presidenten Josu Urrutia har det kluckats om tidigare. När Urrutia blev president 2011 var en av hans första åtgärder att anställa den personlige vännen Ziganda som tränare för Bilbao Athletic. Josu Urrutia har dessutom ett rykte om sig att vara en mycket ekonomiskt sinnad herre, vilket främst går att se i att klubben gått med vinst varje år sedan Urrutia tog hand om klubban. Men det ekonomiskt sinnade har inte heller alltid fallit i god jord. Många i Bilbao anser att Urrutia är dumsnål. Att klubben knappt spenderat någonting alls på värvningar under Urrutias tid har inte bara med den specifika värvningspolicyn att göra. Exempelvis hävdas att det var Urrutias snålhet som gjorde att Mikel Merino nu spelar i Newcastle och inte i Athletic Bilbao. I sin iver att få till ett absolut lägsta pris, förhalades förhandlingen och till slut dök Newcastle upp och betalade mer än vad Athletic hade behövt göra. Den senaste "lite onödiga" förhandlingen gäller förlängningen av målvaktens Kepas kontrakt. En hel stad skriker åt Urrutia att acceptera Kepas, inte alltför kravfyllda villkor, men Urrutia fortsätter att förhandla. Med tappet av Merino i färskt minne är det många i Bilbao som nu är rädda för att presidentens snålhet kommer leda till att Kepa inte skriver på nån förlängning av kontraktet alls, och istället väntar ut sin tid för att kunna lämna gratis nästa sommar. Skulle det ske ligger det nära till hands att Ziganda, som naturligtvis var ett billigare alternativ än att hitta någon utifrån, i händelse av sportsliga motgångar reduceras till presidentens man och därmed en i raden av usla beslut från Urrutias sida. Vi är inte där riktigt än. Om en vecka kanske vi skålar över att Kepa har förlängt och Athletic står på två raka segrar. Men om både Kepas kontraktförlängning och lagets spel fortsätter att vara ett frågetecken kommer nog Urrutias "fina siffror" devalveras ganska kraftigt under hösten.
Individuella tillkortakommanden i all ära, men efter tre magplask i rad är det kanske även läge att lyfta på locket till frågan om valet av Jose Angel "Cuco" Ziganda som coach för Athletic Bilbao. Vanligtvis brukar jag ligga lågt när avgångskrav lanseras. En tränare måste få tid att lära känna och forma sitt material, men i det här fallet är det inte frågan om nåt nytt blod utifrån som ska acklimatisera sig. Ziganda har varit ansvarig för Bilbao Athletic i sex år, de flesta spelarna känner han bättre än sin egen familj. Trots det verkar han fortfarande väldigt osäker på vad han har och vad han vill åstadkomma. Att låta en marinerad utvecklingscoach få det högsta ansvaret är naturligtvis en risk. På samma sätt som en boxare kan fastna i ett sparringtänk kan en b-lagstränare fastna i nåt liknande. Poängen med ett b-lag är inte primärt att komma så högt upp i seriesystemet som möjligt, det primära målet är att få så många spelare som möjligt att ta klivet upp i a-laget. Att sätta sin egen prägel på ett lagbygge är med andra ord kraftigt begränsat. Minns att jag tyckte det var lite märkligt att Athletic Bilbao lånade ut eller gjorde sig av med en hel hög med spelare istället för att låta de spela med Bilbao Athletic när laget gick upp i Segundan för några år sedan. Men poängen är, likt hos vilket utvecklingslag som helst, att Bilbao Athletic ska vara ett lag som så gott som enbart består av spelare som ännu inte doppat tårna i a-laget men vars målsättning är att göra det. Spelare som tagit steget upp men har svårt att ta en plats lånas hellre ut eller släpps till andra klubbar. I sex år hade Ziganda alltså ett jobb där individuell utveckling var målet för verksamheten. De gånger jag såg Bilbao Athletic spela i Segundan förbryllades jag ofta av deras naivitet i de bägge straffområdena. Spelmässigt, ute på planen var det få lag som kunde mäta sig med laget men trots detta förlorades de flesta matcherna och laget åkte ur Segundan. Vilket i Bilbao inte sågs som något större misslyckande eftersom, återigen, poängen med verksamheten inte är att vinna utan att utveckla spelare. Eftersom Athletic har den värvningspolicy de har är naturligtvis utvecklingsverksamheten, Lezama, extra viktig. Med några få undantag är det den vägen en a-lagspelare i Athletic måste vandra. Att vara ledare för den verksamheten är därmed viktigare i Bilbaos flaggskepp än den är i andra klubbar. Men, vilket säsongsinledningen antyder, skillnaden mellan att leda ett a-lag och ett utvecklingslag är stort.
Det känns som att Ziganda leder Athletic Bilbao på samma sätt som han ledde Bilbao Athletic. Han roterar och testar nytt, men utan någon, till synes, egen idé om hur laget ska spela. I b-laget är det en tillgång eftersom ramarna ritas av a-lagstränaren, i Zigandas fall Valverde. Att sätta en allt för stark prägel på spelet, skulle möjligen stjälpa mer än hjälpa utvecklingen av spelarna i laget. I ett utvecklingslag utgör roterandet, laborerandet och testandet arbetsbeskrivningen för en tränare, medan det i en a-trupp enbart skapar förvirring och otrygghet. Zigandas Athletic är i mångt och mycket ett lag utan kompass som fortfarande träningsspelar. Vad som kännetecknar Zigandas Athletic är ingen som vet. Han verkar mer försöka förbereda spelarna för ett Valverdes Athletic som inte längre existerar.
Att utveckla och ta fram tränare ur de egna leden är naturligtvis aktningsvärt, men frågan är hur mycket tid man kan ge Ziganda. Ju längre tiden går utan synbara framsteg, ju mer bleknar det aktningsvärda i valet av Ziganda. Att Ziganda är en gammal vän till presidenten Josu Urrutia har det kluckats om tidigare. När Urrutia blev president 2011 var en av hans första åtgärder att anställa den personlige vännen Ziganda som tränare för Bilbao Athletic. Josu Urrutia har dessutom ett rykte om sig att vara en mycket ekonomiskt sinnad herre, vilket främst går att se i att klubben gått med vinst varje år sedan Urrutia tog hand om klubban. Men det ekonomiskt sinnade har inte heller alltid fallit i god jord. Många i Bilbao anser att Urrutia är dumsnål. Att klubben knappt spenderat någonting alls på värvningar under Urrutias tid har inte bara med den specifika värvningspolicyn att göra. Exempelvis hävdas att det var Urrutias snålhet som gjorde att Mikel Merino nu spelar i Newcastle och inte i Athletic Bilbao. I sin iver att få till ett absolut lägsta pris, förhalades förhandlingen och till slut dök Newcastle upp och betalade mer än vad Athletic hade behövt göra. Den senaste "lite onödiga" förhandlingen gäller förlängningen av målvaktens Kepas kontrakt. En hel stad skriker åt Urrutia att acceptera Kepas, inte alltför kravfyllda villkor, men Urrutia fortsätter att förhandla. Med tappet av Merino i färskt minne är det många i Bilbao som nu är rädda för att presidentens snålhet kommer leda till att Kepa inte skriver på nån förlängning av kontraktet alls, och istället väntar ut sin tid för att kunna lämna gratis nästa sommar. Skulle det ske ligger det nära till hands att Ziganda, som naturligtvis var ett billigare alternativ än att hitta någon utifrån, i händelse av sportsliga motgångar reduceras till presidentens man och därmed en i raden av usla beslut från Urrutias sida. Vi är inte där riktigt än. Om en vecka kanske vi skålar över att Kepa har förlängt och Athletic står på två raka segrar. Men om både Kepas kontraktförlängning och lagets spel fortsätter att vara ett frågetecken kommer nog Urrutias "fina siffror" devalveras ganska kraftigt under hösten.
torsdag 21 september 2017
Zigandas september
Efter att ha blivit satt på skolbänken av Diego Simeones Atletico Madrid kan man lugnt påstå att smekmånaden är över för Cuco Ziganda. Det var länge sedan jag såg Athletic Bilbao så vilsna på sin hemmaborg, San Mames, som under den andra halvleken i gårdagens förlust mot brödraklubben från Madrid. Att förlora med 2-1 mot Spaniens tredje bästa klubb är naturligtvis ingen katastrof men ju längre matchen led, ju tydligare målades skillnaden i kvalitet upp. Den tidigare så ramstarka defensiven såg inte alls lika ramstark ut när motståndet skruvades upp. Och det är därför som förlusten mot Atletico Madrid är så oroande. När offensiven hackat har Ziganda hyllats för försvarsspelet. Men frågan är om inte försvarets styrka varit lite grann av ett luftslott. Alla andra lag Athletic Bilbao spelat mot under säsongen, såväl i ligan som i Europa League, är lag där Athletic på pappret varit det bättre laget. Gårdagens match var Zigandas första rejäla test och tyvärr blev det knappast något blankt papper på besiktningen. Den första halvtimmen såg fin ut men resten såg ganska ihåligt ut. Tyvärr ett mönster som går igen. För en vecka sedan spelade laget 0-0 mot Hertha Berlin på Olympiastadion i Berlin. Även då såg den första halvtimmen riktigt bra ut. Under den halvtimmen såg jag ett Athletic spela ett spel jag inte sett de prestera utanför Bilbaos gränser på flera år. Men när Hertha, likt Atletico igår, ökade pressen i den andra halvleken såg det även då ganska virrigt ut i det Athletiska försvaret. Om Zigandas Athletic för en vecka sedan stod för klubbens bästa halvlek på bortaplan på mycket länge, stod Zigandas Athletic igår för klubbens sämsta halvlek på hemmaplan på mycket länge. Det driv som tidigare setts när laget hamnat i trubbel på hemmaplan lyste i går med sin frånvaro. Tidigare har man i liknande situationer struntat i utförandet utan bara öst på. I går såg man bara osäkra ut. Det är mycket möjligt att bortaspel och hemmaspel tar ut varandra. Att styrkan i hemmaspelet delvis beror på svagheten i bortaspelet. Att skärpa till sig lite extra när det är hemmamatch förutsätter på något sätt att man inte gör det när det inte är hemmamatch.
Om man ska sammanfatta Zigandas första tid i klubben, tror jag otydlighet är ordet att landa i. Det är som att han fortfarande söker sin identitet. Resultaten fram till i går antyder att han bygger bakifrån. Och fram till i går har man kunna köpa det. Men det är egentligen först i matcher mot ett i teorin bättre lag som defensiven på riktigt sätts på prov. När den då fallerar blir även bristen på offensiv styrka tydligare. På ett plan känns det som att Ziganda inte vågar spänna bågen utan enbart är inne och förvaltar Valverdes Athletic. Valverde kom in för att städa upp efter Bielsa och under hans första lyckosamma säsong såg hans bygge också som bäst ut. Då hade han fått lite defensiv skruv på laget utan att för den skull eftersätta den offensivt kreativa ådran allt för mycket. Men med åren blev Valverdes lag allt mer statiskt och fantasilöst. Att det resultatmässigt sett okej ut hade mer med att Aduriz, likt ett fint vin, bara blev bättre med åren än med ett kreativt kollektiv att göra. När Ziganda tog över i somras hade jag därför hoppats på ett mer spännande och mindre förutsägbart Athletic. Tyvärr har jag hittills inte sett mycket som tyder på det. Defensiven har sett bra ut mot sämre motstånd och bortaspelet har fått sig en ansiktshöjning. Men i övrigt är konturerna ganska otydliga. Att Ziganda laborerat lite väl mycket med laguppställningarna bekräftar bara den bilden.
Ljuspunkterna har främst legat på individuell nivå. Målvakten Kepas spel är defenitivt en sådan. Från en lovande tredjemålvakt i laget till ligans kanske främste målvakt på bara ett år är inte dåligt marscherat. Att Real Madrid ryktas vara intresserade av hans tjänster är därför inte så konstigt. I backlinjen har mittbacken Unai Nunez, i Yerays frånvaro, gått från klarhet till klarhet. Den tjugoårige Nunez ser därmed ut att kopiera Yerays bedrift från i fjol. Imponerande testspel med a-laget under sommarmånaderna som leder till en plats i truppen. Initialt tänkt som reserv på positionen har han nu tagit ett rejält kliv in i rollen som självklart förstaval.
Tyvärr känns inte de defensiva mittfältarna lika självklara som mittbackarna. Den bolltrygga dirigenten som med passningssäker fot öppnar upp framåt saknas i nuläget. Det är också här Ziganda har snurrat som värst. Alla tänkbara par av San Jose, Benat, Vesga och Iturraspe har testats men ingen av de fyra har klivit fram. Efter en svag fjolårssäsong har San Jose möjligen varit den vassaste av de fyra, men han är mer av en städgumma än en dirigent. När han var som bäst för två år sedan hade han en kreativ och passningssäker Benat bredvid sig, men tyvärr har Benat inte riktigt varit sig lik sedan dess. Året före var Iturraspe lysande på den positionen och blev t o m uttagen I Spaniens VM-lag det året. Efter en efterhängsen skada har även han haft svårt att hitta tillbaka till sin fornstora form. Den fjärde i kvartetten, Vesga var i våras utlånad till Sporting Gijon och eftersom han där var lagets främste spelare var vi många som hade förhoppningar om kommande stordåd den här säsongen. Vesga har inte varit dålig när han fått chansen men han har heller inte satt ner foten på det sätt man hade hoppats. Trots detta är nog Vesga det största hoppet om förbättring. I nuläget känns det enbart frustrerande att i match efter match söka efter tecken på att Benat eller Iturraspe skulle vara tillbaka i gammalt gott slag. Möjligen skulle även frisparkskungen Ager Aketxe kunna prövas där. Nu verkar han mest figurera som ett alternativ till Muniain lite längre fram i banan.
Tyvärr är det nog så att den kreativa kraft på mitten vi kunde haft men inte har roar sig kungligt i Premier League i stället. Att vi för några månader sedan bara var en nysning från att få Mikel Merinos underskrift för en i sammanhanget mycket blygsam summa smärtar naturligtvis extra mycket när man ser var i lagbygget Athletic inte riktigt håller måttet. Allt verkade klart. Merino som hade en misslyckad säsong i Dortmund bakom sig, ville tillbaka till Baskien och Borussia Dortmund hade i princip kommit överens med Athletic. Det enda som saknades var den slutgiltiga signeringen. Borussia Dortmund ville egentligen låna ut men Athletic ville köpa och eftersom det även var Merinos vilja verkade saker vara klar ... Men fem i tolv dök helt plötsligt Newcastle upp och ställde upp på de ursprungliga önskemålen från Dortmund. När man nu ser Merino briljera i England är det inte för inte man känner att det skaver lite i hjärtat. Merino skulle ha kunnat ha varit nyckeln till Athletics offensiv och som sådan en skillnad mellan att konkurrera om en Champions Leauge-plats och en anonym mittenplacering. Att ytterligare en mittfältsdirigent i Ruiz de Galarreta äntligen ser ut att få utlopp för sin talang i Barca B får en naturligtvis också att fundera lite. Fullständigt dominant på Lezama fram tills han får skadebesvär. När han sedan är tillbaka efter konvalescensen fastnar han mellan stolarna. Verkligheten ser inte alltid ut som i dikten men det hade onekligen varit ett mer passningssäkert och bolltryggt mittfält om Muniain hade haft Merino, som brukar jämföras med Xabi Alonso, och Ruiz de Galarreta, som i Barca jämförs med Xavi, att bolla med.
Framåt har det individuellt sett hyfsat ut. Muniain håller en hög och jämn nivå. Tyvärr är han emellanåt ganska ensam som offensiv kreatör. Inaki Williams blandar och ger. Han är hela tiden på gränsen till något riktigt stort. För närvarande är han alldeles för ojämn men när/om han blommar ut på riktigt kommer det bli riktigt kul för Athletic. Längst fram håller Aduriz fortfarande klassen men likt Muniain är han alldeles för ensam i sin roll. På samma sätt som det behövs fler som kan dyrka upp ett försvar och därmed skapa lägen behövs det fler som regelbundet kan ta tillvara på de lägen som bjuds.
För att Zigandas otydliga och lite osäkra lagbygge ska få färg och kunna utmana krävs att mittens rike styrs upp och att Inaki Williams äntligen visar vad han kan mer regelbundet. Laget har riktig spetskvalitet i Kepa, Laporte, Muniain och Aduriz. Skulle dessutom ovanstående pusselbitar hitta hem kan säsongen bli ljus för Athletics del. Men det är som sagt en hel del nycklar kvar att finna för att nå dit.
Om man ska sammanfatta Zigandas första tid i klubben, tror jag otydlighet är ordet att landa i. Det är som att han fortfarande söker sin identitet. Resultaten fram till i går antyder att han bygger bakifrån. Och fram till i går har man kunna köpa det. Men det är egentligen först i matcher mot ett i teorin bättre lag som defensiven på riktigt sätts på prov. När den då fallerar blir även bristen på offensiv styrka tydligare. På ett plan känns det som att Ziganda inte vågar spänna bågen utan enbart är inne och förvaltar Valverdes Athletic. Valverde kom in för att städa upp efter Bielsa och under hans första lyckosamma säsong såg hans bygge också som bäst ut. Då hade han fått lite defensiv skruv på laget utan att för den skull eftersätta den offensivt kreativa ådran allt för mycket. Men med åren blev Valverdes lag allt mer statiskt och fantasilöst. Att det resultatmässigt sett okej ut hade mer med att Aduriz, likt ett fint vin, bara blev bättre med åren än med ett kreativt kollektiv att göra. När Ziganda tog över i somras hade jag därför hoppats på ett mer spännande och mindre förutsägbart Athletic. Tyvärr har jag hittills inte sett mycket som tyder på det. Defensiven har sett bra ut mot sämre motstånd och bortaspelet har fått sig en ansiktshöjning. Men i övrigt är konturerna ganska otydliga. Att Ziganda laborerat lite väl mycket med laguppställningarna bekräftar bara den bilden.
Ljuspunkterna har främst legat på individuell nivå. Målvakten Kepas spel är defenitivt en sådan. Från en lovande tredjemålvakt i laget till ligans kanske främste målvakt på bara ett år är inte dåligt marscherat. Att Real Madrid ryktas vara intresserade av hans tjänster är därför inte så konstigt. I backlinjen har mittbacken Unai Nunez, i Yerays frånvaro, gått från klarhet till klarhet. Den tjugoårige Nunez ser därmed ut att kopiera Yerays bedrift från i fjol. Imponerande testspel med a-laget under sommarmånaderna som leder till en plats i truppen. Initialt tänkt som reserv på positionen har han nu tagit ett rejält kliv in i rollen som självklart förstaval.
Tyvärr känns inte de defensiva mittfältarna lika självklara som mittbackarna. Den bolltrygga dirigenten som med passningssäker fot öppnar upp framåt saknas i nuläget. Det är också här Ziganda har snurrat som värst. Alla tänkbara par av San Jose, Benat, Vesga och Iturraspe har testats men ingen av de fyra har klivit fram. Efter en svag fjolårssäsong har San Jose möjligen varit den vassaste av de fyra, men han är mer av en städgumma än en dirigent. När han var som bäst för två år sedan hade han en kreativ och passningssäker Benat bredvid sig, men tyvärr har Benat inte riktigt varit sig lik sedan dess. Året före var Iturraspe lysande på den positionen och blev t o m uttagen I Spaniens VM-lag det året. Efter en efterhängsen skada har även han haft svårt att hitta tillbaka till sin fornstora form. Den fjärde i kvartetten, Vesga var i våras utlånad till Sporting Gijon och eftersom han där var lagets främste spelare var vi många som hade förhoppningar om kommande stordåd den här säsongen. Vesga har inte varit dålig när han fått chansen men han har heller inte satt ner foten på det sätt man hade hoppats. Trots detta är nog Vesga det största hoppet om förbättring. I nuläget känns det enbart frustrerande att i match efter match söka efter tecken på att Benat eller Iturraspe skulle vara tillbaka i gammalt gott slag. Möjligen skulle även frisparkskungen Ager Aketxe kunna prövas där. Nu verkar han mest figurera som ett alternativ till Muniain lite längre fram i banan.
Tyvärr är det nog så att den kreativa kraft på mitten vi kunde haft men inte har roar sig kungligt i Premier League i stället. Att vi för några månader sedan bara var en nysning från att få Mikel Merinos underskrift för en i sammanhanget mycket blygsam summa smärtar naturligtvis extra mycket när man ser var i lagbygget Athletic inte riktigt håller måttet. Allt verkade klart. Merino som hade en misslyckad säsong i Dortmund bakom sig, ville tillbaka till Baskien och Borussia Dortmund hade i princip kommit överens med Athletic. Det enda som saknades var den slutgiltiga signeringen. Borussia Dortmund ville egentligen låna ut men Athletic ville köpa och eftersom det även var Merinos vilja verkade saker vara klar ... Men fem i tolv dök helt plötsligt Newcastle upp och ställde upp på de ursprungliga önskemålen från Dortmund. När man nu ser Merino briljera i England är det inte för inte man känner att det skaver lite i hjärtat. Merino skulle ha kunnat ha varit nyckeln till Athletics offensiv och som sådan en skillnad mellan att konkurrera om en Champions Leauge-plats och en anonym mittenplacering. Att ytterligare en mittfältsdirigent i Ruiz de Galarreta äntligen ser ut att få utlopp för sin talang i Barca B får en naturligtvis också att fundera lite. Fullständigt dominant på Lezama fram tills han får skadebesvär. När han sedan är tillbaka efter konvalescensen fastnar han mellan stolarna. Verkligheten ser inte alltid ut som i dikten men det hade onekligen varit ett mer passningssäkert och bolltryggt mittfält om Muniain hade haft Merino, som brukar jämföras med Xabi Alonso, och Ruiz de Galarreta, som i Barca jämförs med Xavi, att bolla med.
Framåt har det individuellt sett hyfsat ut. Muniain håller en hög och jämn nivå. Tyvärr är han emellanåt ganska ensam som offensiv kreatör. Inaki Williams blandar och ger. Han är hela tiden på gränsen till något riktigt stort. För närvarande är han alldeles för ojämn men när/om han blommar ut på riktigt kommer det bli riktigt kul för Athletic. Längst fram håller Aduriz fortfarande klassen men likt Muniain är han alldeles för ensam i sin roll. På samma sätt som det behövs fler som kan dyrka upp ett försvar och därmed skapa lägen behövs det fler som regelbundet kan ta tillvara på de lägen som bjuds.
För att Zigandas otydliga och lite osäkra lagbygge ska få färg och kunna utmana krävs att mittens rike styrs upp och att Inaki Williams äntligen visar vad han kan mer regelbundet. Laget har riktig spetskvalitet i Kepa, Laporte, Muniain och Aduriz. Skulle dessutom ovanstående pusselbitar hitta hem kan säsongen bli ljus för Athletics del. Men det är som sagt en hel del nycklar kvar att finna för att nå dit.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)