Att vinna eller att utvecklas?

Athletic Bilbaos b-lag, Bilbao Athletic ligger efter halva säsongen sist i den spanska andradivisionen. Och efter att ha följt laget via Bet365:s minimala skärm under hösten är det både lätt och svårt att förstå varför. De har, trots bra spel fram till straffområdesgränsen, haft förbenat svårt att göra mål. Det typiska matchmönstret har sett Bilbao Athletic spela småtrevligt på mittplan. Ofta har man haft både spelövertag och skenbart chansövertag. Skenbart, därför att den riktiga spetsen saknats. Det småtrevliga spelet innebär också att man gärna vill spela sig ur svåra situationer istället för att bara sparka bort bollen. Med andra ord har det varit ganska enkelt att se vad Bilbao Athletic saknat, nämligen ett mer cyniskt försvarsspel och en anfallare med tyngd. Exempelvis är jag ganska säker på att anfallaren Gaizka Toquero hade varit perfekt för laget om lagets främsta ambition varit att stanna kvar i Segundan. Toquero platsade inte längre i Athletic Bilbao och har den här säsongen istället varit en av de bidragande orsakerna till att de baskiska bröderna i Deportivo Alaves nu leder Segundan. Det fanns och finns fler exempel på spelare inom organisationen som förmodligen skulle ha gjort Bilbao Athletic till ett habilt mittenlag i Segundan. Varför har man då inte använt sig av dessa spelare och tillåtit sig att spela lite cyniskt för att vinna matcher emellanåt?

Lägligt nog dök debatten om Svenska fotbollsförbundets beslut att ta bort seriespel för fotbollsungdomar under tolv år upp som ett filter att även förstå Bilbao Athletics höstsäsong med. Kortsiktig vinst är inte alltid det samma som långsiktig utveckling. Bilbao Athletic är ett utvecklingslag vars målsättning är att utveckla spelare på bästa sätt. På samma sätt som det främsta skälet, ur ett sportsligt perspektiv, till att ta bort seriespel under tolv år i Sverige är att det inte främjar den enskilde spelarens utveckling. Det finns naturligtvis fler sunda skäl till att inte seriespela men jag inbillar mig att spelarutvecklings-argumentet är det som biter bäst på fladdriga sportjournalister som med en grogg i näven skrockar om att man kanske ska avskaffa målstolpar också. Vill man att ett lag med tolvåringar ska hamna högt i en serie, toppar man och låter de för stunden stora och starka ha framträdande positioner. Att klubben några år senare förmodligen både saknar bredd, eftersom de tidigare bortvalda skaffat sig en ny hobby, och elit, eftersom de tidigare valda inte är störst och starkast längre, är ju ett senare problem när belöningen i serieseger för stunden står på agendan. Vän av ordning invänder förmodligen nu med att den tränare som toppar för tidigt inte bör vara tränare. Det ligger naturligtvis något i det men det är garanterat svårare att stå emot trycket från föräldrar och sitt eget ego när seriesystemsbetyget finns. Det är lättare att tänka bredd och spelarutveckling om varje match har ett värde i sig och inte främst som en del i ett större seriesystem.

Det är klart att Bilbao Athletics resultatmässiga ökenvandring har varit tung för Bilbao Athletic och deras tränare Ziganda. Målstolparna är ju trots allt inte avskaffade och man blir alltid bättre till mods av vinster än av förluster. Men till skillnad från konkurrenterna i Segundan är Zigandas främsta uppgift inte att vinna till varje pris utan att utveckla spelare som i framtiden kan utgöra stommen i a-laget. Att använda sig av spelare som inte kan tänkas vara med och forma framtidens Athletic Bilbao är därför otänkbart. På samma sätt som det är otänkbart att spela cyniskt eftersom det alternativet aldrig är utvecklande där och då.

Om alla ungdomstränare inom svensk fotboll hade samma tänk som José Ziganda skulle vi naturligtvis inte behöva ta bort serietabeller för spelare under tolv år. Å andra sidan skulle vi då inte heller ha något behov av dessa tabeller.