Skilda världar

När Athletic Bilbao för drygt en månad sedan vände 0-1 till 3-1 mot Napoli och därmed kvalificerade sig till Champions League visste euforin inga gränser i den baskiska bastionen. Ett kokande och bubblande San Mamés var på väg att lyfta från marken och belackarna som sa att den huggande spelfördelaren Ander Herrera skulle bli svår att ersätta fick sig en långfingerhälsning som heter duga. När den goda fen sedan placerade laget i samma grupp som Porto, Sjachtar Donetsk och Bate Borisov var vi övertygande om att det här skulle bli en höst att rama in för alla Athleticfans.

Drygt en månad senare återkommer laget slokörade från en förnedrande visit borta i Vitryssland. Värdarna Bate Borisov som förlorade sin första match med 6-0 mot Porto hade satt punkt för den svartaste september i mannaminne för det baskiska flaggskeppet. Sällan har väl utgången av en match varit så fatalistiskt given på förhand. Sex septembermatcher har inneburit noll segrar, två oavgjorda och fyra förluster. På närmare fem timmars spel på San Mamés har man inte lyckats göra ett enda mål och den enda av matcherna där man på förhand ej varit favorit var mötet med Barcelona på Camp Nou. 0-2 var därför inte mycket orda om där. Men 0-0 hemma mot Sjachtar i en match där knappt en målchans skapas framåt och det i en match som bör vinnas om man är intresserade av att gå vidare är nåt att orda om. Att följa upp det med 0-1 hemma mot Granada i en match där Iturraspe avgör matchen med ett pojklagsmisstag är nåt att orda om. Och att efter det åka ner till Madrid och bjuda Rayo på deras första vinst för säsongen i en match där Gorka står för en helt oförklarlig målvaktstabbe är nåt att orda om. Att sedan inte skapa nåt framåt av värde under nittio minuters derby mot Eibar är också nåt att orda om. Så när ett lag som kollektivt trampar i kvicksand åker till Vitryssland och blir utspelade av Portos munsbit är det bara logiskt. Allt som tidigare under månaden var dåligt blev här uruselt.

Att till synes friska spelare en efter en samtidigt presterar sin sämsta fotboll på flera år, när förutsättningarna för att göra det motsatta borde varit optimala, är för alla hugade en gåta. Tydligt är att Ander Herreras position inte har ersatts på ett sätt man hoppats på men det kan inte förklara att en hel trupp så kraftigt underpresterar som Athletic gjort.

Athletic har i och för sig en historia av att vara en varannan-års-klubb. Efter Bielsabollens framgångar våren 2012 drabbades exempelvis laget av baksmälla under hösten. Men då fanns det ett tydligare mönster. Bielsa är känd för att bränna ut sina lag och det var allmänt turbulent kring den flegmatiske argentinaren. Det som är en krydda när det går bra blir bara skoskav när det går dåligt. Dessutom var Javi Martinez sorti smutsigare än Ander Herreras avsked. Lägger vi tjafset kring Llorente till detta blir fallet mer förståeligt. Den nyckfulle Bielsa ersattes sedan av Valverde som med sin baskiska bakgrund stod för stabilitet och harmoni, allt det som Bielsa saknade. När Athletic var som bäst under fjolåret såg det ut som att den "galna" anfallsfotbollen inte hade ersatts utan mer kompletterats med trygghet bakåt.

Den fotboll som spelats under september har däremot präglats av osäkerhet bakåt och meninglöst sidledsspel kombinerat med meningslösa krossbollar på rutin framåt. Det verkar nästan som att riskminimering in absurdum varit ledordet under den gångna månaden. Ingen tanke förutom riskminimering har kunnat anas, vilket medför korta, riskfria, passningar i sidled eller långa, riskfria, krossbollar på rutin in i motståndarens straffområde. Ett spel som i längden tär på tron på det egna spelet. Om du bara ska minimera riskerna blir den för varje sekund allt tydligare premissen att du inte har förmågan att göra nåt konstruktivt. Har du riskminimering som enda ledstjärna lite för länge försvinner självförtroendet och tappar du självförtroendet börjar du i din iver att riskminimera istället göra horribla misstag. Jag vet inte om riskminimering varit Valverdes tanke för den viktiga septembermånaden. Men det skulle kunna vara en hemrullad förklaring i alla fall.

Bakom kolosserna Barcelona och Real Madrid är Athletic Bilbao den enda klubb som aldrig åkt ur La Liga. En svit med rejält darr på ribban just nu, för även om säsongen än är ung luktar det väldigt mycket Villareal alà 2011/2012 om dagens Athletic.

Riskminimering var aldrig Marcelo Bielsas filosofi och om september varit ovanligt svart för hans gamla lag så har han själv, knappt sjuttio mil österut, visslat i dur den senaste tiden. Dur och dur förresten, problemfri har Bielsas tid i Marseille knappast varit. Vi talar trots allt om Marcelo Bielsa ... Men efter sex raka segrar och i ensamt majestät ståtande överst i den franska ligan är det riktigt kul att vara supporter till Olympique Marseille. När jag såg hur OM spelade ut St Etienne under den första halvleken i söndagens sena möte såg jag också allt det Athletic Bilbao inte var för stunden men som däremot präglade deras tid under våren 2012. Hög press, snabba omställningar och ljuvligt kortpassningsspel utfört av spelare i ständig rörelse. Jag såg också spelare med självförtroende som vågar utföra det konstruktiva alternativet. Olympique Marseille spelar för närvarande som att det inte fanns nån morgondag. Och eftersom det alltid? kommer en baksmälla med Bielsa kanske det trots allt är klokast ändå att trycka gasen i botten. Om du vet att det kommer att göra ont i huvudet i morgon kanske du ska njuta så mycket du kan av stunden. Att Marcelos matiné i Marseille ska fortsätta spraka fram till våren och då på allvar stå som en allvarlig utmanare till PSG:s "givna" titel har jag svårt att tro. Det kommer förmodligen att blandas och ges lite väl mycket i Marseille under säsongen men just nu är den ruffiga hamnstadens stolthet det intressantaste laget att följa bland toppligorna i Europa.