Som på-håll-supporter har jag alltid slagits av bristen på "kritik" mot spelare och ledare inom Athletic Bilbao. Själv har jag på tryggt avstånd krävt både tränaren Ernesto Valverdes och diverse tveksamt presterande spelares avgång när spelet och resultaten hackat, men varje gång har jag slagits av att den typen av onyanserad spelarkritik lyser med sin frånvaro innanför den baskiska klubbens väggar. I lördags förstod jag varför, på riktigt varför. Det som hände fick mig faktiskt att skämmas en smula eftersom jag under det gångna året skällt en hel del på just lördagkvällens huvudperson.
I Bilbao åker man hellre ut ur La Liga än rubbar på sin policy om vad Athletic Club är och bör vara. När andra klubbar köper och säljer för åtskilliga miljoner, ägnar sig Athletic framför allt åt det man har, dvs utveckling av egna produkter. En lokal förankring som naturligtvis skapar band av närmast familjär karaktär. Spelarna och ledarna är inte utbytbara gladiatorer som de är i den moderna fotbollens finrum. I somras köptes det och såldes det exempelvis för noll kronor i Bilbao. Athletic är som den lokala ungdomsföreningen där alla är engagerade i alla och den glädje som alla, i laget och på läktaren, visade när Mikel Balenziaga äntligen fick sätta dit bollen ser man bara i en klubb där alla är engagerade i alla.
Efter ungefär tio år som professionell fotbollsspelare, mestadels i Athletic Club, har Balenziaga aldrig tidigare gjort mål, så när han några minuter efter det att Sevilla kvitterat fick chansen tog han den tillvara på absolut stiligaste vis. Efter att enkelt ha fintat sig till ett skottläge i hörnet av straffområdet drog han till. Hela San Mames förvandlades i det ögonblicket till ungdomslaget där den blyge alibispelaren äntligen får göra sitt första mål. Att Athletic Club återtog ledningen mot de bistra rivalerna Sevilla var stort men att Mikel Balenziaga fick göra mål var större. Det är vad Athletic Bilbao handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar