Teenage Kicks

Att Gaizka Garitano har satt sig i en svår sits är ett understatement. Att låna ut Inigo Vicente, en av de mest lovande talangerna i föreningen, i ett läge där han är kraftigt kritiserad för att inte våga stöta sig med veteranerna i omklädningsrummet gör att han knappast kan räkna med att inleda säsongen med en smekmånad.

Brist på mod till att göra det nödvändiga säger många. Man skulle också kunna vända på det hela och säga att det är just mod han visar. Tålamodet hos supportrarna är naturligtvis större om man väljer att satsa på yngre förmågor som förväntas bli bättre vad det lider. Om man ser att det finns en tanke om framtiden har man förmodligen mer överseende med en blygsam placering i början av säsongen. Om man däremot fortsätter att spela med kritiserade veteraner har man inte samma startsträcka. På så vis kan man påstå att det är modigt av Garitano att, om han väljer att återigen luta sig mot de gamla "trotjänarna", så tydligt visa att han förtjänar att bli sparkad om inte Athletic visar att de är med där uppe under hösten.

Det är en sak om veteranerna fortfarande håller en hög klass. Men jag har svårt att se hur exempelvis San Jose, Benat, De Marcos och Balenziaga fortfarande av egen kraft kan ses som självklara i ett La-ligalag med ambitioner. På sin höjd som reserver i krissituationer. Att då Inigo Vicente lånas ut bådar inte gott inför den kommande säsongen. Få i Athletics trupp besitter Vicentes offensiva spelförståelse. Tyvärr känns åsidosättandet av Vicente som ett bevis på Garitanos primitiva synsätt på fotboll. Gaizka premierar spelare som jagar och stressar. Inget fel med att vara duktig på att jaga och stressa motståndaren. Men om du inte har nån känsla för vad du ska göra av bollen när du erövrat den blir ditt spel enkelspårigt och lättläst. Tyvärr var det det som präglade Athletics vår. Defensivt spel med hög press tog Athletic upp i tabellen och allt verkade frid och fröjd. Bristerna med Garitanos spel uppenbarades först när nedflyttningsstrecket var på betryggande avstånd. När offensivt spel inte längre bara kunde mjölkas ur energi blev Athletic väldigt lättlästa. När anfallsspelet i nio fall av tio handlade om långbollar från backlinjen eller adresslösa inlägg från kantspringarna blev det ganska enkelt att försvara sig mot Athletic. Garitano har inget annat än energi att erbjuda i anfallsväg. En spelare som Inigo Vicente skulle kunna erbjuda ett alternativ till långbollar in mot motståndarnas backlinje. Förväntar man sig en matchbild där motståndarna för matchen är kanske inte Inigo Vicente förstavalet, men i matcher där Athletic förväntas vara kreativa bör det finnas plats för en Vicente, nån som kan kombinationsspela och hitta öppningar där andra slår iväg bollen på chans.

Det är mycket möjligt att jag överskattar Vicente. Han kanske är för vek och för dålig defensiv för att lyckas på den högsta nivån. Garitano kanske har rätt som inte låter honom få chansen. Men i min bok illustrerar fallet Vicente ett vidare problem med Gaizkas tränargärning än bara en spelare. Garitano representerar en fotboll som i huvudsak är destruktiv och ganska kortsiktig. Att i vissa fall premiera spelare som är bäst utan boll är naturligtvis en del av spelet. Många är exemplen på nykomlingar där det egna "vackra" spelet sjunkit som en sten för att man varit i överkant naiva. Att som nykomling sätta defensiven främst och spela på att motståndaren gör misstag är naturligt. Det var också naturligt att Athletic i det läget de befann sig i slutet av förra året började spela så. Garitano lyckades både täppa till bakåt och i det korta loppet tillföra energi. Men i det långa loppet räcker inte det. Det är därför som vissa tränare gör karriär som brandsläckare. Tränare som tar över lag i kris. Tränare som med enkla medel får det krisade laget att ta de nödvändiga poängen som krävs för att kravla sig ovanför nedflyttningsstrecket. Men en klubb som Athletic borde ha större ambitioner än att kortsiktigt undvika nedflyttning. En klubb med en policy där den egna akademin sätts i förarsätet måste också göra sitt yttersta för att ge de talanger som finns möjligheten att nå sin fullständiga potential. Att enbart premiera rutin och fysik kanske funkar om du vill undvika nedflyttning men det fungerar inte om du i längden har större ambitioner än så.

I årets Athletic hade jag utöver Vicente även gärna sett att Peru Nolaskoain fått en permanent plats i truppen, men här är ändå utlåningen mer begriplig. Nolaskoain är i nuläget inget förstaval på vare sig mittbackspositionen eller det centrala mittfältet, oavsett matchbild. Daniel Vivian och framförallt Oihan Sancet har också övertygat under försäsongen, men sägs alternera spel i Bilbao Athletic med spel i a-laget. Att mittbacken Vivian mestadels kommer att hålla till i b-laget är inget konstigt men att Sancet som kanske varit Athletics bästa spelare under försäsongen inte är given i förstauppställningen är mycket märkligt. Jag hoppas innerligt att Sancets dubbla pass enbart är på pappret. Skulle det inte vara det, och vi istället får se lösningen på Athletics största problem de senaste åren harva runt i b-laget under hösten, känns det som ännu ett bevis på att Garitano inte bör vara tränare för ett lag med högre ambitioner än att undvika nedflyttning. Då har han visat att han skiter i ett kreativt mittfältspel.

Jag kanske borde invänta åtminstone en månad in i säsongen innan jag börjar ringa i domedagsklockan. Det kan vara så att jag i dagsläget bara är överdrivet bitter över att en spelartyp som Inigo Vicente inte får chansen. Benat, San Jose och De Marcos kanske storspelar under hösten och Athletic kanske ligger och jäser på en CL-plats när julskinkan plockas fram. Men jag kan inte riktigt släppa känslan över att vi riskerar en upprepning av Zigandas sorgliga uppvisning för två år sedan. Med tanke på att Garitano inte aviserat några större förändringar, vare sig spelar- eller spelmässigt, är det vi ser det vi har. Den inslagna vägen har ju redan presenterats under våren, då kreativitet lyste med sin tydliga frånvaro när kniven hade lyfts från stupen.

Om mina farhågor skulle besannas hoppas jag att det finns ett alternativt tränarnamn i rockärmen och frågan är då om den nuvarande b-lagstränaren och gamle storspelaren Joseba Etxeberria är det namnet. Han är möjligen lite för oprövad för att fungera som brandsläckare i november, men till skillnad från Garitano har han åtminstone konstruktiv fotboll som utgångspunkt och det ska bli kul att följa hans gärning i Bilbao Athletic. Etxeberria förfogar där över en stomme bestående av spelare som likt Sancet är födda år 2000.

Spelare att där följa lite extra är ytterbackarna Imanol Garcia de Albeniz och Alvaro Nunez. Om det råder ett överskott på kompetenta mittbackar i Athletics a-trupp är där inte lika välfyllt med ytterbackar av hög klass. Klasskillnaden mellan Yuri och Capa å ena sidan och Balenziaga och De Marcos å andra sidan är lite för stor. På tal om högklassiga mittbackar är förresten Aitor Paredes ännu en i raden att kika lite närmare på. På det centrala mittfältet förväntar jag mig också mycket av Unai Vencedor och 2001:an Benat Prados. Vencedor var redan ifjol den självklara dirigenten på BA:s mittfält och Prados styrde och ställde lite hur han ville på Basconias mittfält. Lite längre fram anses Inigo Cordobas tre år yngre lillebror Asier Cordoba vara en större talang, på ungefär samma position, än sin storebror. En annan kantspringare med potential är Juan Artota. Och allra längst fram är det många som kommer slänga ett extra öga på strikern Ewan Urain som briljerade stort under fjolåret i Basconia.

Slår man en djupare lov ner bland utvecklingslagen i Bilbao bör supertalangen Nico Serrano, född 2003, nämnas. Endast 16 år gammal anses han vara en offensiv talang utöver det vanliga. Man ska naturligtvis vara försiktig med superlativen över sådana unga spelare. Utvecklingskurvan går inte alltid spikrakt uppåt. 2001:an Ruben Azkona ansågs för ett år sedan vara den självklara arvtagaren till Aduriz, men trampade lite vatten i fjol. Det kommande året, som inleds i Basconia, får ge vid handen om stagnationen var temporär eller inte. En intressant nykomling som också tangerar ovanstående är backen Iker San Vicente. San Vicente är född 2001 och värvades till Barcelonas akademi från Osasuna för två år sedan. Då som sextonåring ansågs han vara en av de största talangerna i Spanien, vilket bevisades av att även Real Madrid och Manchester City ryckte i honom. Nu två år senare visade det sig att tiden i Barca inte riktigt blev vad han hoppades på. Vill det sig väl får han en nytändning i Athletic. Andra intressanta juniorer att lägga i marineringshatten är Inaki Williams lillebror Nico Williams, född 2002 samt mittfältarna Benat Gerenabarrena (2003) och Kepa Uriarte (2002).

Alla lovande talanger lyckas inte men har man en filosofi som bygger på att så många som möjligt i a-truppen ska komma inifrån huset, bör man åtminstone ha dörren på glänt in till det egna huset. Att se San Jose, Benat och De Marcos halka omkring år efter år, samtidigt som man själv aldrig får chansen, måste kännas tröstlöst.

Det kan tyckas märkligt att vara så negativt inställd som jag är till Garitanos gärning. Resultatmässigt kan man inte klaga på hans fjolår i Athletic. Han gjorde det han skulle och förde med råge upp Athletic på trygg mark. Athletic är inget Barcelona som ska spela "vacker" fotboll hela tiden. Det är också möjligt att jag fortfarande har Bielsabollens finaste stunder i allt för färskt minne för att se nyktert på saken. Bielsa är naturligtvis en extrem, men man kan inte förneka att han, vart han än går, skapar hopp om att framgångsrik och attraktiv fotboll är möjlig utan en välfylld plånbok. Det finns inget hos Garitano som får mig att drömma. Allt handlar om att i det korta loppet få ihop de poäng som krävs.

Athletics målsättning bör som vanligt vara en EL-plats. Når vi dit är säsongen, oavsett hur det har gått till, objektivt sett godkänd. Problemet med ett Garitaniskt perspektiv på fotboll är att allt annat än åtminstone en EL-plats är underkänt. Det finns inte utrymme för stolpe ut. Jag har lättare att acceptera en Bielsisk tolfte plats än en Garitanisk åttondeplats. Om jag under säsongen har kunnat glädjas åt mervärde som "vackert" spel och individuell spelarutveckling tar jag hellre en tolfte plats än en i slutändan åttondeplats med kastrerat spel där bågen aldrig spändes. Att i match efter match se spelarna hålla igen för att säkra defensiven ger inget pulshöjande mervärde. Att exempelvis låta det centrala mittfältet reduceras till en position där kortpassningar längs marken enbart är tillåtna om adressaten är den egna backlinjen ger inget pulshöjande mervärde. Jag är mycket medveten om att det finns större risker med Bielsabollen. Berizzos light-variant hamnade ju rejält i diket under förra hösten. Men min poäng är att om vi aldrig får drömma om unga talangers genombrott eller ett eget spel som både är vägvinnande och kreativt är siffrorna vid bokslutet det enda du har. Godkänd eller underkänd; gråzoner göre sig icke besvär.