Zigandas september

Efter att ha blivit satt på skolbänken av Diego Simeones Atletico Madrid kan man lugnt påstå att smekmånaden är över för Cuco Ziganda. Det var länge sedan jag såg Athletic Bilbao så vilsna på sin hemmaborg, San Mames, som under den andra halvleken i gårdagens förlust mot brödraklubben från Madrid. Att förlora med 2-1 mot Spaniens tredje bästa klubb är naturligtvis ingen katastrof men ju längre matchen led, ju tydligare målades skillnaden i kvalitet upp. Den tidigare så ramstarka defensiven såg inte alls lika ramstark ut när motståndet skruvades upp. Och det är därför som förlusten mot Atletico Madrid är så oroande. När offensiven hackat har Ziganda hyllats för försvarsspelet. Men frågan är om inte försvarets styrka varit lite grann av ett luftslott. Alla andra lag Athletic Bilbao spelat mot under säsongen, såväl i ligan som i Europa League, är lag där Athletic på pappret varit det bättre laget. Gårdagens match var Zigandas första rejäla test och tyvärr blev det knappast något blankt papper på besiktningen. Den första halvtimmen såg fin ut men resten såg ganska ihåligt ut. Tyvärr ett mönster som går igen. För en vecka sedan spelade laget 0-0 mot Hertha Berlin på Olympiastadion i Berlin. Även då såg den första halvtimmen riktigt bra ut. Under den halvtimmen såg jag ett Athletic spela ett spel jag inte sett de prestera utanför Bilbaos gränser på flera år. Men när Hertha, likt Atletico igår, ökade pressen i den andra halvleken såg det även då ganska virrigt ut i det Athletiska försvaret. Om Zigandas Athletic för en vecka sedan stod för klubbens bästa halvlek på bortaplan på mycket länge, stod Zigandas Athletic igår för klubbens sämsta halvlek på hemmaplan på mycket länge. Det driv som tidigare setts när laget hamnat i trubbel på hemmaplan lyste i går med sin frånvaro. Tidigare har man i liknande situationer struntat i utförandet utan bara öst på. I går såg man bara osäkra ut. Det är mycket möjligt att bortaspel och hemmaspel tar ut varandra. Att styrkan i hemmaspelet delvis beror på svagheten i bortaspelet. Att skärpa till sig lite extra när det är hemmamatch förutsätter på något sätt att man inte gör det när det inte är hemmamatch.

Om man ska sammanfatta Zigandas första tid i klubben, tror jag otydlighet är ordet att landa i. Det är som att han fortfarande söker sin identitet. Resultaten fram till i går antyder att han bygger bakifrån. Och fram till i går har man kunna köpa det. Men det är egentligen först i matcher mot ett i teorin bättre lag som defensiven på riktigt sätts på prov. När den då fallerar blir även bristen på offensiv styrka tydligare. På ett plan känns det som att Ziganda inte vågar spänna bågen utan enbart är inne och förvaltar Valverdes Athletic. Valverde kom in för att städa upp efter Bielsa och under hans första lyckosamma säsong såg hans bygge också som bäst ut. Då hade han fått lite defensiv skruv på laget utan att för den skull eftersätta den offensivt kreativa ådran allt för mycket. Men med åren blev Valverdes lag allt mer statiskt och fantasilöst. Att det resultatmässigt sett okej ut hade mer med att Aduriz, likt ett fint vin, bara blev bättre med åren än med ett kreativt kollektiv att göra. När Ziganda tog över i somras hade jag därför hoppats på ett mer spännande och mindre förutsägbart Athletic. Tyvärr har jag hittills inte sett mycket som tyder på det. Defensiven har sett bra ut mot sämre motstånd och bortaspelet har fått sig en ansiktshöjning. Men i övrigt är konturerna ganska otydliga. Att Ziganda laborerat lite väl mycket med laguppställningarna bekräftar bara den bilden.

Ljuspunkterna har främst legat på individuell nivå. Målvakten Kepas spel är defenitivt en sådan. Från en lovande tredjemålvakt i laget till ligans kanske främste målvakt på bara ett år är inte dåligt marscherat. Att Real Madrid ryktas vara intresserade av hans tjänster är därför inte så konstigt. I backlinjen har mittbacken Unai Nunez, i Yerays frånvaro, gått från klarhet till klarhet. Den tjugoårige Nunez ser därmed ut att kopiera Yerays bedrift från i fjol. Imponerande testspel med a-laget under sommarmånaderna som leder till en plats i truppen. Initialt tänkt som reserv på positionen har han nu tagit ett rejält kliv in i rollen som självklart förstaval.

Tyvärr känns inte de defensiva mittfältarna lika självklara som mittbackarna. Den bolltrygga dirigenten som med passningssäker fot öppnar upp framåt saknas i nuläget. Det är också här Ziganda har snurrat som värst. Alla tänkbara par av San Jose, Benat, Vesga och Iturraspe har testats men ingen av de fyra har klivit fram. Efter en svag fjolårssäsong har San Jose möjligen varit den vassaste av de fyra, men han är mer av en städgumma än en dirigent. När han var som bäst för två år sedan hade han en kreativ och passningssäker Benat bredvid sig, men tyvärr har Benat inte riktigt varit sig lik sedan dess. Året före var Iturraspe lysande på den positionen och blev t o m uttagen I Spaniens VM-lag det året. Efter en efterhängsen skada har även han haft svårt att hitta tillbaka till sin fornstora form. Den fjärde i kvartetten, Vesga var i våras utlånad till Sporting Gijon och eftersom han där var lagets främste spelare var vi många som hade förhoppningar om kommande stordåd den här säsongen. Vesga har inte varit dålig när han fått chansen men han har heller inte satt ner foten på det sätt man hade hoppats. Trots detta är nog Vesga det största hoppet om förbättring. I nuläget känns det enbart frustrerande att i match efter match söka efter tecken på att Benat eller Iturraspe skulle vara tillbaka i gammalt gott slag. Möjligen skulle även frisparkskungen Ager Aketxe kunna prövas där. Nu verkar han mest figurera som ett alternativ till Muniain lite längre fram i banan.

Tyvärr är det nog så att den kreativa kraft på mitten vi kunde haft men inte har roar sig kungligt i Premier League i stället. Att vi för några månader sedan bara var en nysning från att få Mikel Merinos underskrift för en i sammanhanget mycket blygsam summa smärtar naturligtvis extra mycket när man ser var i lagbygget Athletic inte riktigt håller måttet. Allt verkade klart. Merino som hade en misslyckad säsong i Dortmund bakom sig, ville tillbaka till Baskien och Borussia Dortmund hade i princip kommit överens med Athletic. Det enda som saknades var den slutgiltiga signeringen. Borussia Dortmund ville egentligen låna ut men Athletic ville köpa och eftersom det även var Merinos vilja verkade saker vara klar ... Men fem i tolv dök helt plötsligt Newcastle upp och ställde upp på de ursprungliga önskemålen från Dortmund. När man nu ser Merino briljera i England är det inte för inte man känner att det skaver lite i hjärtat. Merino skulle ha kunnat ha varit nyckeln till Athletics offensiv och som sådan en skillnad mellan att konkurrera om en Champions Leauge-plats och en anonym mittenplacering. Att ytterligare en mittfältsdirigent i Ruiz de Galarreta äntligen ser ut att få utlopp för sin talang i Barca B får en naturligtvis också att fundera lite. Fullständigt dominant på Lezama fram tills han får skadebesvär. När han sedan är tillbaka efter konvalescensen fastnar han mellan stolarna. Verkligheten ser inte alltid ut som i dikten men det hade onekligen varit ett mer passningssäkert och bolltryggt mittfält om Muniain hade haft  Merino, som brukar jämföras med Xabi Alonso, och Ruiz de Galarreta, som i Barca jämförs med Xavi, att bolla med.

Framåt har det individuellt sett hyfsat ut. Muniain håller en hög och jämn nivå. Tyvärr är han emellanåt ganska ensam som offensiv kreatör. Inaki Williams blandar och ger. Han är hela tiden på gränsen till något riktigt stort. För närvarande är han alldeles för ojämn men när/om han blommar ut på riktigt kommer det bli riktigt kul för Athletic. Längst fram håller Aduriz fortfarande klassen men likt Muniain är han alldeles för ensam i sin roll. På samma sätt som det behövs fler som kan dyrka upp ett försvar och därmed skapa lägen behövs det fler som regelbundet kan ta tillvara på de lägen som bjuds.

För att Zigandas otydliga och lite osäkra lagbygge ska få färg och kunna utmana krävs att mittens rike styrs upp och att Inaki Williams äntligen visar vad han kan mer regelbundet.  Laget har riktig spetskvalitet i Kepa, Laporte, Muniain och Aduriz. Skulle dessutom ovanstående pusselbitar hitta hem kan säsongen bli ljus för Athletics del. Men det är som sagt en hel del nycklar kvar att finna för att nå dit.