Att med en man mer på planen under matchens sista tio minuter tappa en 3-1-ledning mot seriens poänglösa jumbolag är naturligtvis riktigt uselt. Det ska inte riktigt gå. Men ett vilset Athletic Bilbao lyckades just med detta. Att se högerbacken Inigo Lekue göra två horribla pojklagsmisstag inom loppet av tre minuter måste vara något slags rekord. Men ansvaret ligger inte bara på honom. Många var de som underpresterade. Tyvärr har fjolårets "Leffe Nilsson", Balenziaga inte alls kommit upp i motsvarande klass i år, vilket inneburit att Athletic framför allt under de senaste matcherna sett gravt sårbara ut på kanterna. Personligen skulle jag gärna se att Ziganda plockade upp Andoni Lopez från Bilbao Athletic. Lopez gjorde inte bort sig när han i somras tränade med a-laget och i b-laget har han under två års tid varit outstanding. Om inte Balenziaga når upp i fjolårets standard är 21-årige Lopez ett mycket bättre alternativ än Saborit i mina ögon. Laporte och Nunez har sett bra ut på sina mittbackspositioner men när varken ytterbackar eller defensiva mittfältare fungerar ser försvarsspelet väldigt ihåligt ut. Det är uppenbart att San Jose enbart fungerar som komplement till någon som kan hålla i bollen och dirigera offensiven. San Jose är för att uttrycka det milt, bättre på att vinna boll än att hantera boll. Och vinner han inte boll, vilket han inte gjort de senaste matcherna, är han bara en säkerhetsrisk. Bristerna på det centrala mittfältet är ingen nyhet men Ziganda låtsas som att det regnar och fortsätter planlöst att gå runt på de fyras gäng. Det har länge varit uppenbart att Athletic saknar en kreativ motor på mitten och om Benat fortsätter bli bänkad skulle jag kanske hellre se Ager Aketxe få chansen på mitten. Varken Vesga, Iturraspe eller San Jose har Benats förmåga att dirigera från mittens rike. Aketxe är bra på att driva med bollen och har en känslig vänsterfot, vilket borde vara egenskaper att åtminstone testa för rollen som lagets mittfältsdirigent.
Individuella tillkortakommanden i all ära, men efter tre magplask i rad är det kanske även läge att lyfta på locket till frågan om valet av Jose Angel "Cuco" Ziganda som coach för Athletic Bilbao. Vanligtvis brukar jag ligga lågt när avgångskrav lanseras. En tränare måste få tid att lära känna och forma sitt material, men i det här fallet är det inte frågan om nåt nytt blod utifrån som ska acklimatisera sig. Ziganda har varit ansvarig för Bilbao Athletic i sex år, de flesta spelarna känner han bättre än sin egen familj. Trots det verkar han fortfarande väldigt osäker på vad han har och vad han vill åstadkomma. Att låta en marinerad utvecklingscoach få det högsta ansvaret är naturligtvis en risk. På samma sätt som en boxare kan fastna i ett sparringtänk kan en b-lagstränare fastna i nåt liknande. Poängen med ett b-lag är inte primärt att komma så högt upp i seriesystemet som möjligt, det primära målet är att få så många spelare som möjligt att ta klivet upp i a-laget. Att sätta sin egen prägel på ett lagbygge är med andra ord kraftigt begränsat. Minns att jag tyckte det var lite märkligt att Athletic Bilbao lånade ut eller gjorde sig av med en hel hög med spelare istället för att låta de spela med Bilbao Athletic när laget gick upp i Segundan för några år sedan. Men poängen är, likt hos vilket utvecklingslag som helst, att Bilbao Athletic ska vara ett lag som så gott som enbart består av spelare som ännu inte doppat tårna i a-laget men vars målsättning är att göra det. Spelare som tagit steget upp men har svårt att ta en plats lånas hellre ut eller släpps till andra klubbar. I sex år hade Ziganda alltså ett jobb där individuell utveckling var målet för verksamheten. De gånger jag såg Bilbao Athletic spela i Segundan förbryllades jag ofta av deras naivitet i de bägge straffområdena. Spelmässigt, ute på planen var det få lag som kunde mäta sig med laget men trots detta förlorades de flesta matcherna och laget åkte ur Segundan. Vilket i Bilbao inte sågs som något större misslyckande eftersom, återigen, poängen med verksamheten inte är att vinna utan att utveckla spelare. Eftersom Athletic har den värvningspolicy de har är naturligtvis utvecklingsverksamheten, Lezama, extra viktig. Med några få undantag är det den vägen en a-lagspelare i Athletic måste vandra. Att vara ledare för den verksamheten är därmed viktigare i Bilbaos flaggskepp än den är i andra klubbar. Men, vilket säsongsinledningen antyder, skillnaden mellan att leda ett a-lag och ett utvecklingslag är stort.
Det känns som att Ziganda leder Athletic Bilbao på samma sätt som han ledde Bilbao Athletic. Han roterar och testar nytt, men utan någon, till synes, egen idé om hur laget ska spela. I b-laget är det en tillgång eftersom ramarna ritas av a-lagstränaren, i Zigandas fall Valverde. Att sätta en allt för stark prägel på spelet, skulle möjligen stjälpa mer än hjälpa utvecklingen av spelarna i laget. I ett utvecklingslag utgör roterandet, laborerandet och testandet arbetsbeskrivningen för en tränare, medan det i en a-trupp enbart skapar förvirring och otrygghet. Zigandas Athletic är i mångt och mycket ett lag utan kompass som fortfarande träningsspelar. Vad som kännetecknar Zigandas Athletic är ingen som vet. Han verkar mer försöka förbereda spelarna för ett Valverdes Athletic som inte längre existerar.
Att utveckla och ta fram tränare ur de egna leden är naturligtvis aktningsvärt, men frågan är hur mycket tid man kan ge Ziganda. Ju längre tiden går utan synbara framsteg, ju mer bleknar det aktningsvärda i valet av Ziganda. Att Ziganda är en gammal vän till presidenten Josu Urrutia har det kluckats om tidigare. När Urrutia blev president 2011 var en av hans första åtgärder att anställa den personlige vännen Ziganda som tränare för Bilbao Athletic. Josu Urrutia har dessutom ett rykte om sig att vara en mycket ekonomiskt sinnad herre, vilket främst går att se i att klubben gått med vinst varje år sedan Urrutia tog hand om klubban. Men det ekonomiskt sinnade har inte heller alltid fallit i god jord. Många i Bilbao anser att Urrutia är dumsnål. Att klubben knappt spenderat någonting alls på värvningar under Urrutias tid har inte bara med den specifika värvningspolicyn att göra. Exempelvis hävdas att det var Urrutias snålhet som gjorde att Mikel Merino nu spelar i Newcastle och inte i Athletic Bilbao. I sin iver att få till ett absolut lägsta pris, förhalades förhandlingen och till slut dök Newcastle upp och betalade mer än vad Athletic hade behövt göra. Den senaste "lite onödiga" förhandlingen gäller förlängningen av målvaktens Kepas kontrakt. En hel stad skriker åt Urrutia att acceptera Kepas, inte alltför kravfyllda villkor, men Urrutia fortsätter att förhandla. Med tappet av Merino i färskt minne är det många i Bilbao som nu är rädda för att presidentens snålhet kommer leda till att Kepa inte skriver på nån förlängning av kontraktet alls, och istället väntar ut sin tid för att kunna lämna gratis nästa sommar. Skulle det ske ligger det nära till hands att Ziganda, som naturligtvis var ett billigare alternativ än att hitta någon utifrån, i händelse av sportsliga motgångar reduceras till presidentens man och därmed en i raden av usla beslut från Urrutias sida. Vi är inte där riktigt än. Om en vecka kanske vi skålar över att Kepa har förlängt och Athletic står på två raka segrar. Men om både Kepas kontraktförlängning och lagets spel fortsätter att vara ett frågetecken kommer nog Urrutias "fina siffror" devalveras ganska kraftigt under hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar