Uppgång och fall?

För fem månader sedan åkte ett spanskt mittenlag upp till Manchester och spelade fullständigt brallorna av stadens röda stoltheter. Det var inte bara det att man vann, det var på sättet man vann som imponerade. Med en tro på det egna spelets konstruktiva förmåga gav man blanka fasen i att arenan var Old Trafford och motståndarna hette Manchester United. Och där och då återuppväcktes förhoppningen om att toppfotboll inte bara behöver vara 'rikast är bäst'. Det jag trodde mig se var en seriös utmanare till de ekonomiska stormakterna. En utmanare som inte tänkte bygga Rom med hjälp av oljepengar. Istället möttes jag av ett lag vars framgång stavades idé, såväl på planen som utanför planen. Argentinaren Marcelo Bielsa som under det senaste decenniet betraktats som en av världens bästa tränare, verkade ha fått det perfekta laget för sitt kall. Bielsa har en tydlig idé om hur fotboll ska spelas och han lämnar ingenting åt slumpen. Så när det mest 'brittiska' av spanska lag Athletic Bilbao, på mindre än ett halvår, blivit ett lag som gjorde Pep Guardiola grön av avund, var vi många som stod vid sidlinjen och log förälskat. Idén utanför planen som bygger på baskisk tillhörighet kan naturligtvis ur fel vinkel tolkas brunt. Men naiv som jag är vill jag hellre se det ur ett annat perspektiv, det lokalt producerade alternativet. Storheten med att gräva där du står och skapa ett sammanhang där kollektivet är större än summan av individerna.

Det romantiska alternativet till kanske framför allt Real Madrid, vars lag består av legosoldater som slåss för den som betalar bäst och som tränas av världens främsta legocoach. För som tränare är Jose Mourinho Marcelo Bielsas antites. Mourinho är tränaren som förkroppsligar idén om att 'seger är allt'. Och ska vi vara ärliga är det ingen som slår Mourinho på fingrarna i det avseendet. Mourinho är mannen att kalla in när överbetalda stjärnor ska drillas att gå i takt. Han är inte mannen som förkroppsligar en spelidé, som Bielsa, Guardiola, Sampaoli, Zeman eller Cruyff. Bielsas projekt i Bilbao handlar, tvärtemot Mourinhos framfart i Madrid, om hur långt man kan nå med ett begränsat material. I Bielsa fall handlar det alltid om att få spelarna att spela hans spel på ett optimalt sätt. I Mourinhos fall handlar det om att vinna till varje pris. Hur spelar ingen roll. Från Bielsas position spelar hur alltid roll. Om fotboll är krig måste det finnas ett värde att försvara. För legosoldaten ligger värdet enbart i lönekuvertet, men framgången måste ha ett större värde än så i Bielsas värld. Han krigar för en fotbollsfilosofi. En fotbollsfilosofi som naturligtvis kräver framgång för att ha fortsatt berättigande.

Barcelona brukar i och för sig i idrottens svartvita värld ofta och välformulerat beskrivas som Real Madrids antites och visst är de det på många vis. För även om Barcelonas ekonomiska styrka är lika stor som Real Madrids, kombineras säcken med pengar trots allt med en idé om fotboll som går utöver 'vinna är allt'-filosofin. Barcelona utgår likt Athletic Bilabo utifrån sin egenproducerade akademi och en tydlig idé om hur Barcelona ska spela fotboll. De som skiljer katalanerna från baskerna är att de förstnämnda har de ekonomiska musklerna att behålla sina talanger och även kan komplettera dem med stjärnor utifrån. 

Bielsas begränsning ligger inte enbart i penningpungens storlek utan även i upptagningsområdet för möjliga nyförvärv. Han kan inte skrika efter bättre spelare i tid och otid, utan hans roll som tränare är istället att förädla det material han har till sitt förfogande så gott det går. Så när Bielsas armé av uppoffrande basker lekte bort Manchester United från fortsatt Europaspel i våras, kändes det som att han var på väg att lyckas med sitt projekt att lära humlan flyga. Nu, inte ens ett halvår, senare verkar Bielsas rike fullständigt raserats. Deras två stora stjärnor Fernando Llorente och Javi Martinez är på väg bort under minst sagt bökiga omständigheter eftersom Athletic Bilbao inte riktigt vill släppa taget. Dessutom har de inlett säsongen med noll poäng och nio insläppta mål på två matcher. Självklart kan saker och ting vända men med tanke på att allt verkar vara en enda röra för tillfället verkar det inte troligt. Har svårt att tro att det enbart är avsaknaden av Llorentes och Martinez fotbollskunnande på planen som spelar in. Visst gör det ont när lokala talanger försvinner till rikare klubbar, men sådan är tyvärr fotbollskapitalismen. Att som fotbollsspelare gå till den som betalar bäst är varken konstigt eller klandervärt.

Det som är tragiskt är att toppen i fotbollsvärlden i och med detta smalnar av och att det idag är så gott som omöjligt för någon utanför den översta kretsen att utmana. I Spanien blir Barcelona och Real Madrid bättre och rikare för varje minut medan resten av klubbarna inte har en chans att hänga med. Resten av klubbarna får finna sig i att vara plantskolor. Det samma gäller förhållandet mellan Manchesterklubbarna och resten av klubbarna i England. Spelarnas marknad innebär att hierarkierna blir tydligare. För att lyckas fullt ut som toppspelare bör du vinna de stora titlarna och de kan enbart vinnas i några få klubbar. Liga efter liga blir till tvekamper mellan de två stora, där alla andra lag ses som statister. Lag som Barcelona och Manchester United är inte enbart de för tillfälligt bästa klubbarna, utan klubbar som på ett närmast metafysiskt plan ÄR bäst. Vad händer med fotbollssupporteriet i ett läge där det oförutsägbara suddas ut? Vem älskar i längden ett lag där segern är norm? Ett New York Mets-fan fick en gång frågan om varför han inte höll på de mycket mer framgångsrika lokalkonkurrenterna New York Yankees, och svarade: Att hålla på Yankees är som att hoppas på att Steve Jobs vinner på lotto. Lite så är det med de ekonomiska stormakterna i fotboll. Visst har jag förståelse för att man i Manchesters ljusblåa kvarter jublar över vad lite oljepengar kan göra, men för alla oss andra blir fotbollsvärlden så oändligt mycket fattigare när koncentrationen på några få toppklubbar ökar.

Det är här drömmen om någonting annat, någonting som utmanar den rådande världsordningen på riktigt kommer in. Att Athletic Bilbao med sin filosofi skulle utmana de stora på allvar var det kanske få som trodde, men de fick i alla fall många av oss att börja drömma igen. Och det är klart att den som inte siktar högt utan nöjer sig med det medelmåttiga naturligtvis inte faller lika hårt. I Athletic Bilbaos fall hade det säkert i dagsläget varit enklare att falla tillbaka på ett "brittiskt" tjongspel där undvikandet av misstag ska minimeras. När man nu istället under ett år har byggt upp ett tempel där man själva ska stå för spelet, blir det så klart svårare att agera när färgerna på paletten börjar blekna. Men eftersom fotbollen behöver drömmar och illusioner om att något annat än en stor säck med pengar ska ha betydelse, hoppas jag innerligt att det finns några kapitel kvar på Marcelo Bielsas saga i Bilbao.