Efter att återigen presterat årets sämsta halvlek, skärpte Athletic till sig och lyckades i den andra halvleken vända ett förnedrande underläge till en seger med 3-2. Hertha Berlin är därmed avsågade och för Athletics del räcker det med en poäng i Ukraina om några veckor för att ta sig vidare från gruppspelet i Europa League.
Men ännu en gång var det frånvaron av samspel som präglade laget. I första halvlek dominerade Hertha totalt och ingenting fungerade för Athletic. Obefintligt passningsspel, obefintligt presspel och obefintligt markeringsspel. För vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, såg vi tio lealösa spelare som spelade bredvid varandra, utan tanke på att man tillhör samma lag. Inaki Williams spelade som vanligt med hörlurarna på. Lyckade dribblingar blandades friskt med misslyckade passningar och omotiverade hopkrokningar med medspelare. Så mycket potential men just nu känns han mest som en Denilson light. En annan spelare som i nuläget är en parodi på sig själv är Raul Garcia. Garcia ska vara lite grisig men om inte grisigheten kombineras med spelförståelse blir det bara platt fall. Där Inaki springer omkring och dribblar i sin ensamhet springer Garcia omkring och gruffas med omgivningen utan tanke på att spela fotboll. Ensamsegleriet blir som mest tydligt hos Inaki och Garcia men ingen i laget ser ut att riktigt veta vad han förväntas göra, vilket naturligtvis gör alla och envar frustrerade. Ingen deltar i den kollektiva speluppbyggnaden och ingen deltar i den kollektiva defensiven. Allt blir man-man utan taktik.
I söndags mot Villareal blev allt bättre när Rico och Aketxe byttes in, i går förbättrades allt till det bättre när framförallt Susaeta byttes in. I bägge fallen blev det bättre när San José byttes ut. Men kanske än mer tydligt förändrades matchbilden när handbromsen släpptes. Fortfarande ingen struktur eller samspel att tala om men återigen var det individuella prestationer och full fart framåt som räddade laget. I andra halvlek såg det faktiskt hyfsat ut. På samma sätt som det såg hyfsat ut i slutet av matchen i söndags. Men att det såg bra ut var mer trots Ziganda än på grund av Ziganda. Det är mer som en autopilot sätts på än nåt annat.
Det är med andra ord när tränaren är som mest frånvarande i spelarnas medvetande laget är som mest lyckosamt den här hösten. Vilket naturligtvis gör en än mer frustrerad eftersom man återigen blir påmind om hur bra laget hade varit med en samlande kraft med kompetens att leda laget i rätt riktning. För även om spelare som exempelvis San José och Etxeita inte borde vara i närheten av startelvan i dagsläget är det ändå högre upp problemet ligger.
Jag kan inte låta bli att notera att Bielsa hamnat i onåd hos Lille. Det finns naturligtvis en massa relevanta invändningar mot en återkomst för "El Loco", men ett hugskott skulle vara att anställa Bielsa i någon slags spel/spelar/tränar-utvecklarroll. Om Urrutia envisas med en kompis som på något vis ska läras upp till en habil tränare, borde man åtminstone anställa en lärare för uppdraget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar