Efter veckans darriga kryss mot Leganes var nu Athletic äntligen tillbaka på sin hemmaborg. En hemmaborg där Gaizkas mannar ska visa upp helt andra klor än när man är ute på vägarna. Dessutom var det hela-havet-stormar-klubben Valencia som stod för motsåndet. Nu jävlar, skulle alla som haft fräckheten att ifrågasätta kung Garitanos blodfattiga bortaspel få känna på långfinger. Och visst trycktes det på lite inledningsvis. Men ganska snart blev det uppenbart vilken sida som satt på kvalitetsstämpeln. Där Athletic mekaniskt avancerar på kanterna, hittar Valencia fram centralt. Och de klara chanserna står Valencia för. Visst hade Athletic, med lite flyt, kunnat pressa in en boll i andra halvlek. Och det är säkert där Garitano kommer att försöka förklara bort det hela. Han kommer knappast erkänna att det här är baksidan av den garitanska fotbollsfilosofin. Om intensitet är allt man har att erbjuda kommer det se ut så här när intensiteten inte är på topp. Om allt handlar om fysik på bekostnad av teknik ser det ut så här när fysiken inte är en tydlig fördel gentemot motståndaren. Garitano idé om anfallsfotboll ligger på en brittisk 70-talsnivå. Dvs, rejält lättläst om inte Yuri och Capa är femstjärniga i sitt kantkutande.
Garitano är en perfekt tränare för en nykomling som med enkla medel vill göra det svårt för motståndaren. För ett lag utan tekniska spetskvaliteter, där kollektivet alltid är större än individen och där man alltid kämpar mer än motståndaren. Problemet med en sådan tränare för ett lite bättre lag är att spelare som besitter konstruktiva kvaliteter inte kommer till sin rätt. I Athletic är det tydligast i fallet Muniain. Garitano väljer hellre att använda sig av den betydligt grövre Raul Garcia i rollen som offensivt ankare. Inget konstigt med det eftersom anfallsfotboll enligt Gaizka inte bör ske via kombinationsspel i mitten utan med fart via kanterna. Raul Garcia är trots allt vassare än Muniain på att rusa in i höjdbollsdueller och hoppas på att bollen dimper ner framför ens fötter. I Garitanos spelsystem får Muniain istället jaga boll på kanten, vilket knappast är en idealposition för lagets skickligaste bollspelare. Att inte använda sig av Muniain mer centralt när matcher skall föras kan tyckas vansinnigt, men sådan är garitanismen. Muniain behöver spelande lagkamrater för att blomma, medan Garcia är bättre på att individuellt slita ner ett motståndarförsvar. Garcia gör sin grej, han behöver inte lagkamrater att interagera med på samma sätt. Hans roll är att vinna grötduellen när den väl dyker upp. Att försöka dyrka upp ett försvar med konstruktivt kombinationsspel längs marken är varken hans eller Garitanos grej. Kreativt mittfältsspel är inget kapitel i Gaizkas bok.
Det är ingen slump att de fem bästa så här långt har varit de fyra i backlinjen och den defensive mittfältaren Dani Garcia. Garitano väljer spelare utifrån hur bra de förväntas vara defensivt. Exempelvis satsar han på den otekniske maratonlöparen Inigo Cordoba framför den mer tekniskt drivne Inigo Vicente, som istället blir utlånad. Och när det ska plockas upp nån från b-laget väljer han rivjärnet Gaizka Larrazabal framför den betydligt mer spelskickliga Oihan Sancet. Även här finns det naturligtvis en garitansk logik. Om vi inte ska försöka kombinationsspela oss framåt är det bättre att satsa på den som är bäst på att springa och slita. Med största sannolikhet kommer Garitano inom kort även komma fram till att Unai Lopez inte är av garitanskt virke vid Dani Garcias sida. Och vips, är vi tillbaka på ruta ett där enbart Benat och San José "finns att tillgå".
Vill man dra det ytterligare ett varv skulle man kunna säga att amerikansk fotboll är idealet för Garitano. Dvs, allt handlar om att vinna mark. Med ett sånt spel är det ointressant att Cordoba eller De Marcos aldrig gör sin gubbe eller får till en vettig passning framåt när de rusar fram på sina kanter. Målsättningen är istället att få till en frispark på offensiv planhalva som sedan förhoppningsvis kan ge frukt via en flipperkula in mot straffområdet. För att passa in i ett sådant system krävs det teknisk spelskicklighet på en ganska basal nivå. Däremot krävs det en rejäl dos av lungor och hårdhet. Garitanernas främsta argument för sin "mister" är att man måste anpassa spelet efter materialet och att Athletic inte har materialet för något tiki-taka. Om man bortser från det faktum att alternativet till Barcelona 2012 inte enbart måste vara Stoke 1975, skulle man även kunna nosa på tanken att materialet i viss mån är en konsekvens av spelsystemet. Om ens idé om fotboll inte premierar framåtspel längs marken är det klart att spelare vars främsta styrka ligger just där aldrig får möjlighet att visa vad de kan. Att exempel en spelare som Muniain inte kommer till sin rätt i ett garitaniskt system behöver man inte vara Pep för att se.
Då var det roligare att ännu en gång se Bilbao Athletic, med Oihan Sancet i spetsen, spela ut hela sitt register. 5-0 mot Osasunas b-lag innebär 12-0 på de tre senaste matcherna. Sancet gör som vanligt vad han vill och att se honom i b-laget samtidigt som Garitano spelar med Benat i a-laget är ett stort jävla skämt. Jag skulle också gärna se Unai Vencedor doppa tårna i a-laget. Varför inte ge honom chansen mot "lättare" motstånd i matcher när vi vill vila Dani Garcia. Likt Garcia är Vencedor inte den snabbaste men han har en grym speluppfattning. Sancet gjorde två mål mot Osasuna och bägge målen kom på smörpassningar från Vencedor. Den tredje mannen på det centrala mittfältet, 99-an Oier Zarraga, såg också riktigt bra ut idag. Och ute på sin kant ser Juan Artola bara bättre och bättre ut. Har en känsla av Joseba Etxeberria och hans mannar förstärkta med utlåningarna Peru Nolaskoain och Ingo Vicente skulle reda sig ganska väl i den nästhögsta divisionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar