Det var något närmast defaitistiskt över Cuco Zigandas presskonferens i går. Som om han var medveten om att oavsett vad som händer ska han fortsätta att styra det sjunkande skepp som heter Athletic Club. Ingen spegel i världen kan få honom att inse att det räcker nu. Surrad vid masten tänker han fortsätta. Att ett lag som borde vara med och kämpa om en Champions League-plats på ett ytterst förnedrande sätt precis blivit utslagna ur spanska cupen verkade inte riktigt beröra honom. Visst ansåg Ziganda att det var lite jobbigt, men upp med hakan vi har hela säsongen på oss att bli bättre. Som om laget är till för Ziganda och inte tvärtom. Som en ung man i färd med att ta körlektioner. Det ser inget vidare ut just nu, men det är ännu långt kvar till en eventuell uppkörning.
Det börjar bli tradigt det här, men det gick alltså att pressa sig ännu ett pinnhål längre ner på stegen för Athletics del. Det går naturligtvis inte att med ord beskriva hur man mot ett bottenlag i Segunda B (tredjedivisionen i Spanien) på sin egen hemmaborg inte bara misslyckas med att göra ett enda mål framåt, utan även lyckas med att släppa in ett hörnmål i matchens sista andetag. I ett normalt lag hade tränaren Ziganda varit en liten notis om en misslyckad sommarflirt för länge sen. Men inte i Athletic Club. I Athletic fortsätter alla ansvariga att titta åt ett annat håll.
Ziganda som utan konkurrens sitter på La Ligas skralaste CV fick i egenskap av klubbens b-lagstränare chansen att ta över a-laget när Valverde flyttade till Barcelona. Redan då var det många som frågade sig vad presidenten Urrutia höll på med. Speciellt med tanke på att herrarna är goda vänner privat. Initialt var Ziganda en chansning som kunde gå hem. Han kände trots allt klubben och de flesta av spelarna väl. Men redan i augusti började det muttras om avsaknaden av strukturer och egna idéer. Ziganda framstod mer och mer för varje dag som gick som en kombination av föräldratränaren utan sportsligt ansvar och den misslyckade sonen som till varje pris ska ta över pappans framgångsrika företag. Josu Urrutia borde i egenskap av högste ansvarig ganska snabbt begripit att anställningen av den private vännen till den viktigaste posten i klubben var ett misslyckande.
Urrutia har sedan sitt tillträde 2011 gjort sig känd som en i överkant snål jävel. En snålhet som förvisso gagnat klubbens sparkonto, men knappast gagnat verksamheten. Företaget Athletic Club har de senaste åren visat upp fina siffror, men det har i hög grad berott på att Urrutia nästan enbart har lagt pengarna på hög. Athletics speciella värvnings- och försäljningspolicy spelar naturligtvis in i att det sällan köps eller säljs spelare i Bilbao. Enbart spelare som köper ut sig själva till utköpsklausulen får lämna och endast spelare med fotbollsfostran i Bilbao eller resten av Baskien är intressanta som nyförvärv. Men trots att Athletic har haft gott om pengar på banken har man varit ytterst ovilliga att spendera dem. Man tackade exempelvis nej till Antoine Griezmann för en summa som låg på ungefär hälften av vad man fick för Javi Martinez eller Ander Herrera. Klubben hade också fått Mikel Merino för en summa lägre än den Newcastle till slut la upp. En summa som de flesta såg som ett kap. Urrutias tid som president har inte enbart kännetecknats av köp som inte gick i igenom, den har även kännetecknats av utdragna försäljningar där käppar i hjulet varit presidentens signum. Alla detaljer kring Javi Martinez, Ander Herreras och Fernando Llorentes sortier är inte kända men att avskeden knappast kännetecknades av "på återseende" råder det ingen tvivel om. Nu ser även målvakten Kepa ut att försvinna efter en långdragen process som hade kunnat undvikas. Det känns som att Urritias osmidighet och snålhet vid förhandlingar kostat klubben både välbehövliga nyförvärv och återvändarvilja hos spelare som lämnat.
Den suicidala situationen ser tyvärr låst ut för närvarande. Den självpåtagna tvångströjan gör att fallskärmen inte kan vecklas ut. Urrutia är för snål, för envis eller för vänskapskorrumperad för att erkänna misstaget med Ziganda och Ziganda verkar själv inte inse sina begränsningar. De är lite som orkestern på Titanic, som trots att båten sjunker och att alla passagerarna rusar mot livbåtarna fortsätter att spela. Fast beslutna om att följa skeppet ner i djupet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar