Duell i gryningen

Min romans med NFL är ganska ung. Det var först under det folktomma pandemiåret 2020 jag upptäckte tjusningen på allvar. Visst hade jag hängt i kulisserna tidigare men aldrig på allvar känt suget efter mer. Men en söndag i september 2020 valde jag att inte zappa förbi NFL-sändningen på Viasat och plötsligt öppnade sig en värld av lika delar Sportradion som Tipsextra. Alla de avbrott jag tidigare störts av fylldes nu av analyser och bilder från övriga matcher, och helt plötsligt hade jag skaffat mig lag att följa och lag att uppröras över. Så istället för ekande Premier League-matcher blev söndagarna i fortsättningen vikta för NFL.

Knappt ett och ett halvt år senare stannade jag uppe sent och gick inte och la mig förrän måndagen blivit myndig.  Anledningen var en känsla av att divisionsfinalen/kvartsfinalen mellan Kansas City Chiefs och Buffalo Bills kunde vara värt lite grus i ögonen dagen efter. Och drabbningen inte bara infriade de högt ställda förväntningarna, de överträffade ALLT. Det vi fick se var en vansinnig blandning av Frankrike-Brasilien 86 och Mike Powell-Carl Lewis 91. Kombinationen av infriade förväntningar, briljans och dramatik gjorde matchen till en given referenspunkt för vad NFL kan vara.

Förväntningarna var skyhöga. Buffalo Bills hade helgen innan mosat den tidigare översittaren New England Patriots i vad som allmänt ansågs vara den bästa prestationen av något lag under säsongen. Några timmar senare gick Kansas City upp i ringen mot Pittsburgh Steelers. Lite trögstartade kanske, men när Mahomes och hans mannar väl kommit igång var det fullständig lekstuga. 

På den öronbedövande Arrowhead Stadium i Kansas City tar sedan Josh Allen tag i den inledande driven som om matchen mot Patriots aldrig slutat. Metodiskt trycktes Chiefs tillbaka och som ett brev på posten registrerades matchens första touchdown. Patrick Mahomes ville inte hamna på efterkälken och jonglerade hem en kvittering lagom till periodpaus. På samma sätt som en ung Muhammad Ali revolutionerade tungviktsboxningen verkar Mahomes på sitt sätt revolutionerat den amerikanska fotbollen. Där Ali dansade omkring med händerna nere vid knäna ses Mahomes hal som en ål dansa omkring utanför fickan. Och på samma sätt som Ali utdelade slag från vinklar få tungviktare hade sett tidigare ses Mahomes under spelets gång ständigt skapa nya vinklar och nya gator.

Matchen lugnar sedan ner sig en smula, för att fullständigt explodera under de sista två minuterna, där Mahomes och Allen bjuder på en duell av sällan skådat slag. Med knappa två minuter kvar hittar Allen Gabe Davis och Bills går upp till 27-26. På det en tvåa där Allen tvingas springa bakåt men ändå till slut hittar fram. Mahomes kontrar med att hitta Tyreek Hill som lekande lätt rusar ifrån Bills försvar.  Nu måste Bills med en minut kvar  trycka in ännu en TD. Vilket de gör eftersom Allen med 13 sekunder kvar delar på Chiefs försvar och skapar en autostrada fram till Davis (vem annars?). Här borde naturligtvis matchen vara slut och visst borde Bills med facit i hand agerat annorlunda i detta läge. Men ändå, Patrick Mahomes, 13 sekunder, två spel, field goal och kvitterat.  Att det lag som sedan vann slantsinglingen även skulle marschera ned mot ännu en touchdown var i det här laget enbart en formalitet. För Josh Allen måste det ha känts som att krossa ett världsrekord men ändå inte få ta emot guldmedaljen.

Och visst går det att gnälla över passivt försvarsspel från bägge håll, men det går det å andra sidan att göra över Englands försvarsspel när Diego Maradona, vid mittlinjen, tog tag i taktpinnen en solig sommardag 1986 också.

För övrigt led jag med Aaron Rodgers som avslutade? sin karriär i Green Bay med en rejäl plump. Vi fascineras av det hårda vintervädret i Wisconsin och vi fascineras av antihjälten Aaron Rodgers, men frågan är om kombinationen är så lyckad. Den som drabbas hårdast av Wisconsin i januari är förmodligen stilisten Rodgers själv. Något som blev extra tydligt i matchen mot San Francisco 49ers. Green Bay Packers och Aaron Rodgers blev allt spakare i takt med att snöfallet tilltog. Att ha hemmafördel i januari har under åren inte varit nån fördel för Rodgers. Det är kanske ingen slump att Aaron Rodgers enda Super Bowl-vinst 2010 kom efter idel spel utanför Wisconsin ...

Postmoderna tider

För varje spelare som går från att vara stjärna i en mindre klubb till att bli inhoppare i en större klubb dör ett fotbollshjärta. Det är inte så att jag missunnar spelarna att tjäna pengar på sin kompetens, men som fans, eller om du så vill upplevelsekonsument, vill jag ha något annat än förutsägbar uppvisning. När ”kvaliteten” på toppen stärks på bekostnad av den oförutsägbara nerven försvinner det som åtminstone för mig gör fotbollen intressant.

Du må säga att "varan" blir bättre när de bästa samlas och spelar i några få toppklubbar, men klubbfotboll där de rikaste klubbarna blir rikare och bättre för varje dag är inte sport utan cirkus. Visst kan det vara kul att se de allra bästa möta de allra bästa i nån slags allstarmatch, men inte över tid. Över tid är det bedövande tråkigt när det oförutsägbara reas ut till högstbjudande.

Det är till och med möjligt att en Marvelinspirerad superliga där tolv "klubbar" klipper sina band med traditionell supporterkultur och skapar en liga efter amerikansk proffsmodell är bättre än det vi har nu. Det man glömmer i sammanhanget är att en sådan liga för att i längden bli lönsam kräver eftergifter från storklubbarna. Den skulle enbart fungera OM låt oss säga Man City och PSG släppte ifrån sig makt till ligan. De amerikanska proffsligorna ser ju inte ut som de gör för att de har infiltrerats av smygkommunister. Utan de ser ut som de gör för att produkten lagsport kräver en viss form av ovisshet annars blir den ointressant och därmed även olönsam. En superliga skulle därför kräva att de rikaste i gruppen delade med sig till de ”fattigaste”.

Mitt i ett läge där den internationella klubbfotbollen befinner sig i sin största identitetskris någonsin smög sig en EM-turnering på. En turnering som det rådde minst sagt delade meningar om den överhuvudtaget borde genomföras. Men väl där och alla dubier lagda åt sidan landade vi ändå i Rom den 11 juni. Och det tog inte många minuter innan det började rusa inombords. Inramningen var som ett gulnat fotografi från en svunnen tid. För första gången på den här sidan pandemin upplevde vi stämning. Långt ifrån fullsatt, men ändå stämning. Här hade folk slumrat sig igenom ett år av betongtråkiga Champions League-matcher, och så kom det här. Som en utvädrad sommarstuga i april. Som en kollektiv virvelvind lyftes vi mot himlen och mindes hur fotboll kunde smaka. En madeleinekaka som aldrig smakat bättre rullade runt i gommen. Fotboll är nåt annat än filmade tvåmålsträningar på gigantiska arenor där ingen egentligen bryr sig. Vet inte hur många gånger jag, under det gångna året, kikat på studiosnacket inför nåt CL-möte bara för att när matchen väl börjat zappa över till ett Seinfeld-avsnitt från 95.

Men nu var det som att den gamla fotbollen där landslagsturneringarna var de givna höjdpunkterna fick sin punkttriumf över förgängligheten. Och det var Italien som där och då blev protagonisten i den här sagan. Ett lag ihopsamlat av det gamla kompisgänget från provinsklubben Sampdorias galna år som inte nöjde sig med att vinna på planen, de ville också vinna våra hjärtan. Och som de gjorde det. Med ett lag där de moderna knatteidealen, där alla får plats, kombinerades med ett spel som Johan Cruyff varit stolt över förtrollade de oss. Med sin kombination av organisatorisk disciplin och offensiv lekfullhet blev alla andra degraderade till biroller i den här månadslånga sagan.

Det är möjligt att det var stunden som skapade Italien, att det var en pakt med vissa förutsättningar. Men det jag upplevde i matchen mellan Italien och Turkiet var nåt jag inte känt på mycket länge. Det gråa hade fått färger och blommat ut till något att förälska sig i. Italien har ofta varit klassens mest kastrerade lag, där varje steg framåt följts av två steg bakåt. Ett lag som ofta haft de bästa spelarna, men också ett lag där ”spela på resultat” stått över påven i rang. Italien har allt för ofta varit en Ferrari som nöjt sig med att kunna fickparkera. Så när de nu äntligen släpptes fria av kompisarna från förr kändes det som att sagans slut inte kunde bli något annat. För Italiens skull och för världsfotbollens skull utgjorde ännu en engelsk straffsparksläggning i moll den givna punkten när kameran zoomade ut från Wembley den 11 juli. 

Personligen är jag osäker på om jag även fortsättningsvis kommer att stå i den italienska ringhörnan. Sagan om Italien 2021 är för perfekt för att låta sig följas upp. Men oavsett vad som händer i framtiden var sommaren 2021 sommaren då Gianluigi Donnarumma,  Leonardo Bonucci, Giorgio Chiellini,  Leonardo Spinazzolla, Jorginho, Manuel Locatelli, Marco Verratti, Federico Chiesa, Domenico Berardi, Lorenzo Insigne och inte minst Roberto Mancini tapetserade våra pojkrumshjärtan. 

Take Me Home Country Roads

Efter veckans darriga kryss mot Leganes var nu Athletic äntligen tillbaka på sin hemmaborg. En hemmaborg där Gaizkas mannar ska visa upp helt andra klor än när man är ute på vägarna. Dessutom var det hela-havet-stormar-klubben Valencia som stod för motsåndet. Nu jävlar, skulle alla som haft fräckheten att ifrågasätta kung Garitanos blodfattiga bortaspel få känna på långfinger. Och visst trycktes det på lite inledningsvis. Men ganska snart blev det uppenbart vilken sida som satt på kvalitetsstämpeln. Där Athletic mekaniskt avancerar på kanterna, hittar Valencia fram centralt. Och de klara chanserna står Valencia för. Visst hade Athletic, med lite flyt, kunnat pressa in en boll i andra halvlek. Och det är säkert där Garitano kommer att försöka förklara bort det hela. Han kommer knappast erkänna att det här är baksidan av den garitanska fotbollsfilosofin. Om intensitet är allt man har att erbjuda kommer det se ut så här när intensiteten inte är på topp. Om allt handlar om fysik på bekostnad av teknik ser det ut så här när fysiken inte är en tydlig fördel gentemot motståndaren. Garitano idé om anfallsfotboll ligger på en brittisk 70-talsnivå. Dvs, rejält lättläst om inte Yuri och Capa är femstjärniga i sitt kantkutande.

Garitano är en perfekt tränare för en nykomling som med enkla medel vill göra det svårt för motståndaren. För ett lag utan tekniska spetskvaliteter, där kollektivet alltid är större än individen och där man alltid kämpar mer än motståndaren. Problemet med en sådan tränare för ett lite bättre lag är att spelare som besitter konstruktiva kvaliteter inte kommer till sin rätt. I Athletic är det tydligast i fallet Muniain. Garitano väljer hellre att använda sig av den betydligt grövre Raul Garcia i rollen som offensivt ankare. Inget konstigt med det eftersom anfallsfotboll enligt Gaizka inte bör ske via kombinationsspel i mitten utan med fart via kanterna. Raul Garcia är trots allt vassare än Muniain på att rusa in i höjdbollsdueller och hoppas på att bollen dimper ner framför ens fötter. I Garitanos spelsystem får Muniain istället jaga boll på kanten, vilket knappast är en idealposition för lagets skickligaste bollspelare. Att inte använda sig av Muniain mer centralt när matcher skall föras kan tyckas vansinnigt, men sådan är garitanismen. Muniain behöver spelande lagkamrater för att blomma, medan Garcia är bättre på att individuellt slita ner ett motståndarförsvar. Garcia gör sin grej, han behöver inte lagkamrater att interagera med på samma sätt. Hans roll är att vinna grötduellen när den väl dyker upp. Att försöka dyrka upp ett försvar med konstruktivt kombinationsspel längs marken är varken hans eller Garitanos grej. Kreativt mittfältsspel är inget kapitel i Gaizkas bok.

Det är ingen slump att de fem bästa så här långt har varit de fyra i backlinjen och den defensive mittfältaren Dani Garcia. Garitano väljer spelare utifrån hur bra de förväntas vara defensivt. Exempelvis satsar han på den otekniske maratonlöparen Inigo Cordoba framför den mer tekniskt drivne Inigo Vicente, som istället blir utlånad. Och när det ska plockas upp nån från b-laget väljer han rivjärnet Gaizka Larrazabal framför den betydligt mer spelskickliga Oihan Sancet. Även här finns det naturligtvis en garitansk logik. Om vi inte ska försöka kombinationsspela oss framåt är det bättre att satsa på den som är bäst på att springa och slita. Med största sannolikhet kommer Garitano inom kort även komma fram till att Unai Lopez inte är av garitanskt virke vid Dani Garcias sida. Och vips, är vi tillbaka på ruta ett där enbart Benat och San José "finns att tillgå".

Vill man dra det ytterligare ett varv skulle man kunna säga att amerikansk fotboll är idealet för Garitano. Dvs, allt handlar om att vinna mark. Med ett sånt spel är det ointressant att Cordoba eller De Marcos aldrig gör sin gubbe eller får till en vettig passning framåt när de rusar fram på sina kanter. Målsättningen är istället att få till en frispark på offensiv planhalva som sedan förhoppningsvis kan ge frukt via en flipperkula in mot straffområdet. För att passa in i ett sådant system krävs det teknisk spelskicklighet på en ganska basal nivå. Däremot krävs det en rejäl dos av lungor och hårdhet. Garitanernas främsta argument för sin "mister" är att man måste anpassa spelet efter materialet och att Athletic inte har materialet för något tiki-taka. Om man bortser från det faktum att alternativet till Barcelona 2012 inte enbart måste vara Stoke 1975, skulle man även kunna nosa på tanken att materialet i viss mån är en konsekvens av spelsystemet. Om ens idé om fotboll inte premierar framåtspel längs marken är det klart att spelare vars främsta styrka ligger just där aldrig får möjlighet att visa vad de kan. Att exempel en spelare som Muniain inte kommer till sin rätt i ett garitaniskt system behöver man inte vara Pep för att se.

Då var det roligare att ännu en gång se Bilbao Athletic, med Oihan Sancet i spetsen, spela ut hela sitt register. 5-0 mot Osasunas b-lag innebär 12-0 på de tre senaste matcherna. Sancet gör som vanligt vad han vill och att se honom i b-laget samtidigt som Garitano spelar med Benat i a-laget är ett stort jävla skämt. Jag skulle också gärna se Unai Vencedor doppa tårna i a-laget. Varför inte ge honom chansen mot "lättare" motstånd i matcher när vi vill vila Dani Garcia. Likt Garcia är Vencedor inte den snabbaste men han har en grym speluppfattning. Sancet gjorde två mål mot Osasuna och bägge målen kom på smörpassningar från Vencedor. Den tredje mannen på det centrala mittfältet, 99-an Oier Zarraga, såg också riktigt bra ut idag. Och ute på sin kant ser Juan Artola bara bättre och bättre ut. Har en känsla av Joseba Etxeberria och hans mannar förstärkta med utlåningarna Peru Nolaskoain och Ingo Vicente skulle reda sig ganska väl i den nästhögsta divisionen.

Lost in translation

Återigen visar Athletics upp sig från sin allra ovilligaste sida när man blir bortbjuden. Med sitt patenterade ickespel lyckades Gaizka Garitano och hans mannar för tredje gången i rad krångla till sig en poäng när det madridiska förortslaget Leganes besöktes. En poäng på bortaplan är som sagt inte uruselt, men ambitionen och genomförandet är under all kritik. Oråd anades redan när förstaelvan presenterades och Benats namn lyste upp det "kreativa" mittfältet. Och man kan väl säga att den gode Benat inte gjorde någon av sina belackare besviken. Ingen kreativitet, kombinerat med ständiga bolltapp och missade passningar möttes av bekräftande suckar från läktarhåll. Att skicka iväg Peru Nolaskoain på lån till La Coruna och förpassa försäsongens bästa Athlet, Oihan Sancet till b-laget, för att sedan hävda att det inte finns någon annan än Benat att tillgå är ett stort hån. Det är möjligt att Sancet hade haft det svårt i Garitanos destruktiva bortadress, men varför inte lätta på förlåten och åtminstone nosa på möjligheten att faktiskt vinna en bortamatch. Mallorca och Leganes är två bortamatcher man borde försöka vinna för att vara med på övre halvan, men icke; Garitano fortsätter med sin ambitionslösa dödgrävarjotta och mumlar nåt om hur svårt det är att spela boll på bortaplan. Men det är klart, så länge han sopar rent på hemmaplan borde jag egentligen hålla käft. Om det enda vi bryr oss om är poängskörd är två poäng per match lysande. 76 poäng vid säsongens slut hade räckt till en andraplats i fjol, och om varje hemmaseger följs upp av en bortapoäng är vi ju i hamn.

Vardag i Bilbao

Och så kom den då, vardagen för Garitano. Trots den sena fredagkvällen på Mallis, var det mer mer måndag och ståplats på tunnelbanan än färgglada drinkar när Ahletic besökte ön. Att mobilsera energi på San Mames när motståndet heter Barcelona eller Real Sociedad var mycket riktigt en helt annan sak än att sparka och springa hem en seger på ett hösttungt Mallorca. Gariatano verkade förvisso nöjd med poängen och det kan han väl få vara. Men frågan är om vi andra ska vara det. Visst, o-o på bortaplan är ingen katastrof oavsett motstånd. Men spelet var inget vidare. Ingen konstruktivitet alls och även den här gången såg det värst ut i den andra halvleken. Och nu börjar jag undra om laget är tillräckligt tränade för Garitanos väldigt fysiskt krävande spelstil. Mot Barca och Real Sociedad kändes bristen på offensiva ambitioner i den andra halvleken medvetna, men mot Mallorca kändes Athletic bara sega och tröttkörda.  Oavsett vad, är Athletics dödgrävarjotta på bortaplan bra jävla trist att titta på och jag vet inte riktigt hur Garitano räknar om han tror att man når Europa utan att vinna på bortaplan. För vågar man inte gå för seger när man besöker nykomlingen Mallorca, undrar jag vad som krävs för att Garitano ska försöka få med sig mer än en poäng på bortaplan.

Desto roligare var det att se Bilbao Athletic, med en 4-0-seger mot Salamanca, ta en saftig revansch för den snöpliga 2-5-förlusten mot Leonesa häromsistens. Extra roligt var det att se de yngsta i 2000-kvartetten fullständigt dominera matchbilden. Att Oihan Sancet är en talang utöver det vanliga visste vi redan. Vi visste också att Unai Vencedor kan vara en kaiser på mittfältet. Men att se Imanol Garcia de Albeniz vara hur säker som helst i backlinjen när han nu fick chansen var lite av en överraskning. Jag visste att han var bra, men i dag var han inte bara bra, han var bäst på plan. Och som extra glittrig grädde på moset fick nummer fyra i kvartetten, Juan Artola, göra två mål när han äntligen fick chansen från start. Tillsammans med 99:an Daniel Vivian utgör de fyras gäng den kreativa stommen i årets Bilbao Athletic. Förhoppningsvis blir fem fyra redan i nästa omgång. Ett hemmaderby mot inte allt för starka Alaves, i en match där Athletic förväntas föra spelet, känns som klippt och skuren för Oihan Sancet att göra sin seriedebut från start  i. Om nu Gaizka Garitano vågar tänka kreativt, det vill säga ...

Grumpy old man

Sju poäng på tre matcher är naturligtvis väl godkänt och spelmässigt har de första halvlekarna mot Barcelona och Real Sociedad varit strålande. Individuellt har framför allt våra lokomotiv till ytterbackar, Yuri och Capa, varit våra vägvisare. Men om jag nu ska påkalla min griniga gamla gubbe är jag aningen skeptisk till den i överkant defensiva hållningen som vår Gaizka lägger som ett täcke över spelet efter paus. Visst, resultat är allt och vi lyckades hålla undan mot Real Sociedad, och mot Barca fick vi till och med in ett segermål. Men trots detta förstår jag inte poängen med att så tydligt ge bort initiativet. Mot Real Sociedad kändes det som att vi borde ha kunnat döda matchen med ett 3-0-mål, men i stället för de extra kliven framåt tog vi istället ett steg åt sidan för att bara få tiden att gå. Förutom att det är ganska trist att titta på är det även en vansklig taktik. Hade exempelvis Isaks mål blivit godkänt hade vi haft en helt annan och mycket mer nervös matchbild den sista halvtimmen. Än så länge är resultaten på Garitanos sida men jag vill nog vänta ett tag till innan jag plockar fram glorian. Lyckas han med det här spelet (intensitet och hög press kombinerat med effektivt boxplay-spel) hålla oss kvar där uppe när det börjar nalkas adventstider är jag beredd att ta av mig hatten. Men att plocka fram genistämpeln enbart baserat på de två mest adrenalinkickande matcherna du kan tänka dig för Athletics del är i tidigaste laget för en grinig gammal gubbe.

Don Aduriz

Premiär i ensamt majestät, hemma på San Mames mot regerande mästarna från Barcelona. Om nu någon undrade varför det bubblade lite extra i Bilbao när skymningen började anas i fredags.

En första halvlek med mersmak där framförallt ytterbackarna Ander Capa och Yuri Berchiche samt anfallaren Inaki Williams visade sig från sin allra finaste sida. Kul var det också att se hur Unai Lopez visade upp det konstruktiva mittfältspel som lyst med sin frånvaro de senaste åren. Trots två bollar i virket såg Barca vilsna och stressade ut och de tillspelade chanser som visades upp stod Athletic för.

Men i den andra halvleken var den höga pressen och de egna intentionerna som bortblåsta för hemmalagets del. Det verkade som att man bara ville spela av matchen. Bollinnehavet och målchanserna var Barcelonas. Så när Inaki byttes av i den 87:e minuten var det bara för att få tiden att gå. Inhopparen, den 38-årige Aritz Aduriz hade inte gjort nån glad när han halkat omkring under försäsongen. Att han deklarerat att det här skulle bli hans sista säsong kändes bara naturligt. Många undrade nog varför han inte slutade efter sin halvskadade fjolårssäsong och jag är ganska säker på att han själv gjorde det samma när åldern visade sig från sin rynkigaste sida i träningsmatcherna. Det var med andra ord få som hade förhoppningar om att bytet skulle förändra någon matchbild.

En minut senare slår Capa ett inlägg som Aduriz av gammal vana försöker nå med en cykelspark. En sån där cykelspark som i nio fall av tio hamnar vid hörnflaggan. Men den här cykelsparken var inte bara en på tio, den var närmare en på hundra. Med en perfekt timing får han på en träff som ekade över Baskien. San Mames fullständigt exploderar och för en stund är alla tvivel som bortblåsta. Don Aduriz kan nu lugnt och stilla sätta sig ner och vila resten av säsongen. Den där träffen gjorde all skillnad. Att Athletic knappt visade upp något konstruktivt spel under de första 43 minuterna av den andra halvleken är det ingen som bryr sig om. Med en cykelspark från himmelriket spelade ingenting annat nån roll. Låt oss ta rygg på den, åtminstone fram tills nästa omgång.