Athletic gjorde absolut ingen dålig match i går mot Villareal. Med lite tur hade man tagit alla tre poäng. Pigge inhopparen Ager Aketxe var till exempel bara någon decimeter från ett curlande drömmål i matchen sista spark. Individuellt sett var det också fina prestationer över lag. Bland annat gjorde den hårt kritiserade Balenziaga sin bästa match för säsongen. En insats som kulminerade med ett stiligt inlägg till Aduriz kvitteringsnick. Även Lekue stod förmodligen för sin främsta insats under Ziganda. Och att Inaki Williams har spetskvaliteter utöver det vanliga visade han gång på gång, när han lekte Johnny Bråttom med motståndarna. Under första halvan av första halvlek och andra halvan av andra halvlek var det nästan bara Athletic på plan. Framförallt hände det saker när Mikel Rico och Aketxe byttes in. Om Ziganda såg samma match som vi andra borde Aketxe och Rico vara med från start mot Hertha Berlin på torsdag. Med Aketxe på plan började det äntligen fördelas bollar via mittens rike och komplementspelaren Rico kändes bra mycket tryggare på sin position än San José. De två inhopparna kändes igår åtminstone som en hint på ett svar på Athletics mittfältsproblem i år.
Men, det finns alltid ett men, gårdagens match visade kanske med ännu mer önskvärd tydlighet än tidigare vad som är problemet. Trots att många av ingredienserna visade upp sig från sin bästa sida blev måltiden inte bättre än ett nja. För att få till en anrättning krävs att någon vet hur och varför en ingrediens används. En person som i dagens Athletic fortfarande lyser med sin frånvaro. En person som med hjälp av spelarmaterialet skapar något större än delarna, var och en för sig. Trots individuellt sett godkända prestationer sitter man gång efter annan och skriker efter ett fungerande kombinationsspel. Som det är nu bygger nästan alla framstötar på långbollar och individuella prestationer. Det är en bedrift i sig att ett lag där spelarna i princip växt upp med varandra ser så kollektivt vilsna ut på planen. Om jag inte visste bättre skulle jag gissa att de tränar en gång i veckan och att de då träffas för att spela lite tvåmål i en timme.
I går såg med andra ord många av spelarna riktigt bra ut, men kollektivet Athletic är fortfarande en katastrof. Och så länge Urrutia envisas med att ha en vilsen administratör utan egna idéer vid rodret kommer det nog så förbli är jag rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar