Så gott som dagligen har jag under landslagsuppehållet gått in på twitterkonton med Athleticanknytning i hopp om att Zigandas avgång eller Kepas kontraktförnyelse hade tillkännagivits.
Men icke; i fallet Ziganda enbart fraser om att kämpa på och att Ziganda fortfarande har spelarnas och klubbens förtroende. Ziganda själv verkar inte förstå någonting och mumlar osammanhängande om att det är bortaspelet som hackar. Det verkar närmast som om Ziganda råkat komma över Valverdes gamla talpunkter från i våras. Hemmaspelet har ju under hösten knappast fungerat heller. Visst har Athletic vunnit över Sevilla och Östersund och visst såg det hyfsat ut mot Barcelona. Men, det som såg hyfsat ut var inställningen inte spelet. Prestationerna hade mer med viljan att göra sitt bästa att göra. Och visst är det fint att vilja göra sitt bästa, men det som skiljer kompisgänget som spelar korpfotboll från ett professionellt topplag är hur man gör det. Athletic har i vissa matcher klarat sig på att kompisgänget kämpat sig till en och annan poäng men det finns ännu ingen struktur eller idé om hur det ska gå till. Ziganda framstår fortfarande som föräldratränaren som ska hålla viss ordning på ungarna. Jag har hittills inte sett ens en antydan om någon spelidé utöver det mest basala. Att se Athletic Bilbao spela fotboll under hösten 2017 påminner smärtsamt mycket om att se ett valfritt mittenlag i Allsvenskan hösten 1975.
Presidenten Josu Urrutia borde naturligtvis ha vetat om det här och aldrig anställt den lojale men mediokre Ziganda för uppdraget. Möjligen såg den ekonomiskt sinnade Urrutia kompisen Ziganda som en billig lösning när Valverde försvann. Men om han då var så förblindad av att inte spendera pengar borde han åtminstone efter ett par månader sett att det håller på att gå fullständigt åt skogen. Men nej, Urrutia verkar även han vissla på. Hans brist på fingertoppkänsla blir sen inte bättre av att Bilbao Athletic gör sin sämsta säsong på länge nu när Gaizka Garitano tagit över den skutan. Garitano har förvisso bättre a-lagsmeriter än Ziganda men det är knappast några stordåd han åstadkommit. Att ta in en trött och oinspirerande a-lagscoach som ansvarig för det främsta utvecklingslaget i klubben har också visat sig vara fullständigt katastrofalt. Varken Ziganda eller Garitano premierar kombinationsspel och teknik. Istället är det fysiskt spel och långbollar som dominerar. Följden i Bilbao Athletic har blivit att tekniskt drivna talanger som Inigo Vicente och Peru Nolaskoain inte alls tagit det steg i utvecklingen man trodde.
Om man i Bilbao vill se tekniskt driven kombinationsfotboll får man gå och se a-juniorerna födda 2000. Här finns allt det som saknas bland seniorerna. Det är nästan att jag redan i dagsläget vill se mittfältskungarna Unai Vencedor och Oisar Sancet ta över mittfältet i a-laget. Vencedor som i dagarna fyllde 17 har allt jag saknar hos Iturraspe, San Jose eller Vesga. Bolltrygg och passningsäker styr han allt på mittfältet.
Ett bevis på Garitanos misslyckande är att flera av spelarna i Bilbao Athletic ser mycket bättre ut när de spelar med klubbens U23-lag som matchats mot brittiska lag under hösten. Inigo Vicente visade exempelvis upp ett helt annat register när Athletic gästade Manchester för en match mot Uniteds U23-lag här i veckan.
Klubbens två ledande tränare, a-lagstränaren Ziganda och b-lagstränaren Garitano, saknar med andra ord helt kreativa spelidéer. Möjligen är problemet att man försöker förvalta Valverdes spel. Valverde var knappast heller någon överdriven förespråkare av kombinationsspel. Ett ytterligare problem är att Ziganda leder a-laget som om de vore ett utvecklingslag och att Garitano leder b-laget/utvecklingslaget som om de vore ett a-lag. Den ene roterar friskt och verkar inte riktigt veta vad han har och vad han vill ha, medan den andre verkar premiera fysik framför teknik utan en tanke på att spelarna också ska utvecklas.
Problemet med den nuvarande presidenten Josu Urrutias ekonomiska hållning är att pengarna bara läggs på hög, inga pengar verkar satsas på laget. Om man inte ska köpa sig till framgång utan istället satsa på att utveckla och finslipa det man har måste folk anställas som vet hur man utvecklar spelare och kan utveckla spelet. Just nu känns det som 200 år sedan Bielsa var i klubben och initierade lite kombinationsspel.
Det finns till och med röster som i dagsläget ser en nedflyttning till Segundan som ett nödvändigt ont för att bli av med Josu Urrutia och hans vänskapkorrumperade Athletic. Så långt är jag själv inte beredd att gå, men någonting måste hända och det verkar inte som Urrutia själv är beredd att flytta på sina polare. OM nu det otänkbara skulle ske. Om Athletic för första gången någonsin skulle degraderas, hoppas jag på ett rejält reningsbad i klubben. En ny president som vågar satsa på kvalitet i en ledarstab som har förmågan att få ut max av den nya generationen. Om man satsar rätt nu kommer Athletic ha något riktigt fint på gång om några år, men förmodligen krävs det att man vädrar ut Urrutia/Ziganda/Garitano först.
I dagarna kan serien Åshöjden av twitterkontot Busternostalgis följare bli framröstad som tidernas främsta Busterserie. Sagan om Åshöjden inleddes med att den utsocknes Bagarn Olsson kom till byn och satte allt på ända. Det som tidigare varit en klubb där ett gång träningsovilliga farbröder träffades en gång i veckan för att sparka boll och gruffas med motståndarna, förbyttes till en klubb där Bagarn ställde krav. Gubbig trygghet byttes ut mot ungdomlig ambition. De som inte underställde sig Bagarns krav blev åsidosatta.
Med lite fantasi är det lätt att se parallellerna till Athletics nuvarande haveri. Frånvaron av en kvalificerad tränare och ett gäng spelare som mest verkar kompisspela. Det är nästan att jag hoppas på en riktig revolution. Att någon utomstående med idéer och kunnande knackar på och börjar ställa krav. En typ Bielsa som tar sig an klubbens 17-åringar och säger "finns det någon fotboll i er ska jag plocka fram den, men ni måste vilja själva".
Anledningen till att jag sa "typ Bielsa" är att jag inte riktigt tror på att ta tillbaka Bielsa. Dels tror jag inte på att blicka bakåt och tro att allt ska vara som förut bara man tar tillbaka huvudpersonerna. Dels tror jag inte riktigt på Bielsa i det långa loppet. Bielsa är kanske den stora idelogen och föregångaren för många men resultatmässigt har hans toppar varit allt för kortvariga. Baksmällan har alltid kommit som ett brev på posten. Däremot skulle jag vilja se någon från hans hage ta hand om resterna av det nuvarande Athletic. Se vad som finns och se vad som kan fungera i ett kreativt kollektiv.
Eller varför inte kombinera Bielsa med nån mer jordnära. Lite alá Lukic/Åkerby i Djurgården under några år i början av seklet. Där idealisten Lukic hölls i hagen av pragmatikern Åkerby. Lukic funkade aldrig i ensamt majestät. Kanske en spelarutvecklande duo som tar över både a- och b-lag i Athletic. Skulle också gärna se att nuvarande juniorlag födda 2000 ta steget upp som grupp i Bilbao Athletic under kommande säsong. Ser inte riktigt poängen med att en sån talangfull grupp ska ta omvägen runt Basconia.
Men att blunda och vänta till sommaren har som sagt sina risker. Urrutia vill kanske trots allt inte riskera att bli historisk på fel sätt. Skulle han läppja på tanken om ett akut tränarbyte får vi hoppas att han går utanför huset den här gången. Två, för tillfället, lediga tränare med tydliga idéer om hur spelet ska spelas är Luis Enrique eller Tomas Tuchel. Varför inte slå någon av dessa en signal? Till sommaren är utbudet naturligtvis mycket större men då kan det vara för sent.
I övrigt ryktas det om att rumänen Cristian Ganea är på gång till Athletic. Den rumänske landslagsmannen Ganea är en vänsterfotad vänsterback och uppvuxen I Baskien. Svårt att sia om men med tanke på Balenziagas usla form, varför inte? På tal om värvningar skulle jag också gärna se att man försökte få tillbaks Inigo Ruiz de Galarreta från Barcelona. Tyvärr verkar man i Katalonien insett hans storhet, vilket förmodligen innebär att de knappast släpper honom för kaffepengar.
Men som sagt, värvningar känns ändå sekundärt i dagsläget. Det är inte på spelarfronten det primärt brister.
Ja just det, på söndag tar Athletic emot Villareal. Vet inte riktigt vad som talar för Athletic så länge Ziganda envisas med sitt joråsåatte. Men vem vet, Ziganda kanske överraskar, exempelvis kanske han bänkar träbenet San José för att istället testa den betydligt mer spelskicklige Aketxe på det centrala mittfältet. Tyvärr tror jag inte det. Förmodligen kommer vi även på söndag få se Ruben Andersson, flåt San José fortsätta sparka bort enkla passningar, missa enkla brytningar och gruffas med motståndarna när tillfälle ges.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar