Under en korkek i Bilbao

Som vanligt är det inte mycket som händer i Bilbao när semestrarna lägger sig som bomull runt våra fotbolls-alter-egon. I andra städer pågår 'silly season' för fullt, med den ena flygande maran värre än den andra. Men inte i Bilbao inte; där är det som brukligt stiltje på värvningsfronten. När det enda  namn som luftas är en 17-årig Robert Navarro, som tillhör Monaco men sägs vilja bort, vet man att det är lugnt och skönt under korkeken.

Vid samma tid förra året var det argentinaren Eduardo Berizzo som placerade ut konerna. Likt många argentinska tränare står Berizzo för en Bielsa-light-fotboll, vilket visade sig vara en dikeskörning för våra hjältar från Bilbao. Efter en förnedrande förlust med 3-0 mot Levante i början av december, och en fastgjuten nedflyttningsplatta under fötterna fick b-lagstränaren Gaizka Garitano ta över. Och likt Ole Gunnar Solskjaers äventyr i Manchester United gick det inledningsvis ganska bra. Med en rakare och enklare fotboll där hålen bakåt tätades igen kravlade man sig efter ett tag upp på säker mark. Ett tag hade man till och med en Champions League-plats inom räckhåll. Men på samma vis som i Manchesters röda kvarter stannade säsongen av när släckningsarbetet var avklarat. Det är en sak att spela som ett spelmässigt underlägset bottenlag där allt handlar om att kämpa ner de spelmässigt skickligare lagen på den övre halvan; men en helt annan sak att vara ett lag på den övre halvan som förväntas ha ett eget grundspel och föra matcher.

Gaizkavännerna säger att grundspelet kommer infinna sig nu när Garitano får en försäsong på sig att sätta sin egen prägel på laget. Kritikerna hävdar att Garitanos fotbollsfilosofi är ganska grund och att "sparka och spring" inte håller i längden för ett lag med högre ambitioner än att undvika nedflyttning.

Det knorras också om att veteranerna har haft lite väl mycket att säga till om sedan Valverde lämnade Bilbao för Barcelona. Det mumlas om att att varken Ziganda, Berizzo eller Garitano har haft styrkan att montera ner gamla, inkörda hierarkier i Athletics omklädningsrum. Det bör tilläggas att förekomsten av informella hierarkier, per definition, är större på en plats där personalomsättningen är mindre. Och om det är frågan om en baksida kan man kanske säga att det är myntets baksida för en klubb av Athletics signum. Athletic blir lätt som ett gammalt familjeföretag där makt och kompetens inte alltid går hand i hand. Nackdelen med en tränare inifrån huset som "känner klubben väl" är att han redan internaliserat dessa informella hierarkier. När den nya ledaren för a-laget rekryteras från b-laget är naturligtvis risken överhängande att vederbörande inte ifrågasätter tågordningen i omklädningsrummet. Ett sätt att motverka detta är att ta in en tränare utifrån. Men det kräver sin man; att Berizzo inte var den mannen blev tyvärr allt tydligare under förra hösten. Berizzo hamnade till slut i ett ingenmansland där varken han eller spelarna trodde på hans fotbollsfilosofi.

Athletic Bilbaos "varumärke" i fotbollsvärlden är unik. Där alla andra professionella toppklubbar har hela världen som marknadsplats riktar sig Athletic inåt mot den egna verksamheten. Målet är att a-laget i så hög utsträckning som möjligt ska bestå av spelare från de egna leden. I den mån det värvas är ramen satt till spelare som är fotbollsfostrade i Baskien. Med andra ord bygger hela systemet på att Lezama ger "frukt".  Till skillnad från andra klubbar finns det ett egenvärde i att den egna verksamheten ger frukt i form av a-lagsspelare. I detta ligger ett dilemma som är större i Bilbao än i andra stora fotbollsstäder. Att måna om de man har innebär å ena sidan att ge yngre förmågor chansen i högre utsträckning än i andra klubbar. Men det kan också innebära att inte åsidosätta gamla trotjänare i onödan. Att bänka en trogen veteran är inte lätt i någon klubb och än svårare blir det när mer än halva laget består av gamla trotjänare.

En ständig tvistefråga är det önskvärda i att tränaren också kommer från de egna leden. Att risken att ta allt för stor hänsyn till veteranerna eller trotjänarna är redan nämnt. Gamla osunda hierarkier blottläggs lättare av en person utifrån. Å andra sidan kan internaliseringen av att Athletic är ett ständigt pågående projekt också vara positivt.

När Berizzo anställdes kände jag en frisk fläkt som skulle öppna fönstret i omklädningsrummet och vädra ut lukterna av sommarstuga i mars. Likt läromästaren Bielsa började han också med att ge flera av de yngre chansen. Varför han inte fullföljde det spekulerades det ganska vilt om i Bilbao under fjolåret. En teori är att han inte hade tillräckligt med mod att stå emot veteranernas syn på saken och att konsekvensen blev det sämsta av två världar. En coach som hade viljan att förändra men inte orken att övertyga truppen om de uppoffringar som krävdes. Flera var fallen av truppförändringar som drogs in innan de ens kommit upp ur startblocken. Exempelvis testades jättetalangen Inigo Vicente under försäsongen och gjorde enligt rapporterna ett strålande intryck. Trots detta förpassades han snabbt tillbaks till b-laget. Unai Lopez var bäst på planen i flera av försäsongsmatcherna, ändå fick han inte förtroendet när ligan startade. En som fick chansen var Peru Nolaskoain. Men trots fina betyg blev hans tid i rampljuset ganska kortvarig.

Under Garitano är det kanske framförallt tre saker som stuckit ut. Valet av Iago Herrerin som självklar förstemålvakt är det första. Den unge Unai Simon gjorde inte bort sig när han i inledningen av fjolårssäsongen tvingades till en oväntad a-lagsdebut. Att den ojämne Herrerin trots detta sågs som det självklara förstavalet när han kom tillbaka efter skada sågs allmänt som en ren eftergift åt hierarkin i omklädningsrummet. Att Benat, trots att han inte är i närheten av sitt gamla jag, ständigt får förnyat förtroende är det andra. Unai Lopez som under försäsongen briljerade fick ytterst få chanser att visa sin förmåga. Benat tar dessutom av gammal vana hand om så gott som alla fasta situationer trots att hans statistik numer är urusel på det området. Det tredje är att rollen som central offensiv mittfältare nästan alltid tilldelas den hårdföre Raul Garcia på bekostnad av den mer bolltrillande Iker Muniain då bägge är tillgängliga. Detta trots att exempel Inaki Williams trivs mycket bättre när Muniain håller i den offensiva taktpinnen.

Våravslutningen visade knappast några tecken på mod att bryta upp gamla hierarkier eller försök att skapa ett bollsäkert grundspel, så innan allt sparkat igång på riktigt får jag nog ställa mig till de tveksammas skara.

Men vem vet, vill det sig väl kanske Garitano utvecklas till en coach i Diego Simeones anda, dvs en tränare som sätter lungor och defensiven främst, men ändå bollskickligt hugger som en kobra när tillfälle ges. Vill det sig illa får vi en upprepning av 2017/18 där en före detta b-lagstränare utan egen spelfilosofi sköter administrationen, samtidigt som det äldre gardet tar hand om laguttagningen under en säsong.

Spelarmaterialet är annars sig likt sedan föregående säsong. Tackat för sig har bland andra Susaeta, Iturraspe och Rico gjort, vilket knappast någon kan beklaga. Tyvärr har även målvaktstalangen Alex Remiro lämnat för lokalkonkurrenten Real Sociedad (som för övrigt ser hyperintressanta ut i år). Vilket innebär att det förmodligen blir Unai Simon och Iago Herrerin som får dela på uppdraget även i år. Förhoppningsvis har Simon tagit ytterligare ett kliv och tagit över som förstaval när säsongen startar i augusti. Ännu ett år med säkerhetsrisken Herrerin som förstamålvakt vill jag helst slippa. Ny i truppen är Jokin Ezkieta, en målvakt med rötter i Osasuna som harvat runt i Barcelona B de senaste åren. Tveksamt om han går in och tar över men kanske blommar han ut i Bilbaos flora.

Med Inigo Martinez, Yeray Alvarez och Unai Nunez i mitten och Yuri Berchiche och Ander Capa på flankerna känns backlinjen som den starkaste lagdelen i Athletics trupp. Det ska dessutom bli intressant att se hur 20-årige Daniel Vivian sköter sig under försäsongen. Ifjol var han en klippa i Bilbao Athletics försvar. På flankerna är det fortfarande veteranerna Balenziaga och de Marcos som backar upp. Om backlinjen är den starkaste lagdelen är det defensiva mittfältet den svagaste. Benat och San Jose gjorde inte heller den gångna säsongen någon människa glad. Bägge två har sett sina bästa dagar och gör mer skada än nytta. Benat slår bort alldeles för många fasta situationer och San Jose är på tok för långsam. Personligen hade jag gärna sett Unai Vencedor testa vingarna under försäsongen. Vencedor har potential att bli den spelfördelande dirigenten som saknats på mitten i Athletics rike de senaste åren.

Tyvärr verkar inte Vencedor vara en av de som försäsongar med a-truppen den här sommaren och möjligen är det så att avsaknaden av en spelfördelande dirigent är en ickefråga i Gaizkas syn på fotboll. Ungtupparna Oihan Sancet, Inigo Vicente, Gaizka Larrazabal och Asier Villalibre har däremot fått chansen att övertyga om sin klass under försäsongen. Speciellt hoppas jag att Sancet och Vicente får fortsatt förtroende. Sancet är en bollsäker herre som skulle passa både defensivt som offensivt på det centrala mittfältet. Vicente är en spelare som likt Muniain har det där lilla extra, men likt Muniain är han inte heller någon defensiv vinthund. Apropå Muniain hoppas jag att vi den kommande säsongen får se honom i den fria offensiva mittfältsrollen och inte utslängd på en kant. En spelare jag däremot gärna ser lite längre ut på kanten är Inaki Williams. Garitano har envisats med att placera honom som striker; i hopp om att ersätta en åldrande Aduriz. Om inte Asier Villalibre tar det avgörande klivet in i Aduriz inkörda skor, skulle jag inte ha nåt emot att istället se Raul Garcia längst fram.

Min personliga elva skulle vara nåt i den här stilen: Unai Simon i mål. En backlinje bestående av Yuri Berchiche, Yeray Alvarez, Inigo Martinez och Ander Capa. Ett mittfält med Unai Lopez (när Athletic förväntas vara spelförande)/ Dani Garcia (när Athletic förväntas vara tillbakapressade), Oihan Sancet, Iker Muniain, Inigo Vicente (med Inigo Cordoba som alternativ när vi inte är spelförande)och Inaki Williams. Och så Raul Garcia längst fram.

Om ett par veckor vet vi mer om hur Garitano tänker organisera sina styrkor. Låt oss då åtminstone hoppas att mina farhågor om Benat, San Jose och Herrerin på bekostnad av Vicente, Sancet och Simon inte besannas.